Ett brev utan avsändare.......

Ett helt tomt oskriven ruta lyser mot mig. Ruta får man väl kalla det nuförtiden för det är ju inte blad eller papper som det hette då.
Jag brukar ju aldrig ha problem att fylla det och inte idag heller.
Det finns alltid så mycket tankar så virvlar runt i huvuet. Saker man pratar med andra om, ord som man fångar på vägen.
Idag på morgonen låg det ett kuvert i min brevlåda. Ett brev utan avsändare som bad mig bad mig förstå sin sorg.
Klart jag förstår, vi delar ju samma sorg. Men just nu känner jag inte mig inte stark för att orka bära andras sorg utöver min egen. Egentligen ville jag ju ha det tvärtom...bär min sorg ett tag åt mig istället.
Jag är inte på någotvis arg, jag är bara lite besviken. Ilska orkar jag heller inte med just nu.
Jag kände mig bortglömd av dom som jag trodde skulle visa sin medkänsla.
Ibland måste man ge för att få...hur jobbigt det än är.
Om det är den jag tror som har lagt brevet i lådan så ska du veta att jag såklart låter dig vara med.
Men stark är jag inte alls just nu och jag har fullt upp med att klara min vardag.

Många frågar hur jag orkar, men det kan jag inte förklara för jag vet inte.
Jag går upp varje morgon och har inga som helst planer för hur min dag ska se ut. Jag tar det som det kommer. Försöker hitta ljuspunkter och pratar, pratar, pratar.
Vänner kommer och går lite då och då. Får tröstande ord från alla, en kram och det är nog det som just nu håller mig över vattenytan. Det är väldigt lite som får mig att rasa och därför försöker jag inte heller utsätta mig för sånt.
Jag liksom bara glider med som en sömngångare.
Det livet som jag skulle ha haft 10 år framåt har någon suddat bort från mig.
Livet där jag skulle få haft Tilda hos mig, ett liv med skola, tråkiga föräldramöten, skjutsning, lämning. Det finns helt enkelt inte längre.
Nu ska jag bygga upp ett nytt liv, där jag inte längre är småbarnsförälder.
Jag vet att jag kommer att klara det men jag måste bara lära mig hur?

Uppgivenhet

Nu ligger jag här och klockan är 04.05. Jag vet knappt vilka tangenter jag trycker på utan jag förklikar mig med mina knäpphändiga  kontorskunskaper i skolan- fingersättningen.
Jag grubblar och tänker och tänker lite till.
Igår fick jag en riktig urladdning för att jag blev ifrågasatt för min egen magkänsla.
Någon frågasatte mitt sätt att tänka och ville att jag skulle tänka om för att göra det lättare för andra.
Nuförtiden känner jag ingen rädsla över att säga vad jag tycker och tänker. Att följa det som jag tycker är  rätt.
Jag har inga problem med att kanske kliva lite för hårt på vissa tår, men jag gör det bara om jag tycker att dom har kränkt mig. Ibland gör man vissa saker mot sin vilja för att skapa sig själv en gräddfil och liksom göra saker som egentligen gagnar andra mer än en själv.
Just nu vill jag göra alla saker rätt och framför allt att det ska kännas rätt för situationen.
Jag är jätteobekväm för vissa just nu men jag vet att i slutändan så vinner jag själv på att jag nu äntligen kan ta vissa som förut var obekväma beslut.
Är egentligen uppriktigt ledsen att urladdningen ska ske just nu men ibland får vissa situationen bägaren att rinna över helt enkelt.
Jag söker medmänsklighet och empati.
Usch det här är ett tungt inlägg och ni därute fatttar säkert inte ett dugg vad jag menar, men jag var tvungen att få ur mig några ord NU.
Nu försöker jag återigen släcka lampan och få några timmar till i sängen. Hoppas jag lyckas bättre den här gången.

Nu busas det, tror jag??

Idag har det varit en dag med blandade känslor.
Hade en riktig otäck mardröm om Tilda inatt. Jag ser fortfarande bilderna framför mig.
Jag kunde knappt andas men egentligen var det Tilda som hade svårt att andas.
Uhhhh vill inte tänka på det..

Imorse hade en riktig going lämnat färska frallor i brevlådan och senare kom det vaniljbullar på dörrhandtaget. Ni e för underbara som tar hand om oss!!

Det har varit en strid ström av människor här idag. Fina människor som visar sitt stöd. Tack för att ni finns. Jag vet att en del har svårt att visa sitt stöd men hörrni! - var inte rädda.
Om ni vill men inte törs så kan man alltid skicka ett litet sms, mail eller en lite lapp i lådan.
Låt inte er rädsla hindra er, det blir så mycket svårare då.
Jag har själv gjort det misstaget och det skär i mig fortfarande. Ricky hade en skolkompis som tragiskt nog försvann från jordelivet för snabbt. Jag hade jättesvårt att möta föräldrarnas blick och mycket mindre gick jag fram och beklagade sorgen.
Det är något som jag ångrar bittert. Hur sjutton tänkte jag????

Sen har det hänt en del skumma saker....
Det har kommit sms till Tildas telefon, utan att det stod något däri. Dom är skickade från min pappas telefon som inte vet vad sms är knappt. Mina hörlurar har flyttat på sig.
Sen har hon skrämt slaget på en mamma i klassen.
Kan det vara så att min lilla ängel är i bustaget? Hoppas verkligen det.
Det gör mig iallfall jätteglad och hoppas att hon fortsätter ännu mer.

Puss på dig min lilla ängel, saknar dig MASSOR!!!!!!

En vecka utan min solstråle

Nu regnar allt fysiskt över mig. Migrän, yrsel, illamående.
Men som dom säger...det är inget lustigt. Nej förvisso, men otroligt obehagligt och irriterande.

Igår kände jag mig instängd här hemma så jag tog bilen och åkte en sväng. Stannade till hos en vän som också förlorade en väldigt nära familjemedlem nu. Vi pratade, grät lite och det kändes skönt.
Vi är ganska lika, att vi kan prata om sorgen utan att det känns lustigt.
För mig känns det som att jag bearbetar det hela.
På kvällen fick jag migrän igen, försökte sova bort det men idag på morgonen låg det kvar.
Mår illa och har fortfarande lite huvudvärk.

Saknaden känns jättemycket idag. Ingen liten skuldra som petar fram under täcket, ingen liten tjej som tittar på mig urvaket.
Jag gråter och bilder på Tilda letar sig fram ur minnet. Min lilla fina tjej som jag bara skulle vilja ta i min famn och krama så hårt. Bara en liten stund, inte för länge för det tyckte hon inte om.
Det är grått ute och det känns likadant i min kropp, det är grått och alla dagar känns likadana.
En vecka har nu gått och chocken har lagt sig men nu kommer att minnen och bilder fram som är fina, men det känns så fel att hon inte fick fortsätta sin resa till rätt hållplats.

Tröttheten tar över

Igår kväll var jag så trött så det inte var sant. Jag sov en stund på kvällen och ändå har jag lyckats sova hela natten.
Jag hade nog kunnat ligga kvar hela dagen om det inte var för att prästen skulle komma på besök.
Han verkade jättebra och jag är helt säker på att det kommer att bli bra.

Fick även tag i en kille som vi vill ha med för sång i kyrkan. Han och några till hoppas vi kommer att göra dagen bra.
Det är lite att tänka på men jag känner att det börjar ta form nu.
Nu ska man bara ta sig igenom dagen också......
Jag vet att det kommer att bli tufft men jag gör detta för Tildas skull. Det hon vill ha det ska hon få annars får hon visa det på ett eller annat sätt.

Hade Eva här i eftermiddag som kom med en lunchlåda och lite goa muffins.
Glömde tala om att vi fick världens goaste bullar häromdagen också av en snäll själ i backen. Du fick högsta betyg av min bullälskande son.

Mina vänner!! ni är så fina och stöttande. Ibland orkar jag och ibland inte och jag vet att ni förstår det.

Ni cybervänner därute är också guld värda.
Jag har fått mycket ros för min blogg och jag är så glad för det.
Varför jag började med bloggen var att jag helt enkelt ville skriva av mig och att jag blev lite lat med att förklara var i behandlingen vi befann oss.
Sen blev det som att avsluta en dag och efter hand kom det in tankar och sådana saker som jag började fundera på.
Tilda har lärt mig så mycket under den här tiden som jag tackar henne för.
Hon fick mig att fundera en extra gång på livet och hur vi egentligen lever. Jag kom på att jag egentligen kanske inte tänkte så mycket utan jag levde som man "borde" göra.
Det där "borde" har nu försvunnit i mitt tankesätt och jag ställer mig ofta frågan- Varför och för vem gör jag detta? Därefter är det mycket lättare att fatta beslut.

Min fina Tilda kommer från och med nu att bli min förespråkare i livet.

Hon kom i drömmen

Hon kom till mig i drömmen!!!!
När jag vaknade i morse kändes det på något sätt lite lättare.....för en stund.
Hon var med mig en liten stund i natt. Vi satt i en bilkö och Tilda åt choklad. Hon var lite sur för att hon inte fått någon present när vi var i London...
Hur allt hängde ihop vet jag inte och det bryr jag mig heller inte om.
Det var bara så underbart att få umgås en liten stund.
Mer av den sorten vill jag ha.

Var utanför dörren idag för första gången sedan i måndags. Först en tur till psykologen, det känns skönt att få prata av sig.
Det har ju varit så rörigt nu ett tag så nu hoppas jag att det här var det sista som hände. Orkar inte börja om hela tiden med nya problem och sorger.
Den här sorgen är klart den värsta och kommer säkert att bli svår att ta sig igenom.
Jag vet att det aldrig kommer att gå över, men jag måste lära mig att leva med sorgen och saknaden.
Hur mycket det än river i bröstet.
För den fysiska smärtan känns just så, som att någon sitter på insidan av bröstet och klöser med vassa klor mot bröstkorgen.

Vi åkte bort till kyrkogården också och tittade efter en bra och fin plats till Tilda.
Det är viktigt för oss, var hon ligger. Hon är ju den bästa och då ska hon också få den bästa platsen.

Som ni förstår så är det fruktansvärt absurt att man kan överhuvud taget göra allt detta.
Att man orkar? Många frågar var jag får min styrka ifrån och jag vet helt enkelt inte.
Jag tror att mycket spelade roll att hon var så lugn när hon gick vidare. Att vi hann att prata med henne om att det är en fin plats hon kommer till och att där finns människor som hon känner och älskar henne. Att vi lät henne prata och framför allt att vi inte förskönade något av vad som skulle hända.
Vi sa aldrig att - det här ska nog bli bra....utan vi gav henne det stöd i sorgen som hon behövde.

Uppträdande på Havslätts dagis

Tomhet

När kommer hon?
Hon är ju bara hos sin pappa en stund, eller?
Det börjar bli mörkt och hon ska inte vara ute själv så här sent.
Eller har hon redan kommit hem, fast till ett annat hem som inte är här hos mig?
Åh herregud vad detta smärtar.
Det river inuti mitt bröst och gråten kommer ända nere från tårna.
Det gör ont i hela kroppen och huvudet känns som bomull.
Kan inte fatta att vi idag har suttit och börjat planera den delen av begravningen som Tilda inte själv talade om.
När vi satt och bläddrade i katalogen över kistor, blommor så var det precis som att man satt och tittade i en inredningskatolog.
- Ja men den där var fin.
- Mmmm den färgen passar bra.
Herregud det är helt sjukt!!
Egentligen vill man ju bara skita i allt och bara låta tiden försöka lindra lite i det här jävliga.
Det är jälvligt och ingen kan försköna hur det känns.
Smärtan är enorm!
Jag suckar och andas för att försöka hitta lite luft att använda, för min egen luft har tagit slut.
Nu måste jag bara hitta ett sätt att orka vidare. Jag är så glad att jag har två till som ger mig så mycket.
Tack för det mina kära barn!

Hittade en bild i Tildas dator