2 september 2012

Till min dotter och någon som vet svaren

 
Det är som en kniv som vrider om i mitt bröst.

Jag får ingen luft, tårarna forsar och snoren rinner, glasögonen immar igen.

Jag ställer mig frågan, -Hur ska jag överleva? - Hur många år måste jag leva till jag får träffa dig igen.

Det gör så ONT, så ont som ingen annan kan förstå. Ingen som inte förlorat sitt barn.

Smärtan är nästan helt olidlig och man undra många gånger om det verkligen är sant.

Det här skulle inte kunna vara sant. Det är bara en lögn.

Jag vill ha tillbaka dig!!! Vill ha dig i mitt knät. stryka dig över ryggen och känna din doft.

Men jag får inte det, ALDRIG mer!

Bara på grund av det där dom kallar CANCER.....så fult och så vidrigt att det inte går att beskriva.

Denna hemska sak som bet sig fast i dig MIN dotter, som vägrade att lämna din underbara kropp.

Jag skulle kunna ge mitt liv för att få detta monster att förintas från denna jord. Ingen absolut Ingen ska behöva dö för detta.

Gå igenom helvete för att kanske, eventuellt få ett friskt liv. Pumpa sin kropp full med gifter och behandlingar för detta helvete.

Inte ens då får du garantier för livet, nej då räknas livet i procent.....Det är helt absurt.

Och vi som lämnas kvar här....hur är det tänkt att vi ska leva vårt liv? Finns det någon instruktionsbok till det?

En instruktionsbok där man följer varje kapitel till ett liv för överlevande. En bok som vi kan kalla "överlevnadsbok för trasiga hjärtan".

Vissa dagar kan man hoppa över kapitel, ibland behöver man inte ens öppna boken. Livet fungerar.

Andra dagar måste man lusläsa varje textrad. Följa instruktionerna till punkt och pricka för att inte falla över kanten.

Cancer tar inte bara liv den gör att vi överlevare är halva människor. Cancern tog en del av oss också. Den är är girig och vill bara ha mer och mer.

Min ängel i universum, du ska veta att min längtan är stor så stor. Det går inte en dag utan att du finns i mina tankar. Ibland som en stor sol och ett underbart klingande skratt. Ibland som en sjuk liten fågelunge mellan vita lakan.
Inget är sig likt här längre och kommer aldrig bli heller.
Du har lämnat ett stort tomrum efter dig och jag ber dig att hämta mig när min tid på denna jord är över. Då ska vi skratta tillsammans, kramas och bara vara du och jag.

TIlls dess men äskling så lovar jag dig att försöka inte behöva titta i instruktionsboken alltför ofta, men ibland är det omöjligt att låta bli.......

13 kommentarer:

  1. <3 KRAM <3
    //Anna-Karin

    SvaraRadera
  2. Det gör så ont i hjärtat på mig när jag läser vad du skrivit... Hur ont ska det då inte göra i ditt, som är mamma till fina Tilda?! Det är så fruktansvärt orättvist och jag hatar verkligen denna djävulska sjukdom som heter cancer!

    Jag vill att du ska veta att din kommentar hos mig där jag skrivit om Antons röntgensvar värmde så otroligt mycket! Ofta när jag skriver känner jag mig så gnällig, för det känns så fel att oja mig inför er som mist ert barn. Jag har inte riktigt tänkt på det så som du skrev (att det kan "peppa" någon, ja, du förstår säkert hur jag menar...)

    Du verkar vara en fantastisk person och så otroligt klok, Annelie!

    Stor kram. <3

    SvaraRadera
  3. Vad jag känner igen mej i det du skriver.Tårar som rinner ohämmat emellanåt och saknaden som svider i varjeandetag.Skrattet som har tystnat,längtan och den enorma saknaden.Våra liv är för alltid förändrade.Att gå till en grav som inte skulle ha funnits där.Inte med våra älskade livsglada ungar.Det skulle ha varit liv för våra älskade och död för cancermonstret.Kram till dej,Kia(Simons mamma)

    SvaraRadera
  4. Åh Annelie, så ont det gör att läsa!
    Så fruktansvärt orättvist det är att inte fina Tilda fick vara kvar!
    Och så svårt att tänka sig in i hur ont det måste göra.
    Jag hoppas också att du slipper alltför många dagar då du måste använda instruktionsboken, och att du får massor av dem där minnet av Tilda värmer mer än det smärtar.
    Kramar!

    SvaraRadera
  5. Du satte ord på vad våra hjärtan känner, du satte verkligen fingret på hur sorg känns, att vara en halv människas, kvar, att försöka överleva i saknden och tomheten. Det är vi som får skriva instruktionsboken, dag för dag. L i Linköping


    SvaraRadera
  6. Åhhh , så berörd och uppriktigt ledsen jag känner mig för din skull! Ingen, INGEN, ska behöva uppleva att ens älskade barn dör! Ändå så händer det, gång på gång...omöjligt att förstå. Jag måste säga ändå att jag tycker du är fantastisk Annelie som kämpar på som du gör!Det kan vara en tankeställare för många andra när vi gnäller över småsaker och när vi inte vill/tycker oss inte orka kämpa. Vi tar många gånger saker och ting för givna och uppskattar inte det vi har runt oss. Och även om det inte förändrar din situation så tänker jag, och många med mig, ofta på dig! Kramar Åsa (Källan)

    SvaraRadera
  7. Vill bara ge dig en riktigt varm kram och aldrig släppa! Kan inte ens i närheten förstå vad du går igenom! Men, hon är där, hela tiden och håller koll på dig så att du håller dig ifrån kanten! "heaven is a place nearby..so I won't be so far away.. And if you try to look for me, maybe you'll find me some day.." lene Marlins låt med en underbar text. Ta hand om dig!
    Kram

    SvaraRadera
  8. Oj, vad det berörde mig, nä ingen kan nog förstå som inte gått igenom det men man kan tänka sig. Bara läsa hur du känner gör ju jätte ont.
    Önskar det fanns nåt att göra.
    Stor varm kram Kicki

    SvaraRadera
  9. Vi är många som är halva, min vän!
    Låt oss leva även för dom vi förlorat!
    Störst av allt är kärleken, den lever alltid vidare!
    Kram Åsa <3

    SvaraRadera
  10. Hej Annelie!
    Vi är tre tjejer som gärna skulle vilja ta kontakt med dig. Kontakta oss via mejl: sandra_garcia495@hotmail.com

    Med vänliga hälsningar
    Josefin, Sandra & Frances

    SvaraRadera
  11. Hej Annelie!
    Jag vill börja med att du är grymt stark, att jag beundrar dig något enormt som lever kvar efter två stora trauman, med en enorm sorg i hjärtat. Jag är en av de många som imponerades av Tildas kassar som såldes, som imponerades av hennes vilja att hjälpa, och som imponeras av dig som verkligen kämpar för cancerforskningen för barn.

    Jag tänkte fråga om du skulle vara intresserad att skriva en text av något slag, som skulle finnas med i en bok angående barncancer, där barn och föräldrar ska få vara med och ge sin vinkling av sjukdomen. Denna skall säljas till förmån för barncancerfonden. Du kan väl fundera på om du har något intresse av det, och sedan kontakta mig på gladamalina@hotmail.se

    Kämpa på nu!

    SvaraRadera