Sist inlägget på denna blogg

Hej alla

Detta inlägget kommer nu att vara det sista här på denna blogg.
Ev. kommer jag att starta en ny, men det har jag inte bestämt än.
Känner mig själv ganska väl och titt som tätt så bli jag "skrivnödig" igen.

Men hur som helst vill jag tacka alla som följt min nog så krokiga resa.
Önskar Er alla en god jul och ett riktigt gott nytt år

Uppdatering

Kände att jag behövde uttrycka mig lite med skrift nu och det som har varit mitt ventilhål får nog följa med mig en stund till.

En ny resa har nu börjat, eller snarare en "nygammal".
Mamma har nu inlett en ny kur med cellgift och förra veckan (eller om det var veckan innan) så kände jag bara en sorts trötthet och ilska som kom över mig.
Ilska för att det aldrig kan få vara lugnt.
Jag var så fruktansvärt arg att jag inte visste var jag skulle ta vägen.

Arg och förbannad på livet och hur det har blivit. Jag bannade och tjöt om vartannat, alla värdens svordomar kom nog ut från min mun just då.
Efter den explosionen kom en trötthet över mig som en tung filt.
Jag har tappat orken, jag får återigen börja ta bort saker ur min agenda. Bara för att orka med livet helt enkelt.

Jag vill verkligen finnas där för mamma. Kunna vara stöttande och då måste jag sålla.
Inser att jag inte har koll på vad som händer längre. Jag beslutar mig för att lägga av att ha koll, det är ändå ingen ide. Det är bättre att bara flyta med och ta det som det kommer.
Om jag kör på så kommer jag att kollapsa på riktigt. Det vill jag undvika så långt jag kan.

Orkar inte med mig själv heller, mina tabletter som jag tar mot dubbelslagen gör mig ordentligt trött, svullen om händer, orkeslös i leder....ja en hel massa biverkningar.
Nästa vecka har jag telefontid med läkaren på medicinmottagningen och dom får nog ge mig något annat för det här fixar jag inte.

Det var mycket elände, men det är elände i livet IGEN!
Många frågar - Hur orkar du? och nu kan jag säga - Jag vet inte hur, jag bara gör. Analyserar inte så mycket längre. Försöker göra dom saker jag måste och dom saker som ger mig energi.
För övrigt känner jag mig varken, trevlig, social eller så värst "med på banan" längre.
Jag är återigen i cancerskitens klor, och dom klorna är starkare än starkast. Dom vill inte släppa taget om mig. Dom är stora, hårda och hänsynslösa. Känner att jag är satt till världen för att vara, bredvid...och beredd att stödja, men orken tryter och jag kan inte direkt hitta den igen.

Är jag ute och cyklar nu igen?

Ibland blir jag förvånad hur vissa uttalande kan göras på våra sociala media idag.

Frågan som ställdes var en undran varför Alliansen ville köpa in 60 ambulanser för x antal miljoner kronor?
I nästa mening en undrad om dom ska stå som prydnad?

I vårt län har det beslutats att centralisera vissa akuta åtgärder. Detta betyder att i Oskarshamn måste man åka antingen till Kalmar eller Västervik för vissa åkommor. I många fall behöver man ambulans då man ofta börjar vårda patienten just där i för att patienten ska ha en så trygg transport som möjligt.

I vår familj har vi vid ett flertal gånger blivit nekade ambulans eller fått vänta väldigt länge just pg a att det helt enkelt inte finns några att tillgå. Frustrationen har varit stor.

När jag ser detta uttalande, att det finns en liten liten fundering på att dels göra vården lättare under transporttiden OCH att det ska finnas ambulanser som kan transportera under en rimligt tid, är verkligen skön musik i mina öron.

Hur kan detta då ifrågasättas. Jag hoppas att det finns någon vettig förklaring för detta missnöje från sittande landstingspolitiker?
Först så tar man bort rätten att vi medborgare ska kunna vårdas inom stadsgränserna, sedan ska också möjligheten till transporten till närmaste sjukhus frågasättas OCH skämtas om.

Jag fattar inget alls? Antingen är jag väldigt korkad eller så finns det verkligen en rimlig förklaring.
Men som vanligt så skrivs det "cliffhangers" mest hela tiden, ingen förklaring till i detta fall VARFÖR det är dumt att köpa in ambulanser.

Göra slut

Har tänkt på det ett tag nu, men det gör lite ont i bröstet.
Ska jag eller ska jag inte? Vad är det som håller mig kvar?
Är det kanske jag som skulle agera annorlunda?
Vad jag pratar om är om jag ska "göra slut" med en vän eller inte?
Jag väljer att säga vän för när det begav sig så var hon just en vän.
Men ju längre tiden går så undrar jag egentligen om hon är det?
Jag blir ledsen och nedstämd när jag tänker på det, men samtidigt blir jag ju påmind om henne när jag loggar in på fb.
Där finns hon...
Pust det är tungt, men jag tror att för min egen skull måste det ske.
Ja, jag gör det...jag måste för min egen skull.

Alla själars dag...skulle jag vilja döpa den till

Dagjävlen har passerat

- Det är bara att låta dagjäveln gå helt enkelt.....
Ibland så slänger hon ur sig det mest träffande kommentarer min kära kollega.
Jag fastnade för hennes mantra och lät det rulla i huvudet hela gårdagen.

Det funkade! Jag överlevde, fast det trodde jag inte kvällen innan.
Då var känslorna så starka att jag tänkte - Nu går jag snart sönder inombords.

Alla timmar vi hade kvar med denna underbara unge rullade som en dålig film framför mina ögon.
Den tillsammans med musik på högsta volym i öronen höll på att kväva mig.

Nu har snart....dagen efter dagen också passerat och mina ögon börja sakta men säkert att få tillbaka sin rätta färg. Från att vara illröda och hur svullna som helst är dom nu bara sådär lite sömnpuffiga.

Imorgon är en ny dag och ett år till nästa gång som inte alls kommer att bli likadan. Det är inte själva dagen som styr utan det är helt enkelt känslan och sinnesstämningen.

Sen till alla som kämpar där ute med kroppen fullproppade med gifter....Ni är fantastiska, rätt och slätt just så.

Nu kommer dom kritiska timmarna.
Klockan 21.00 började Beck och det skulle hon promt se. När sedan Beck väl började sa hon med en matt röst - Jag tror jag blundar och lyssnar bara....
Efter det så blev inte många ord sagda.

Hennes fötter och händer började ändra färg, vi gnuggade febrilt och försökte få dom varma och rosa igen. Ögonen hade förlorat sin medvetenhet.

Det enda som höll henne vid liv nu var syrgasen som pyste bakom hennes huvud.

Vi sitter tysta runt henne och väntar på sista andetaget, men det ska dröja flera timmar till.
Tårana rinner ner på våra kinder och vi försöker trösta varandra så gott det går.