Början av den sista vaknatten

Nu har vi slutat att ge dig mat.
Det gör ändå inget för dig, maten matar bara dom där äckliga tumörerna.
Du vill inte ha....du är bara så trött.

Vi sitter hos dig hela tiden, du sover mycket men vaknar lite då och då för att lägga en underfundig kommentar så där som du är så bra på.

Besöken kommer och går och det märks på dig att du tycker om det. Vi finns där hela tiden, någon går och tar kaffe en annan går på toa, men du har full koll.
Ibland tror jag att du hör på stegen vem det är som gör vad.

Personalen kommer in och ger dig ny smärtlindring då och då men annars håller dom sig i bakgrunden....dom vet också...

Vi sitter runt dig, håller dina små händer och försöker få upp lite värme. Andningen är tung, så tung och bröstkorgen höjer sig nu bara på en sida.
Den andra sidan har redan slutat fungera.

Äntligen

Med darrande ben och ett bultande hjärta öppnade jag den tunga dörren.
Väl inne slog svettlukten mot mig, gnisslet av gymnastikskor och bollar som studsades mot det stumma golvet.
Det var länge sedan jag var där... alltför länge.
Tårarna kom från ingenstans och jag tror att det var av lättnad, att äntligen få känna det som var vårt Söndagsnöje....då....innan allt hände.

Innanför dörren stod en ängel som tog emot mig med öppna armar och jag kände mig trygg.
Jag kunde få gråta en stund och känna in stämningen, inget jäkt utan bara få stå där i tryggheten.

Hit har jag längtat, hit som var vår "vardag"...innan allt hände. En illaluktande gymnastiksal som idag luktade som den allra vackraste sommarblomma.

I Sorgens Tid - En film om att möta en människa i sorg

Då.....

Det känns så märkligt i mig.
Allt som hände med Tildas sjukdom känns så länge sedan på något sätt.
Fast så är det ju egentligen inte.
Det är kanske så att jag ställer mig utanför den där bubblan som jag var inuti förut?

Då när man kunde allt om cellgifter, "måillamedicin", provsvar om man skulle vara observant på feber osv.
Då när hela livet kretsade kring sjukhusvistelser, infektioner osv.
Då när man kämpade med Tildas skola och fajtades för att hon skulle ha det bra.
Då.....
Nu börjar den tiden och allt var det innebär luckras upp och jag vet inte om jag är beredd just nu.
Men det kanske bara är idag, jag vet inte.

Jag ville inte va i den bubblan då, men nu när jag inte är där så vet jag inte riktigt var jag är.

Jag vill vara sund och tänka sunt, men ibland vill man bara grotta ner sig i det svarta.
Känna det onda, gråta floder, vältra sig i ilska och tycka att livet är rent skit helt enkelt.
Det går liksom inte att stoppa utan det bara väller fram.

Ibland känner jag också att jag knappt kommer ihåg hennes friska tid.
Koncentrationen var så stark under hennes sjukdomstid så den andra tiden har suddats ut.

Nu har det snart gått ett år och allt som hände under den här tiden pockar på. Minnesbilderna fladdrar förbi, små sekvenser av sista tiden.
Tänk att förra året vid den här tiden fanns mitt älskade barn fortfarande! Hon levde!
Vi visste fortfarande inte att metastaserna hade ökat, vi trodde, vi hade hopp...då

Hinder som är lite lägre

Sitter här nu och försöker reflektera lite över 2 hinder som jag har snubblat över i helgen.
Hur kroppen egentligen fungerar efter och innan hindren kommer närmare.

Innan ett hinder har jag en hjärna som manar på att..-.såklart ska du kliva över och rasera hindren. Men kroppen säger något annat, den vill fly och gömma sig.
Jag blir ostadig i benen och klistar på ett leende som inte är äkta över hela mitt ansikte.
Varje steg är en mardröm men jag tvingar mig att gå vidare. Rätt eller fel det vet jag inte men jag fortsätter ändå.

I dag träffade jag en sån underbart go vän som jag inte sett sedan tidigt 80-tal. Jag ville bara sitta ner och höra ALLT om åren som gott, men atmosfären var ett hinder.
Men såååå underbart att se dig igen, goa goa du. Precis som vanligt...ett stort leende.

Jag är trots allt stolt över mig själv igen att jag har klivit över 2 hinder som jag inte har raserat, dom finns fortfarande där men dom är inte lika höga längre.

Jag övar och det kan bara bli bättre......

Hej här är jag!

Gulliga ni som undrar vart jag har tagit vägen.
Har inte gått så långt utan jag håller mig häromkring ;-).

Den 15 Oktober ska jag göra en kranskärlsröntgen och sen får vi se vad resultatet blir.
Är glad att dom gör nödvändiga undersökningar på mig, och om allt sen är u.a då blir jag ju ännu gladare.

Jag har också börjat jobba 75 % nu och det har tagit musten ur mig. Är helt slut efter jobbet och första veckan så blev det lätt en liten lur på sofflocket.

Får bara vänta in den där vanan som så småningom lär komma. Så mina vänner, jag tar det lite piano och vill bara att den 15:e ska passera så att jag kan fortsätta min själsliga läkning.
Den går liksom på lite halvfart när det är annat ivägen.

Puss o kram på er där ute

Dubbelslag

Igår lunchtid checkade jag in på en nästan folktom akutmottagning.
Jag hade den "rätta" diagnosen så jag blev genast insläppt, utan knorr överhuvudtaget.
Som vanligt när jag kommer in med "rätt" diagnos (medicinsk) så funkar det mesta klockrent.
Den här gången fick jag min favvosköterska och en läkare som inte viftade bort mina åkommor i ett snabbt STRESS!!
Sen måste jag ju påtala att läkaren var som en sån skönhetsguru uppstigen från havet, en havfsgud!
Där kunde jag nog ha legat ett tag, men herregud nu funkade ju allt så bra, så jag var uppe på avdelningen på ett kick.

In i en sovsal med 5 sängar, får väl gradera mina fina tantgrannar efter hörselnedsättning.
Den sista som checkade in på rummet hade nog samma grad som jag själv.

Måste dock säga att det var himlans mycket trevligare på detta ställe än i Västervik, där jag låg en gång. Här är personalen TREVLIG och glada! Det känns som om dom har arbetsglädjen kvar, vilken lycka.
Måna om sina patienter och sliter som djur. Det är verkligen inga problem att ligga här OM det inte vore sån brist på stimulans.
Nu menar jag inte att havfsguden från akuten ska komma och stimulera, det är ju inte så nyttigt för just den åkomman som jag är här för. Men något annat kanske...knyppling??

Nu har jag ju fått upp min dator och kan börja kommunicera med utomjordingarna utanför dessa väggar så jag ska väl inte klaga.
Nej egentligen är jag ganska glad att jag är här och dom kan kolla upp vad mitt problem är, varför min hjärta vill slå dubbelslag lite då och då.
Sen när dom började prata om att göra någon gräslig undersökning via min handled och upp till hjärtat började jag väl få lite kalla fötter.
Då är det bara att knata ut till fikarummet och intervjua alla andra med samma dosa på magen och önska att dom hade lite mer erfarenhet än jag.
Mycket riktigt var det så, och dom LOVADE mig att det inte alls skulle göra ont. Jag litar på dom för dom ser faktiskt väldigt visa ut.

Nu skriker min granne på mig och berättar vilka mediciner hon har fått, hon är världens sötaste och väldigt lomhörd. Men jag kan ju inte annat än att tycka om dessa små tanter.
Men nu ska jag stimulera mig lite med ett Robinson avsnitt och kanske kanske får blir det Kolbergavägen imorgon.

Puss o godnatt.