Operation hundtuktning

Så här trött blir man efter man har haft "kvinnan som pratar med hundar" här.
Idag började vi med "operation hundtuktning" som blev lite av "operation dottertuktning".  Kan tänka mig att det är ganska vanligt, att det är någon i familjen som klemar lite extra med hundarna.
I det här fallet var det Emmy, och sen är jag kanske inte långt efter.

Vi hade ett jättebra samtal och när hon kom så var jag rädd att Jordan skulle sköta sig perfekt, men nä då. Han visade sin sämsta sida direkt och nafsade henne i byxorna.
Hon var snabb som attan och visade direkt att det inte var ok, oj oj han fick respekt för henne direkt.
Ser verkligen fram emot fler lektioner.

Han är helt förvirrad nu och undrar -Va sjutton är det som händer?? Är jag inte chefen här längre eller? Nej nu tar vi tillbaka kontrollen, så nu ska han bli duktig hund :-)

Ett nytt projekt snart avslutat

Nu är det snart klart! Mitt lapptäcke som är fyllt av Tildaminnen. Jag kan ta det och gosa in mig precis när jag vill vara riktigt nära.
Varenda liten fyrkant i täcket har något minne av henne.

Jag tror jag har förbrukat minst 2 paket symaskinsnålar. Är en hejare på att sy rakt på varenda knappnål. Nu har jag en söm kvar så jag hoppas att jag klarar mig.
Undrar vad nästa projekt ska bli?

Kvällen tillbringades i soffhörnet och melodifestivalen. Jag lovade mig själv att om inte Loreen gick vidare så var det tack och adjö för i år.
Nu hade jag ju sådan tur att det var fler än jag som gillade vad dom hörde. Så nu har jag iallafall en som är värd sin plats i finalen. Härligt!
Men attan vad jag tyckte synd om både henne och Torsten. Dom stackarna hade ju inget på fötterna! Antingen hade dom lagt sina sista penningar på kostymen så att det inte räckte till skor, eller så var det så enkelt att dom vill ha kontakt med marken dom gick på? Vad tror ni?
Dead by April var ok en stor del av låten, men den där stackars killen som hade fått i uppgift att först jucka sig igenom hela låten och sen då och då vråla ut sin ångest .... näää då var det ett stor NO NO för mig. Lilla gubben han har säkert jätteont i halsen nu.
Programledarna fick ett stort plus, lättsamma och proffsiga. Dom bjöd verkligen på sig själva.
Helena fick ju in både tårarna och brösten, bra jobbat.

Så nu är det kväller här i stugan och imorgon kommer "lejontämjaren"som ska visa oss lite knep för att få Jordan lite lugnare när det behövs. Nu sover han sött i sin korg men imorgon är det andra bullar som gäller. Han är lyckligt ovetande än så länge :-)

Lite långtråkigt

Jag ber om ursäkt att jag är lite seg på att blogga nu, men det är för att DET HÄNDER INGETTING!!!
Snön vräker ner och halt är det. Vill verkligen inte gå och halka en gång till.
Knät blir bättre och bättre för varje dag och ingen är gladare för det än jag. Det är enormt tråkigt att inte ha något att göra.
Nästa vecka har jag lite inbokat. Bl a ska vi på "knyta ihop säcken" samtal till Västervik. Hua det kommer att bli tufft.... misstänker att många tårar kommer att rulla.
Det kommer att bli jobbigt att gå förbi rum nr:10, det rum som Tilda alltid hade när hon var däruppe.
Personalen var enorma och gjorde så gott dom kunde så att Tilda alltid fick samma rum. Det kändes tryggt för henne och det märktes om det var så att det av någon anledning inte var ledigt.

Veckan efter är det Linköping som står på tur men det vill jag inte tänka på nu.

I kväll så står Emmy och Philip i köket, det blir hemmagjorda hamburgare och diverse gott till.
Tilda hade älskat att få vara med och stöka runt. Men känner jag henne rätt så finns hon där någonstans och petar lite.

Jaaaaaaa vi ska göra hamburgare!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!

Mmmmm ser gott ut det där...

Då kör vi

Vem kan uttala vad detta heter? Jag och Monique Van Diemen kan :-)



Philip var snäll och satte upp min lampa

Åsikter....igen

Kritiserat vårdärende avslutas

Oskarshamni går 16:15 | Uppdaterad i går 16:49

En man i 40-årsåldern dog och Socialstyrelsen riktade skarp kritik mot Oskarshamns sjukhus. Nu avslutas ärendet.

Socialstyrelsen är nöjd med de nya rutiner för inhyrda läkare och personalutbildningar som sjukhuset infört. Dessutom har det startats en mobil intensivvårdsgrupp och de EKG som tas i ambulans kan numera skickas till mer än ett sjukhus.
Däremot är socialstyrelsen frågande till att sjukhuset inte fastställt egna rutiner för patienter med lungpropp utan hänvisar till ett PM hos landstinget i Stockholm.
Mannen som dog hade drabbats av lungpropp men det EKG som togs i ambulansen tolkades inte utan han skickades till länssjukhuset i Kalmar, trots att lungpropp var den diagnos av de som läkarna utredde som kunde ha behandlats i Oskarshamn


Det var den här texten som jag fick framför ögonen i morse när jag slog upp tidningen.
Ok?? Så Oskarshamns Tidningen hade alltså fått veta att man kanske kunde ha räddat min Ante?
Detta tycker man är ok att lägga ut i tidningen utan att först informera anhöriga?
För det första så tror jag att jag fick en smärre chock och sedan kom ilskan, vilket resulterade i ett frågande mail till journalisten ifråga som valt att lägga ut artikeln.

Min fråga i det hela är egentligen hur man tänker när man får informationen på sitt bord?
Tänker man att det finns anhöriga bakom denna "story" eller blir man så avtrubbad att man bara lägger ut? Skulle det inte vara intressant att få en reaktion från anhöriga?
Vore det inte mer intressant att detta kanske är en sak att följa upp?
Idag så finns det många hål i vår landstingspolitik och vårt nya förfarande vad det gäller hur landstingen väljer att vårda patienterna (på vägarna). Men det betyder inte att man glömmer dom människorna som finns runt omkring patienterna.
Vi har nämligen också känslor och åsikter, detta är verkligen inte ok!
Jag ber Er kära journalister att visa mer medmänsklighet och iallafall offra ett telefonsamtal till anhöriga INNAN publicering.

Kontentan av detta är att OT numer har en prenumerant mindre, inte för att jag tror att någon bryr sig för det verkar inte vara deras starka sida.
Nej nu koncentrerar vi oss på att stödja en idrottsklubb som inte lyckas betala sina försenade hyror. Allt för att rädda eventuella hitresande supportrar som kanske köper en korv i korvkiosken eller om vi har riktigt tur slår till med en pizza i en av dom femtielva pizzerior som finns i lilla staden.
Allt för att marknadsföra OSKARSHAMN!
Ironi, nej varför tror ni det???

Puss o Kram

En Källa av medmänniskor

"Källan" heter ett ställe som är fyllt av värme, medmänsklighet och en otrolig sammanhållning.
Ett ställe man kan komma till och bara vara. Prata bort en stund med kravlösa människor. Ett ställe där livsöden är så olika, men som har gjort dom till medmänniskor.
Man känner värmen i väggarna och även att jag var där för första gången idag så kändes det inte lustigt.
Alla är där för olika anledningar, smärta i antingen kroppen eller i själen. Det gemensamma verkar ändå vara strävan efter ett socialt liv.
Med ett leende klev jag ut genom dörren efter 2 timmar.
Ja, tänkte jag ... hit ska jag definitivt gå igen :-)

Igår var det också en sån bra dag med nya möten. Började dagen med frukost med en annan änglamamma. En mamma med ett brustet hjärta som också har bestämt sig för att gå vidare i livet. Att kunna se ljusglimatar och glädja oss åt det ger oss energi att orka vidare. Vi bestämde oss för att ses igen och kanske även få med andra föräldrar som råkat ut för samma öde.
Poängen med träffarna måste vara att hitta verktyg för att gå vidare, men ändå kunna bolla känslor med likasainnade.

Eftermiddagen träffade jag min nya samtalspartner, det kändes hur bra som helst. Vi vårdade både det psykiska och det fysiska. Först samtal sedan taktilmassage. En kombination som hette duga.
Igår kväll var jag sedan helt färdig, jättetrött men somnade som vanligt alldeles för sent i alla fall.

Nu är jag helt färdig efter alla intryck och mycket mer blir inte gjort idag kan jag säga.

Undran utan svar

Nu har jag lyssnat på Lalehs CD hela kvällen och den är helt magisk!!
En av låtarna som naglar sig fast i mitt huvud är "Vårens Första dag", det känns som om Tilda kunde ha sjungit den i våras. Då när hon låg och var så dålig i somras.
Vet inte varför jag känner så men jag kan tänka mig att hon kanske hade den känslan och den viljan??

Ibland kan jag undra hur hon tänkte och hur det var för henne under sin sjukdomstid.
Kan det vara så enkelt att hon egentligen bara hade en önskan, att bli frisk och inget annat.
Att hon gick med på vad som helst bara för att bli frisk?
Men hur besviken blev hon då när hon fick beskedet att alla gifter och kurer inte skulle fungera.
Att hon helt enkelt inte skulle få vara kvar här i detta jordeliv längre.
Åhh då knyter det sig i min mage.
Vilken tur att vi aldrig gav henne några garantier på att det skulle gå vägen.
Vi sa hela tiden att dom gjorde allt dom kunde och att vi verkligen hoppades att det skulle bli bra.

Ja det är många frågetecken som för alltid kommer att vara frågetecken, tills vi ses igen.
Min lilla ängel och jag. Det dröjer länge till men en dag kommer vi att fortsätta där vi slutade.

En dag ska jag VRÅLA!!!!

Nu har jag gjort det igen.
Jag har bytt ut och ändrat....det måste vara någon form av terapi.
När jag flyttade in här för ca 2 år sedan så köpte jag ett nytt köksbord, men sen när jag fick hem det så tyckte jag nog allt att det var lite väl stort.
Jag har sedan dess gått och grunnat på vad jag egentligen skulle vilja ha och i veckan dök det upp på blocket.
Så fint och så lagomt för mitt lilla kök. Ett vitt fint runt bord med fina stolar till.
Det blev alltså ut med det "gamla" och in med det "nygamla".
Men vet ni vad??? Nu passar ju inte taklampan som jag har och en matta under bordet måste också införskaffas.
Jag har hittat lampan som jag vill ha och nu återsår bara att hitta en fin trasmatta. Helst en fyrkantig och i mörk grå eller svart...tror jag :-)

När jag sitter och bloggar så brukar jag oftast ha musik i öronen, musik för mig för mig oftast i en härlig sinnesstämning.
Men ibland, och det tror jag många med mig känner så vill man bara sjunga med högt och ljudligt. Man tror liksom att man lyckas få till dom där höga tonerna och den perfekta hesa stämman precis som originalet. Nu funkar det ju inte alltid för man har ju grannar och barn som man vill förskona.
Men ibland så önskar jag att jag var helt ensam i huset så jag iallafall fick tro för en stund att jag hade den där underbara klara rösten och jag verkligen fick VRÅÅÅÅLA ut som jag känner för.
Man kan i och för sig sätta sig i bilen och rocka loss, men då funkar det ju inte att köra inne i stan.
Ni kan ju tänka er hur det skulle se ut om man måste stanna vid ett trafikljus och där sitter man och vrålgapar och är högröd i ansiktet ( av brist på syre).
Snälla medtrafikanter kanske tror att man skriker på hjälp eller något. Näää det funkar bara om man ska åka långt ute på dom stora vägarna.
Det gör jag inte så ofta nuförtiden så jag får helt enkelt bara fantasiera om det ....