En oväntad kväll i akutens vård

Det är märkligt hur kroppen verkligen lever sitt eget liv i sorgen.
Igår kväll satt jag och sonen och pratade lite ditt och datt i soffan. Helt plötsligt från ingenstans känner jag att jag inte mår så bra. Som vanligt försöker jag lägga mig ner en stund och andas.
Men hjärtat och pulsen pumpade på och brydde sig inte ett dugg om att jag gjorde allt efter konstens regler.
Ni som har samma problem vet ju hur ni/jag har lärt oss...andas....gå med påslaget osv..
Det hjälpte inte ett dugg utan det dundrade på och det är då dom där andra tankarna kommer.
Oj nu är det nog något farligt!!
Tveksamheten, ska jag ringa 112 eller är det löjligt? Hur eller hur så bestämde jag mig för att det kanske är bäst i allafall.
Två trevlig män kommer och börjar sätta EKG och nål, ja jag kan ju snart proceduren. Blodtrycket var 118/110, och jag som brukar ligga väldigt lågt i vanliga fall. Pulsen hade sjunkit till 120 så det var ju ok.
Dom bestämde iallafall att köra in mig. Åhh ok då tänkte jag men när jag låg där på båren utanför bilen så var min tanke..Åhh släng in mig fort som fan nu in i bilen och kör iväg så ingen ser mig.
Sen är det ju det där med att raka benen.....
Herregud!! Så dum i huvudet man är. Hur sjutton kan jag tänka på det när jag ligger och har hjärtklappning? Och hur dum är man som tänker så överhuvudtaget??
Hur eller hur så gjordes alla rutinundersökningar och det ÄR inget fel på mig. Jag har bara symtomer över min situation, inget annat!
Det otäcka är att det bara händer, när som helst och från ingenstans.
Får tacka Maria för den goa kramen jag fick innan hemgång. Märkligt att du alltid är där när jag kommer in....vi hann ju inte prata så mycket, men jag lovar att jag frågar efter dig nästa gång jag kommer med den gul/gröna limousinen.

Idag tar jag därför ledigt från, jag tänkte skriva livet men så är det inte...
Jag är helt enkelt bara ledig och vilar mig.
Som vanligt, GLÖM INTE RÖSTA IKVÄLL!!!!!

Kram till er alla

http://www.freedigitalphotos.net/images/view_photog.php?photogid=1152

Fonden stiger o stiger o stiger :-))))))))

Vet ni vad som gör mig så glad? Jo, när jag läser det här:
http://www.barncancerfonden.se/10769

Länken går till Tildas fond. Åhhh ni underbara människor som tänker så klokt.
Fonden kan aldrig få för mycket pengar, jo sen kanske när någon riktigt vis och intelligent människa har löst cancermonstren botning. När den dagen kommer så vet jag att finns en hel massa lyckliga människor därute i världen.

Sånt här får mig att glömma så mycket....ex att kommunen inte har funderat på att dom kanske ska sanda/salta våra gångvägar t ex.
Undrar hur den kostnadsanalysen är gjord med tanke på vad sen alla benbrott kostar?
Hmmmm....

Annars har dagen flutit på relativt bra idag. Blev bjuden på god lunch hos Camilla, inte alls fel.
Där kan vi snacka hala vägbanor, dom har en ganska rejäl backe ner till deras hus och jag kan ju bara tänka mig hur det är att gå uppför den. Om man ska ner så skulle det ultimata vara att ha lite skridskor liggandes längst upp i backen.

Imorgon är det psykologdags igen. Nu har jag inte varit sedan innan begravningen och det ska bli skönt att få ventilera lite igen.

Sen måste jag ju bara visa pysslet som nu är klart och ska inom kort få två nya ägarinnor. Jag hoppas att dom tycker om dom, eller vad tror du mamma Caroline?

Saknaden känns

Har nu varit på jobbet en stund varje dag. Jag gör absolut inget alls, utan jag bara är där. Tar mig en koppp kaffe, pratar lite skit, gråter en liten skvätt...
I går slet jag tag i en pappershög och där mellan andra papper låg en teckning som Tilda har gjort någon gång hon varit där. Herregud, tårarna kom som beställning....
Idag när jag kom in så funkade inte tangentbordet och musen, sånt fixar jag inte heller....klarar inte av att det inte går som på räls.
Det är såna här tillfällen som man märker att man inte ska gå tillbaks till jobbet för tidigt.

Skulle åka bort till kyrkogården lite senare och jag lyckades parkera bilen och var precis på väg att ta ut Jordan ur bilen. Då var det som Mr ångest satte sig i mellangärdet som en tung sten. Ok.....det var bara att sätta sig i bilen och köra hem igen.

När jag har fått en sån känning så blir jag så otroligt ledsen. Jag gråter och gråter en lång stund och saknaden ligger som en ok över mig.
Det är såna här dagar som man undrar när sjutton den där kantiga stenen ska bli en aning mjukare i kanterna. Jag vet att det är tidigt än och att detta är naturligt.
Fy sjutton vad jag vill ha henne här nu.

En av många gånger hon varit med på jobbet

Små tassande steg ..

Herregud vilket vrak jag var när jag vaknade idag. Har liksom vänt på dygnet lite och det kändes när jag skulle kliva upp relativt "i tid".
Hade bestämt mig för att ta en tur till jobbet idag.
Ja...hur det kändes? Ja????? det var väl ok. Gjorde väl inte så mycket jobbsaker precis.
Har funderat lite med bouppteckning osv för Tilda. Kan inte släppa att det ska kosta så himla mycket pengar. Ringde kommun och frågade om man verkligen behövde göra det och det behövde man. Kruxet var att det egentligen inte är så svårt att göra en själv sa den behjälpliga damen.
Så jag printade ut guiden från Skatteverket och hjälphäftet, så nu har jag bestämt mig för att göra det själv. Om det inte går igenom så får vi väl ta hjälp av jurist, men jag ska iallafall testa.

Var och hälsa på en kompis efter jobbet. När jag satt där så kände jag en liten liten ångest varning, men det gick över ganska fort. Får helt enkelt luta mig tillbaka lite och tänka ANDNING!!!
Trist att det kommer så ofta nuförtiden. Troligtvis så kan jag inte alls vara spänd för då känner jag av det direkt.
När jag kom hem var klockan redan halv tre och jag hade bara fått i mig lite yougurt på morgonen.
Nu måste jag skärpa mig lite! Måste göra allt i rätt ordning annars blir det helfel hela dagen.

Det är ungefär så mycket som jag orkar med på en dag.
Det går inte fort men det GÅR och det är jag jätteglad för. Sorgehantering går inte att ha bråttom med, det får helt enkelt ta den tid det tar.

Sen vill jag bara säga till er alla, julstressa inte för mycket. Julafton blir det varje år och om det skulle vara något som fattas på julbordet i år så få inte panik! Det har du ett år på dig att fixa till nästa år, för vet ni?? Då blir det julafton igen :-)

Kram på er alla

Liten usken dag

Uhhh vilken hemsk natt jag hade igår. Ingen rolig sådan alls.
Somnade som vanligt men vaknade bara efter en kort stund och mådde skit. Hjärtat dundrade på som det var på en travbana och jag mådde illa.
Jag var hur trött som helst men det var helt omöjligt att somna. Vet inte riktigt när det lugnade ner sig men det gjorde det trots allt till slut. Det är inte ovanligt att det blir såna här reaktioner, bara man kan försöka få in i sitt lilla huvud att det inte är något farligt och att det så småningom går över.
Jag tror att jag vaknade sen efter klockan 11 av att det knackade på dörren. Det var Camilla som ville lämna en liten present. En söt liten änglatvål som luktade jättegott.

Har mått usket hela dagen och halsen är torr som ett fnöske. Får väl se imorgon /idag om det blir bättre.

Jag kom iallafall iväg till Figeholm som jag skulle kl 14.00. Där hade jag en träff med Lasse.
Lasse är en vis man från Öland, man kan titulera honom som cert. medium, konstnär och djurkommunikatör.
Han hade mycket kloka ord att ge mig och mycket var bekräftelse på vad jag har gått och funderat på den senaste tiden. Lite fina hälsningar och coaching. Jag hade gärna suttit där mycket länge och pratat men så fungerar det ju inte riktigt. Mmmm han ska jag nog "dejta" fler gånger.

När jag kom hem så frös jag som en hund och resten av dagen har gått i sakta fart. Orkade inte gå på kalas som var tänkt men man behöver inte orka jämt.

Ligger nu och lyssnar på Maria Mena, en vän la upp en låt på fb och jag måste säga hela albumet är lysande. Har aldrig hört henne förut, men åhhhh vilka låtar. Jag älskar när dom blandar in stråkar i låtarna, det blir så mäktigt på något sätt.

Så nu ska jag snart försöka få mig lite sömn och det hoppas jag att ni också får.
Godnatt på er alla!!!

Klockan är 23:22 och jag har nyss kommit hem

Idag har det varit en sån där dag där inte tårarna har rullat okontrollerbart. En dag där jag har fått vila från sorgen en stund.
Östermalmsdamerna (hundar) och Camilla har varit här idag.
Hundarna har lekt och Camilla och jag har fikat och pratat om livet så där som vi brukar göra.

Åkte till Tildas grav med pappa och Birgitta och tände ljusen igen. Jordan var helt tokig när vi var där gnydde och pep, undrar vad han såg för något?

Skulle åkt upp till jobbet egentligen men jag hann inte dit. Klockan 19.00 skulle jag på ett inredningsparty. Ni må tro att jag samlade mod hela dagen. Jag intalade mig själv att jag var duktig om jag så kom innanför dörren.
Det kan jag tala om att det gjorde jag!!! Stannade till och med i en och en halv timme. Nu var det lite folk jag kände som var där så vi pratade till och med om Tilda utan att jag började gråta.
Det kändes helt naturligt att sitta och prata om henne, det var intet lustigt alls.
Tack Maria för att du föreslog det och tack Emma för att jag fick komma.
Sen ska jag inte sticka under stolen med att det fanns både ett och ett annat som var riktigt fint.
Köpte en fin ljuslykta att ha hängande i fönstret.

Efter partyt åkte vi hem till Maria en sväng och käkade lite och blarrade skit.
Underbar dag för min del!
Lättsam och precis lagom för mig.

Ser fram emot morgondagen....hoppas jag ;-))

En test att hitta medmänsklighet.

Åhhh så kul det är när ni skriver till mig!!
Jag har gått in och kollat kommentarerna hela dagen och läst och blivit jätteglad för era små/stora hälsningar.
Ni är fantastiska allihop!
Många av er lever eller har levt med ovisshet om anhörigas fortsatta liv. En del har det gått bra för och en del lever i samma värld som jag. Jag har inte så mycket energi att ge, men ger ändå en liten uns av min. Tänk så mycket olika livsöden det finns ute i världen och bakom dessa stängda dörrar som vi inte har en aning om.
Många av oss tror att vi är ensamma om att känna och oroa oss om framtiden, men vi är många allt för många. Vi kanske pratar med varandra för lite idag för veta hur våra vänner eller medmänniskor egentligen mår?
Vi kanske borde berätta lite mer av vad som tynger oss ibland? Det är ok att visa att man inte har det så bra i alla lägen. Våga ta emot tröst och någon som lyssnar.
Bara era kommentarer idag gjorde mig jätteglad och egentligen skulle jag vilja svara er alla var och en men det funkar nog inte så bra.
Många av har vad jag har förstått fått en liten tankeställare av vad jag försöker förmedla och det är jag verkligen glad för. Usch det där lät nästan som jag var pastor i någon märklig religös sekt....

Tänk vad det ger att kunna få sitta och lyssna på någons livsöde och kanske kunna ge en liten strimma hopp, en tröstande kram eller vad som helst egentligen. Att kunna dela bekymmer med någon annan som VERKLIGEN bryr sig.
Det är livskvalite det!
Men för det måste vi börja vara lite mer ärliga mot varandra och våga prata. Det är inget farligt, men sen är det helt ok om man inte vill öppna upp dörrarna till hela sitt liv som jag har gjort.
Jag har gjort det av egen vilja och det är precis så det måste vara...av egen fri vilja.
Men jag tycker nog att ni ska testa, skulle ni mot all förmodan ha en "vän" som lägger benen på ryggen och flyr så är det också ok. Hon/han var inte redo just då.... fortsätt till nästa :-)
Lycka till!