7 augusti 2012

Likasinnade..

Sådär halvkasst med sömn inatt, trött som attan när jag vaknade.
Bestämde mig för att ta lite semester och huvudet hittade kudden liten stund till.
Åhhh så gott det är att somna om, eller hur?

Emmy kom på morgonbesök och tog med Jordan på en promenad. Efter en stund kom hon tillbaka med Jordan i famnen och såg helt förtvivlad ut. -Mamma, Jordan haltar!!!
Handlingskraftig som hon är tog hon Jordan under armen och åkte direkt till veterinären.

Väl tillbaka har Jordan fått en fin strut och en svullen tass.
Vet inte riktikt vad som hänt men han kan ha fått ett stick av någon insekt, men nu får han värktabletter och är allmänt loj.

Vid lunchtid kom Camilla från Kalmar på besök. Camilla har också förlorat sin lilla Tilda ett år innan vår Tilda gick samma väg. Bägge små söta prinsessor med cancer.
Det är mycket man har gemensamt, känslor, tankar och den eviga sorgen.
Vi har samma beslutsamhet att INTE låta sorgen ta över livet. Den finns där, men så gör också livet.

Vi pratar om sjukhustiden och mycket runt omkring och den märkliga känslan av att sakna den tiden. Kanske beror saknaden på att då hade vi våra barn i livet. Jag vet faktiskt inte......
Framför allt känns det så jäkla skönt att prata om Tilda utan att det känns märkligt eller att personen mitt emot mig känner sig obekväm. Det är viktigt!.

Vi ska snart ha en träff i Barncancerföreningen Östra för oss som mist. Det är planerat några träffar här under hösten och våren. Första går av stapeln 1:a September.

Nu ska jag klia Jordan under hakan och gosa med honom lite extra, det är han värd :-)

1 kommentar:

  1. Hej! Tack för en underbar eftermiddag. Så mycket minnen, glädje o sorg. Gemensamma minnen fast vi inte upplevt dem samtidigt. Livet är konstigt. Vi har gått i samma sjukhuskorridor, lagat mat i samma kök, bott på Ronald Mc Donald, träffat samma personal, handlat på samma ställe, köpt pizza på samma ställe, handlat hos Pressbyrån på Linköpings Universitetssjukhus, hämtat andan och nya krafter vid södra o norra ingången, fast tidsmässigt började du när jag befann mig i slutet. I slutet av en hård kamp mot cancern. Visst är det skönt att träffa o få möjlighet att prata med någon som upplevt exakt samma obegripliga livssituation och att få bearbeta dessa starka minnen och alla frågor som kommer nu efteråt. Kram från Camilla (Hoppas söta lilla Jordan repar sig)

    SvaraRadera