Nu kommer dom kritiska timmarna.
Klockan 21.00 började Beck och det skulle hon promt se. När sedan Beck väl började sa hon med en matt röst - Jag tror jag blundar och lyssnar bara....
Efter det så blev inte många ord sagda.

Hennes fötter och händer började ändra färg, vi gnuggade febrilt och försökte få dom varma och rosa igen. Ögonen hade förlorat sin medvetenhet.

Det enda som höll henne vid liv nu var syrgasen som pyste bakom hennes huvud.

Vi sitter tysta runt henne och väntar på sista andetaget, men det ska dröja flera timmar till.
Tårana rinner ner på våra kinder och vi försöker trösta varandra så gott det går.

Början av den sista vaknatten

Nu har vi slutat att ge dig mat.
Det gör ändå inget för dig, maten matar bara dom där äckliga tumörerna.
Du vill inte ha....du är bara så trött.

Vi sitter hos dig hela tiden, du sover mycket men vaknar lite då och då för att lägga en underfundig kommentar så där som du är så bra på.

Besöken kommer och går och det märks på dig att du tycker om det. Vi finns där hela tiden, någon går och tar kaffe en annan går på toa, men du har full koll.
Ibland tror jag att du hör på stegen vem det är som gör vad.

Personalen kommer in och ger dig ny smärtlindring då och då men annars håller dom sig i bakgrunden....dom vet också...

Vi sitter runt dig, håller dina små händer och försöker få upp lite värme. Andningen är tung, så tung och bröstkorgen höjer sig nu bara på en sida.
Den andra sidan har redan slutat fungera.

Äntligen

Med darrande ben och ett bultande hjärta öppnade jag den tunga dörren.
Väl inne slog svettlukten mot mig, gnisslet av gymnastikskor och bollar som studsades mot det stumma golvet.
Det var länge sedan jag var där... alltför länge.
Tårarna kom från ingenstans och jag tror att det var av lättnad, att äntligen få känna det som var vårt Söndagsnöje....då....innan allt hände.

Innanför dörren stod en ängel som tog emot mig med öppna armar och jag kände mig trygg.
Jag kunde få gråta en stund och känna in stämningen, inget jäkt utan bara få stå där i tryggheten.

Hit har jag längtat, hit som var vår "vardag"...innan allt hände. En illaluktande gymnastiksal som idag luktade som den allra vackraste sommarblomma.

I Sorgens Tid - En film om att möta en människa i sorg

Då.....

Det känns så märkligt i mig.
Allt som hände med Tildas sjukdom känns så länge sedan på något sätt.
Fast så är det ju egentligen inte.
Det är kanske så att jag ställer mig utanför den där bubblan som jag var inuti förut?

Då när man kunde allt om cellgifter, "måillamedicin", provsvar om man skulle vara observant på feber osv.
Då när hela livet kretsade kring sjukhusvistelser, infektioner osv.
Då när man kämpade med Tildas skola och fajtades för att hon skulle ha det bra.
Då.....
Nu börjar den tiden och allt var det innebär luckras upp och jag vet inte om jag är beredd just nu.
Men det kanske bara är idag, jag vet inte.

Jag ville inte va i den bubblan då, men nu när jag inte är där så vet jag inte riktigt var jag är.

Jag vill vara sund och tänka sunt, men ibland vill man bara grotta ner sig i det svarta.
Känna det onda, gråta floder, vältra sig i ilska och tycka att livet är rent skit helt enkelt.
Det går liksom inte att stoppa utan det bara väller fram.

Ibland känner jag också att jag knappt kommer ihåg hennes friska tid.
Koncentrationen var så stark under hennes sjukdomstid så den andra tiden har suddats ut.

Nu har det snart gått ett år och allt som hände under den här tiden pockar på. Minnesbilderna fladdrar förbi, små sekvenser av sista tiden.
Tänk att förra året vid den här tiden fanns mitt älskade barn fortfarande! Hon levde!
Vi visste fortfarande inte att metastaserna hade ökat, vi trodde, vi hade hopp...då

Hinder som är lite lägre

Sitter här nu och försöker reflektera lite över 2 hinder som jag har snubblat över i helgen.
Hur kroppen egentligen fungerar efter och innan hindren kommer närmare.

Innan ett hinder har jag en hjärna som manar på att..-.såklart ska du kliva över och rasera hindren. Men kroppen säger något annat, den vill fly och gömma sig.
Jag blir ostadig i benen och klistar på ett leende som inte är äkta över hela mitt ansikte.
Varje steg är en mardröm men jag tvingar mig att gå vidare. Rätt eller fel det vet jag inte men jag fortsätter ändå.

I dag träffade jag en sån underbart go vän som jag inte sett sedan tidigt 80-tal. Jag ville bara sitta ner och höra ALLT om åren som gott, men atmosfären var ett hinder.
Men såååå underbart att se dig igen, goa goa du. Precis som vanligt...ett stort leende.

Jag är trots allt stolt över mig själv igen att jag har klivit över 2 hinder som jag inte har raserat, dom finns fortfarande där men dom är inte lika höga längre.

Jag övar och det kan bara bli bättre......

Hej här är jag!

Gulliga ni som undrar vart jag har tagit vägen.
Har inte gått så långt utan jag håller mig häromkring ;-).

Den 15 Oktober ska jag göra en kranskärlsröntgen och sen får vi se vad resultatet blir.
Är glad att dom gör nödvändiga undersökningar på mig, och om allt sen är u.a då blir jag ju ännu gladare.

Jag har också börjat jobba 75 % nu och det har tagit musten ur mig. Är helt slut efter jobbet och första veckan så blev det lätt en liten lur på sofflocket.

Får bara vänta in den där vanan som så småningom lär komma. Så mina vänner, jag tar det lite piano och vill bara att den 15:e ska passera så att jag kan fortsätta min själsliga läkning.
Den går liksom på lite halvfart när det är annat ivägen.

Puss o kram på er där ute