Dubbelslag

Igår lunchtid checkade jag in på en nästan folktom akutmottagning.
Jag hade den "rätta" diagnosen så jag blev genast insläppt, utan knorr överhuvudtaget.
Som vanligt när jag kommer in med "rätt" diagnos (medicinsk) så funkar det mesta klockrent.
Den här gången fick jag min favvosköterska och en läkare som inte viftade bort mina åkommor i ett snabbt STRESS!!
Sen måste jag ju påtala att läkaren var som en sån skönhetsguru uppstigen från havet, en havfsgud!
Där kunde jag nog ha legat ett tag, men herregud nu funkade ju allt så bra, så jag var uppe på avdelningen på ett kick.

In i en sovsal med 5 sängar, får väl gradera mina fina tantgrannar efter hörselnedsättning.
Den sista som checkade in på rummet hade nog samma grad som jag själv.

Måste dock säga att det var himlans mycket trevligare på detta ställe än i Västervik, där jag låg en gång. Här är personalen TREVLIG och glada! Det känns som om dom har arbetsglädjen kvar, vilken lycka.
Måna om sina patienter och sliter som djur. Det är verkligen inga problem att ligga här OM det inte vore sån brist på stimulans.
Nu menar jag inte att havfsguden från akuten ska komma och stimulera, det är ju inte så nyttigt för just den åkomman som jag är här för. Men något annat kanske...knyppling??

Nu har jag ju fått upp min dator och kan börja kommunicera med utomjordingarna utanför dessa väggar så jag ska väl inte klaga.
Nej egentligen är jag ganska glad att jag är här och dom kan kolla upp vad mitt problem är, varför min hjärta vill slå dubbelslag lite då och då.
Sen när dom började prata om att göra någon gräslig undersökning via min handled och upp till hjärtat började jag väl få lite kalla fötter.
Då är det bara att knata ut till fikarummet och intervjua alla andra med samma dosa på magen och önska att dom hade lite mer erfarenhet än jag.
Mycket riktigt var det så, och dom LOVADE mig att det inte alls skulle göra ont. Jag litar på dom för dom ser faktiskt väldigt visa ut.

Nu skriker min granne på mig och berättar vilka mediciner hon har fått, hon är världens sötaste och väldigt lomhörd. Men jag kan ju inte annat än att tycka om dessa små tanter.
Men nu ska jag stimulera mig lite med ett Robinson avsnitt och kanske kanske får blir det Kolbergavägen imorgon.

Puss o godnatt.

Till min dotter och någon som vet svaren

 

Det är som en kniv som vrider om i mitt bröst.

Jag får ingen luft, tårarna forsar och snoren rinner, glasögonen immar igen.

Jag ställer mig frågan, -Hur ska jag överleva? - Hur många år måste jag leva till jag får träffa dig igen.

Det gör så ONT, så ont som ingen annan kan förstå. Ingen som inte förlorat sitt barn.

Smärtan är nästan helt olidlig och man undra många gånger om det verkligen är sant.

Det här skulle inte kunna vara sant. Det är bara en lögn.

Jag vill ha tillbaka dig!!! Vill ha dig i mitt knät. stryka dig över ryggen och känna din doft.

Men jag får inte det, ALDRIG mer!

Bara på grund av det där dom kallar CANCER.....så fult och så vidrigt att det inte går att beskriva.

Denna hemska sak som bet sig fast i dig MIN dotter, som vägrade att lämna din underbara kropp.

Jag skulle kunna ge mitt liv för att få detta monster att förintas från denna jord. Ingen absolut Ingen ska behöva dö för detta.

Gå igenom helvete för att kanske, eventuellt få ett friskt liv. Pumpa sin kropp full med gifter och behandlingar för detta helvete.

Inte ens då får du garantier för livet, nej då räknas livet i procent.....Det är helt absurt.

Och vi som lämnas kvar här....hur är det tänkt att vi ska leva vårt liv? Finns det någon instruktionsbok till det?

En instruktionsbok där man följer varje kapitel till ett liv för överlevande. En bok som vi kan kalla "överlevnadsbok för trasiga hjärtan".

Vissa dagar kan man hoppa över kapitel, ibland behöver man inte ens öppna boken. Livet fungerar.

Andra dagar måste man lusläsa varje textrad. Följa instruktionerna till punkt och pricka för att inte falla över kanten.

Cancer tar inte bara liv den gör att vi överlevare är halva människor. Cancern tog en del av oss också. Den är är girig och vill bara ha mer och mer.

Min ängel i universum, du ska veta att min längtan är stor så stor. Det går inte en dag utan att du finns i mina tankar. Ibland som en stor sol och ett underbart klingande skratt. Ibland som en sjuk liten fågelunge mellan vita lakan.
Inget är sig likt här längre och kommer aldrig bli heller.
Du har lämnat ett stort tomrum efter dig och jag ber dig att hämta mig när min tid på denna jord är över. Då ska vi skratta tillsammans, kramas och bara vara du och jag.

TIlls dess men äskling så lovar jag dig att försöka inte behöva titta i instruktionsboken alltför ofta, men ibland är det omöjligt att låta bli.......

Undvika eller konfrontera

En liten uppdatering av läget för dom som ev. kan vara lite intresserade?

Sist jag gjorde ett inlägg så var jag lite smått ilsk, på negativitet....
Tänkte lite på det där när stormen hade ebbat ut och funderade lite på varför jag reagerade så mycket.

Jo, jag kom fram till det att för mycket svart och negativt är inte bra för mig. Ok, då hade jag konstaterat det....vad gör jag då.

Jo, jag måste helt enkelt sålla och göra rätt. Jag kan inte ändra på någon annan och heller ibland inte vissa situationer, då är det mitt ansvar att undvika eller konfrontera det.

Konfrontera har jag lärt mig mer och mer. Man behöver inte göra det på ett negativt sätt utan man kan helt enkelt tala om att JAG känner mig inte bekväm i situationen.
Då kan jag först göra mitt val, jag måste som sagt ge situationen en chans.
Går det att göra annorlunda, så att jag kan känna mig bekväm eller måste jag undvika?

Ärlighet i en konfrontation är också väldigt viktigt för att man ev, ska kunna lösa situationen. Gå inte omkring och linda in och försök försköna. Säga som det är och hur man känner är alltid det bästa.

Att göra saker för andra är toppen OM man får någon form av feedback. En blick som säger, tack.
Att göra saker för andra utan att någonsin få någon feedback är något som man oftast tyvärr gör alltför ofta. Jag vill understryka NÅGONSIN för ibland kan det vara ok att göra utan att få, men att ALDRIG få är som ett ont gift.

Då är det dags att ta till det jag skrev om tidigare; Att undvika eller konfrontera.

Där är jag nu, och det känns jäkligt skönt att KUNNA göra detta.
Att känna sig så pass trygg i mig själv att stå öga mot öga med obehaget OCH ta beslutet som ger mig så mycket glädje i slutänden.

Jag tränar på och valen blir lättar och lättare.

Många bannor blev det

En viss irritation slog rot i mig ikväll.
En sida hos mig som är oförstående hur vissa människor ser mycket nattsvart.
Hur man vänder på ord och text så att det gynnar deras syn på tillvaron.

Jag kan också se saker nattsvart, men finns det en strimma ljus så försöker jag greppa den och det ganska snabbt. Allt för att inte vara kvar i det mörka.

Har också märkt att jag inte har något tålamod att vara kvar bland dessa energitjuvar, kan jag fly så gör jag det.
I kväll var det så, jag fick fly från något som jag egentligen tror på och vill vara kvar i.
Tyvärr flydde jag pg a av någon annan. På grund av en annan negativ människa.

Jag försökte, men till sist la jag in mitt veto. Jag ORKAR helt enkelt inte.
När jag tänker efter så kanske det var bra.

Men hur mycket energi tog inte det här från mig?? Jag som behöver min, jag som behöver det och låsa in i ett kassaskåp och ta fram ... vid behov.

Urholkad och fortfarande en gnutta förbaskad ligger jag här och ska försöka smälta, analysera och komma till ro när det nu är dags för John Blund att strö sitt magiska pulver över mig.
Ekvationen rimmar inte så där jättebra just nu.

Imorgon kanske det kommer något positivt ur det hela, får hålla utkik efter den där strimman ljus som jag ska knipa illa snabbt.

Ny blogg

Hej mina vänner.
Nu har jag startat en ny blogg. Den kommer inte innehålla speciellt mycket text.
Där kommer jag samla mina fotoalster som jag förhoppningsvis kan roa er med lite.
Tanken är att jag ska bli bättre och då vill jag visa det också.
Hoppas ni har lust att gå in och kika lite då och då. Just nu finns där inte så mycket men det kommer mer jag lovar!!!

www.kameranojag.blogspot.se

Funderingar

Ibland kommer det till en punkt när man känner att man inte har lust längre.
Lusten jag pratar om är bloggen, jag känner inte längre ett lika stort behov som tidigare, men samtidigt vill jag inte släppa den helt.
Den har ju varit min följeslagare så länge nu.
Frågan är om jag kommer att sakna den om jag lägger ner?
Fyller det en funktion för mig? Ja, ibland gör den ju det.
Jag gillar att skriva av mig och ventilera saker som ligger och gror i hjärnbalken.

Man kanske sakta men säkert ska ta och trappa ner. Lite som att sluta röka....några inlägg i veckan, inte varje dag.
Ja, hur som haver så lägger jag in lite foton här från dagens utflykt med mor.

Höst?

Ikväll tänder jag ljus bredvid sängen, det doftar gott och hösten känns lite som om den är på gång.
Ja jag vet, det finns många av er som har semester fortfarande men visst har luften blivit en aning högre? klarare och lättare att andas?