Till min dotter och någon som vet svaren

 

Det är som en kniv som vrider om i mitt bröst.

Jag får ingen luft, tårarna forsar och snoren rinner, glasögonen immar igen.

Jag ställer mig frågan, -Hur ska jag överleva? - Hur många år måste jag leva till jag får träffa dig igen.

Det gör så ONT, så ont som ingen annan kan förstå. Ingen som inte förlorat sitt barn.

Smärtan är nästan helt olidlig och man undra många gånger om det verkligen är sant.

Det här skulle inte kunna vara sant. Det är bara en lögn.

Jag vill ha tillbaka dig!!! Vill ha dig i mitt knät. stryka dig över ryggen och känna din doft.

Men jag får inte det, ALDRIG mer!

Bara på grund av det där dom kallar CANCER.....så fult och så vidrigt att det inte går att beskriva.

Denna hemska sak som bet sig fast i dig MIN dotter, som vägrade att lämna din underbara kropp.

Jag skulle kunna ge mitt liv för att få detta monster att förintas från denna jord. Ingen absolut Ingen ska behöva dö för detta.

Gå igenom helvete för att kanske, eventuellt få ett friskt liv. Pumpa sin kropp full med gifter och behandlingar för detta helvete.

Inte ens då får du garantier för livet, nej då räknas livet i procent.....Det är helt absurt.

Och vi som lämnas kvar här....hur är det tänkt att vi ska leva vårt liv? Finns det någon instruktionsbok till det?

En instruktionsbok där man följer varje kapitel till ett liv för överlevande. En bok som vi kan kalla "överlevnadsbok för trasiga hjärtan".

Vissa dagar kan man hoppa över kapitel, ibland behöver man inte ens öppna boken. Livet fungerar.

Andra dagar måste man lusläsa varje textrad. Följa instruktionerna till punkt och pricka för att inte falla över kanten.

Cancer tar inte bara liv den gör att vi överlevare är halva människor. Cancern tog en del av oss också. Den är är girig och vill bara ha mer och mer.

Min ängel i universum, du ska veta att min längtan är stor så stor. Det går inte en dag utan att du finns i mina tankar. Ibland som en stor sol och ett underbart klingande skratt. Ibland som en sjuk liten fågelunge mellan vita lakan.
Inget är sig likt här längre och kommer aldrig bli heller.
Du har lämnat ett stort tomrum efter dig och jag ber dig att hämta mig när min tid på denna jord är över. Då ska vi skratta tillsammans, kramas och bara vara du och jag.

TIlls dess men äskling så lovar jag dig att försöka inte behöva titta i instruktionsboken alltför ofta, men ibland är det omöjligt att låta bli.......

Undvika eller konfrontera

En liten uppdatering av läget för dom som ev. kan vara lite intresserade?

Sist jag gjorde ett inlägg så var jag lite smått ilsk, på negativitet....
Tänkte lite på det där när stormen hade ebbat ut och funderade lite på varför jag reagerade så mycket.

Jo, jag kom fram till det att för mycket svart och negativt är inte bra för mig. Ok, då hade jag konstaterat det....vad gör jag då.

Jo, jag måste helt enkelt sålla och göra rätt. Jag kan inte ändra på någon annan och heller ibland inte vissa situationer, då är det mitt ansvar att undvika eller konfrontera det.

Konfrontera har jag lärt mig mer och mer. Man behöver inte göra det på ett negativt sätt utan man kan helt enkelt tala om att JAG känner mig inte bekväm i situationen.
Då kan jag först göra mitt val, jag måste som sagt ge situationen en chans.
Går det att göra annorlunda, så att jag kan känna mig bekväm eller måste jag undvika?

Ärlighet i en konfrontation är också väldigt viktigt för att man ev, ska kunna lösa situationen. Gå inte omkring och linda in och försök försköna. Säga som det är och hur man känner är alltid det bästa.

Att göra saker för andra är toppen OM man får någon form av feedback. En blick som säger, tack.
Att göra saker för andra utan att någonsin få någon feedback är något som man oftast tyvärr gör alltför ofta. Jag vill understryka NÅGONSIN för ibland kan det vara ok att göra utan att få, men att ALDRIG få är som ett ont gift.

Då är det dags att ta till det jag skrev om tidigare; Att undvika eller konfrontera.

Där är jag nu, och det känns jäkligt skönt att KUNNA göra detta.
Att känna sig så pass trygg i mig själv att stå öga mot öga med obehaget OCH ta beslutet som ger mig så mycket glädje i slutänden.

Jag tränar på och valen blir lättar och lättare.

Många bannor blev det

En viss irritation slog rot i mig ikväll.
En sida hos mig som är oförstående hur vissa människor ser mycket nattsvart.
Hur man vänder på ord och text så att det gynnar deras syn på tillvaron.

Jag kan också se saker nattsvart, men finns det en strimma ljus så försöker jag greppa den och det ganska snabbt. Allt för att inte vara kvar i det mörka.

Har också märkt att jag inte har något tålamod att vara kvar bland dessa energitjuvar, kan jag fly så gör jag det.
I kväll var det så, jag fick fly från något som jag egentligen tror på och vill vara kvar i.
Tyvärr flydde jag pg a av någon annan. På grund av en annan negativ människa.

Jag försökte, men till sist la jag in mitt veto. Jag ORKAR helt enkelt inte.
När jag tänker efter så kanske det var bra.

Men hur mycket energi tog inte det här från mig?? Jag som behöver min, jag som behöver det och låsa in i ett kassaskåp och ta fram ... vid behov.

Urholkad och fortfarande en gnutta förbaskad ligger jag här och ska försöka smälta, analysera och komma till ro när det nu är dags för John Blund att strö sitt magiska pulver över mig.
Ekvationen rimmar inte så där jättebra just nu.

Imorgon kanske det kommer något positivt ur det hela, får hålla utkik efter den där strimman ljus som jag ska knipa illa snabbt.

Ny blogg

Hej mina vänner.
Nu har jag startat en ny blogg. Den kommer inte innehålla speciellt mycket text.
Där kommer jag samla mina fotoalster som jag förhoppningsvis kan roa er med lite.
Tanken är att jag ska bli bättre och då vill jag visa det också.
Hoppas ni har lust att gå in och kika lite då och då. Just nu finns där inte så mycket men det kommer mer jag lovar!!!

www.kameranojag.blogspot.se

Funderingar

Ibland kommer det till en punkt när man känner att man inte har lust längre.
Lusten jag pratar om är bloggen, jag känner inte längre ett lika stort behov som tidigare, men samtidigt vill jag inte släppa den helt.
Den har ju varit min följeslagare så länge nu.
Frågan är om jag kommer att sakna den om jag lägger ner?
Fyller det en funktion för mig? Ja, ibland gör den ju det.
Jag gillar att skriva av mig och ventilera saker som ligger och gror i hjärnbalken.

Man kanske sakta men säkert ska ta och trappa ner. Lite som att sluta röka....några inlägg i veckan, inte varje dag.
Ja, hur som haver så lägger jag in lite foton här från dagens utflykt med mor.

Höst?

Ikväll tänder jag ljus bredvid sängen, det doftar gott och hösten känns lite som om den är på gång.
Ja jag vet, det finns många av er som har semester fortfarande men visst har luften blivit en aning högre? klarare och lättare att andas?

Likasinnade..

Sådär halvkasst med sömn inatt, trött som attan när jag vaknade.
Bestämde mig för att ta lite semester och huvudet hittade kudden liten stund till.
Åhhh så gott det är att somna om, eller hur?

Emmy kom på morgonbesök och tog med Jordan på en promenad. Efter en stund kom hon tillbaka med Jordan i famnen och såg helt förtvivlad ut. -Mamma, Jordan haltar!!!
Handlingskraftig som hon är tog hon Jordan under armen och åkte direkt till veterinären.

Väl tillbaka har Jordan fått en fin strut och en svullen tass.
Vet inte riktikt vad som hänt men han kan ha fått ett stick av någon insekt, men nu får han värktabletter och är allmänt loj.

Vid lunchtid kom Camilla från Kalmar på besök. Camilla har också förlorat sin lilla Tilda ett år innan vår Tilda gick samma väg. Bägge små söta prinsessor med cancer.
Det är mycket man har gemensamt, känslor, tankar och den eviga sorgen.
Vi har samma beslutsamhet att INTE låta sorgen ta över livet. Den finns där, men så gör också livet.

Vi pratar om sjukhustiden och mycket runt omkring och den märkliga känslan av att sakna den tiden. Kanske beror saknaden på att då hade vi våra barn i livet. Jag vet faktiskt inte......
Framför allt känns det så jäkla skönt att prata om Tilda utan att det känns märkligt eller att personen mitt emot mig känner sig obekväm. Det är viktigt!.

Vi ska snart ha en träff i Barncancerföreningen Östra för oss som mist. Det är planerat några träffar här under hösten och våren. Första går av stapeln 1:a September.

Nu ska jag klia Jordan under hakan och gosa med honom lite extra, det är han värd :-)