29 september 2012

Hinder som är lite lägre

Sitter här nu och försöker reflektera lite över 2 hinder som jag har snubblat över i helgen.
Hur kroppen egentligen fungerar efter och innan hindren kommer närmare.

Innan ett hinder har jag en hjärna som manar på att..-.såklart ska du kliva över och rasera hindren. Men kroppen säger något annat, den vill fly och gömma sig.
Jag blir ostadig i benen och klistar på ett leende som inte är äkta över hela mitt ansikte.
Varje steg är en mardröm men jag tvingar mig att gå vidare. Rätt eller fel det vet jag inte men jag fortsätter ändå.

I dag träffade jag en sån underbart go vän som jag inte sett sedan tidigt 80-tal. Jag ville bara sitta ner och höra ALLT om åren som gott, men atmosfären var ett hinder.
Men såååå underbart att se dig igen, goa goa du. Precis som vanligt...ett stort leende.

Jag är trots allt stolt över mig själv igen att jag har klivit över 2 hinder som jag inte har raserat, dom finns fortfarande där men dom är inte lika höga längre.

Jag övar och det kan bara bli bättre......

26 september 2012

Hej här är jag!

Gulliga ni som undrar vart jag har tagit vägen.
Har inte gått så långt utan jag håller mig häromkring ;-).

Den 15 Oktober ska jag göra en kranskärlsröntgen och sen får vi se vad resultatet blir.
Är glad att dom gör nödvändiga undersökningar på mig, och om allt sen är u.a då blir jag ju ännu gladare.

Jag har också börjat jobba 75 % nu och det har tagit musten ur mig. Är helt slut efter jobbet och första veckan så blev det lätt en liten lur på sofflocket.

Får bara vänta in den där vanan som så småningom lär komma. Så mina vänner, jag tar det lite piano och vill bara att den 15:e ska passera så att jag kan fortsätta min själsliga läkning.
Den går liksom på lite halvfart när det är annat ivägen.

Puss o kram på er där ute

5 september 2012

Dubbelslag

Igår lunchtid checkade jag in på en nästan folktom akutmottagning.
Jag hade den "rätta" diagnosen så jag blev genast insläppt, utan knorr överhuvudtaget.
Som vanligt när jag kommer in med "rätt" diagnos (medicinsk) så funkar det mesta klockrent.
Den här gången fick jag min favvosköterska och en läkare som inte viftade bort mina åkommor i ett snabbt STRESS!!
Sen måste jag ju påtala att läkaren var som en sån skönhetsguru uppstigen från havet, en havfsgud!
Där kunde jag nog ha legat ett tag, men herregud nu funkade ju allt så bra, så jag var uppe på avdelningen på ett kick.

In i en sovsal med 5 sängar, får väl gradera mina fina tantgrannar efter hörselnedsättning.
Den sista som checkade in på rummet hade nog samma grad som jag själv.

Måste dock säga att det var himlans mycket trevligare på detta ställe än i Västervik, där jag låg en gång. Här är personalen TREVLIG och glada! Det känns som om dom har arbetsglädjen kvar, vilken lycka.
Måna om sina patienter och sliter som djur. Det är verkligen inga problem att ligga här OM det inte vore sån brist på stimulans.
Nu menar jag inte att havfsguden från akuten ska komma och stimulera, det är ju inte så nyttigt för just den åkomman som jag är här för. Men något annat kanske...knyppling??

Nu har jag ju fått upp min dator och kan börja kommunicera med utomjordingarna utanför dessa väggar så jag ska väl inte klaga.
Nej egentligen är jag ganska glad att jag är här och dom kan kolla upp vad mitt problem är, varför min hjärta vill slå dubbelslag lite då och då.
Sen när dom började prata om att göra någon gräslig undersökning via min handled och upp till hjärtat började jag väl få lite kalla fötter.
Då är det bara att knata ut till fikarummet och intervjua alla andra med samma dosa på magen och önska att dom hade lite mer erfarenhet än jag.
Mycket riktigt var det så, och dom LOVADE mig att det inte alls skulle göra ont. Jag litar på dom för dom ser faktiskt väldigt visa ut.

Nu skriker min granne på mig och berättar vilka mediciner hon har fått, hon är världens sötaste och väldigt lomhörd. Men jag kan ju inte annat än att tycka om dessa små tanter.
Men nu ska jag stimulera mig lite med ett Robinson avsnitt och kanske kanske får blir det Kolbergavägen imorgon.

Puss o godnatt.

2 september 2012

Till min dotter och någon som vet svaren

 
Det är som en kniv som vrider om i mitt bröst.

Jag får ingen luft, tårarna forsar och snoren rinner, glasögonen immar igen.

Jag ställer mig frågan, -Hur ska jag överleva? - Hur många år måste jag leva till jag får träffa dig igen.

Det gör så ONT, så ont som ingen annan kan förstå. Ingen som inte förlorat sitt barn.

Smärtan är nästan helt olidlig och man undra många gånger om det verkligen är sant.

Det här skulle inte kunna vara sant. Det är bara en lögn.

Jag vill ha tillbaka dig!!! Vill ha dig i mitt knät. stryka dig över ryggen och känna din doft.

Men jag får inte det, ALDRIG mer!

Bara på grund av det där dom kallar CANCER.....så fult och så vidrigt att det inte går att beskriva.

Denna hemska sak som bet sig fast i dig MIN dotter, som vägrade att lämna din underbara kropp.

Jag skulle kunna ge mitt liv för att få detta monster att förintas från denna jord. Ingen absolut Ingen ska behöva dö för detta.

Gå igenom helvete för att kanske, eventuellt få ett friskt liv. Pumpa sin kropp full med gifter och behandlingar för detta helvete.

Inte ens då får du garantier för livet, nej då räknas livet i procent.....Det är helt absurt.

Och vi som lämnas kvar här....hur är det tänkt att vi ska leva vårt liv? Finns det någon instruktionsbok till det?

En instruktionsbok där man följer varje kapitel till ett liv för överlevande. En bok som vi kan kalla "överlevnadsbok för trasiga hjärtan".

Vissa dagar kan man hoppa över kapitel, ibland behöver man inte ens öppna boken. Livet fungerar.

Andra dagar måste man lusläsa varje textrad. Följa instruktionerna till punkt och pricka för att inte falla över kanten.

Cancer tar inte bara liv den gör att vi överlevare är halva människor. Cancern tog en del av oss också. Den är är girig och vill bara ha mer och mer.

Min ängel i universum, du ska veta att min längtan är stor så stor. Det går inte en dag utan att du finns i mina tankar. Ibland som en stor sol och ett underbart klingande skratt. Ibland som en sjuk liten fågelunge mellan vita lakan.
Inget är sig likt här längre och kommer aldrig bli heller.
Du har lämnat ett stort tomrum efter dig och jag ber dig att hämta mig när min tid på denna jord är över. Då ska vi skratta tillsammans, kramas och bara vara du och jag.

TIlls dess men äskling så lovar jag dig att försöka inte behöva titta i instruktionsboken alltför ofta, men ibland är det omöjligt att låta bli.......