1 december 2012

Uppdatering

Kände att jag behövde uttrycka mig lite med skrift nu och det som har varit mitt ventilhål får nog följa med mig en stund till.

En ny resa har nu börjat, eller snarare en "nygammal".
Mamma har nu inlett en ny kur med cellgift och förra veckan (eller om det var veckan innan) så kände jag bara en sorts trötthet och ilska som kom över mig.
Ilska för att det aldrig kan få vara lugnt.
Jag var så fruktansvärt arg att jag inte visste var jag skulle ta vägen.

Arg och förbannad på livet och hur det har blivit. Jag bannade och tjöt om vartannat, alla värdens svordomar kom nog ut från min mun just då.
Efter den explosionen kom en trötthet över mig som en tung filt.
Jag har tappat orken, jag får återigen börja ta bort saker ur min agenda. Bara för att orka med livet helt enkelt.

Jag vill verkligen finnas där för mamma. Kunna vara stöttande och då måste jag sålla.
Inser att jag inte har koll på vad som händer längre. Jag beslutar mig för att lägga av att ha koll, det är ändå ingen ide. Det är bättre att bara flyta med och ta det som det kommer.
Om jag kör på så kommer jag att kollapsa på riktigt. Det vill jag undvika så långt jag kan.

Orkar inte med mig själv heller, mina tabletter som jag tar mot dubbelslagen gör mig ordentligt trött, svullen om händer, orkeslös i leder....ja en hel massa biverkningar.
Nästa vecka har jag telefontid med läkaren på medicinmottagningen och dom får nog ge mig något annat för det här fixar jag inte.

Det var mycket elände, men det är elände i livet IGEN!
Många frågar - Hur orkar du? och nu kan jag säga - Jag vet inte hur, jag bara gör. Analyserar inte så mycket längre. Försöker göra dom saker jag måste och dom saker som ger mig energi.
För övrigt känner jag mig varken, trevlig, social eller så värst "med på banan" längre.
Jag är återigen i cancerskitens klor, och dom klorna är starkare än starkast. Dom vill inte släppa taget om mig. Dom är stora, hårda och hänsynslösa. Känner att jag är satt till världen för att vara, bredvid...och beredd att stödja, men orken tryter och jag kan inte direkt hitta den igen.

6 kommentarer:

  1. Glöm inte att du måste hjälpa dig själv innan du kan hjälpa andra! Jag är helt säker på att din mamma förstår, och vet att du finns där med henne. Ta hand om dig, Annelie. Tänker på dig.

    SvaraRadera
    Svar
    1. Jo det är så sant så, men hon är ensam och då finns det bara vi barn för henne. Tack för omtanken vännen

      Radera
  2. Söta du... var rädd om dej!
    stor kram Åsa <3

    SvaraRadera
  3. Åh styrkekramar till dig i massor. Sköt om dig.
    Kicki

    SvaraRadera
  4. Så tufft du har det och har haft alldeles för länge.....
    Jag följde min mamma och moster på deras sista resa 2011......iofs inte cancer men mamma fick alzheimers. Så jobbigt det var många gånger-men i mitt liv kunde jag inte göra annat än undan prioritera mig då ( igen -jag är ganska bra på det som många duktiga flickor.) Nu börjar sorgen lägga sig men julen är en stark påminnelse och väcker massor av känslor och saknad.
    Det jag egentligen ville få fram är att jag tror många av oss skulle "ångra" om vi inte fanns så nära det gick under våra käras sista resa. Jag är så tacksam att vi fanns där. På köpet kom min syster och jag varandra riktigt nära igen-inte för att det varit något problem innan utan för att vi behövde varandra varje dag med tanke på allt som hände.
    Hoppas din mamma får all hjälp att må bra! Kan tänka mig att din mamma är i min ålder ( hur tusan jag nu kan tänka det??? men tror att du kanske är i min dotters ålder...) Min bästis på äldre dar fick för drygt ett år sen diagnosen kronisk lunginflammation och har behandlats, med allt! Idag mår hon faktiskt bättre och just nu är det" bara" hormontabletter som gäller. Så kanske har din mamma också den turen att få en behandling som fungerar ganska bra..... Massor av styrkekramar till dig!!

    SvaraRadera
  5. Det är nog det enda raka, att liksom "bara" flyta med och göra så gott du kan.
    Men det borde väl finnas andra tabletter? Vet iofs hur svårt det är att byta, får man ny sort av läkaren, vill inte Apoteken ta hem dem..
    Hoppas behandlingen hjälper din mamma.
    Skickar stora stöttekramar

    SvaraRadera