Nu får det vara nog!

Blir ett inlägg till idag...
Nu sitter jag här i soffan och är lättad, livrädd, förbannad ja allt möjligt.
Jag kom iväg till ortopeden, med ledsagare (Camilla) och han konstaterade att han måste gå in i knät med titthål. Ok, jag säger jag och känner hur tårarna bränner bakom ögonlocken.
Kör på, så här kan jag ju inte ha det.
Vi tog i hand (tror jag....) och sen blev det det vanliga. Blodtryck, vikt och längd och allmänna hälsofrågor.
Mitt blodtryck var HÖGT!! Va fan....nu har det varit det av och till. Alltså dags att kolla upp även detta.
Kan det ge mig förklaringen till yrsel, illamående, lätt molande huvudvärk?? Ja kanske.
Nu vet jag ju också att detta beror mycket på livsstilen.
Alltså, jag är för fet, rör mig för lite och äter fel kost!!!!!!!!!!
Svart på vitt, så är fallet. Det gör mig förbannad och inte på någon annan än mig själv.
Det här funkar inte!!!!!!
Ge mig en livscoach som flyttar in i min något håliga hjärnstruktur nu. En "någon" som gör att jag gör rätt. Inte bara en vecka utan hela tiden!
Det är då självaste fan och helvetet samtidig att jag ska ha så dålig karaktär.
Man kan ju dö av för högt blodtryck och det hade jag inte tänkt att jag skulle göra nu precis.

Sen kanske några snäpp berodde på att jag just var på sjukhus OCH även på ortopeden som jag bara förknippar med Ante. Men hur eller hur...detta ska kollas upp PRONTO!!

Bitterkärring

Det är hårda prövningar för mig den här veckan.
Jag kände av det i går kväll, grät o grät o grät så att jag till sist spydde.
Började ju jobba i måndags och det har varit en del aktiviteter.
Igår var jag vid Tildas grav, blommorna var vissna och hängde som snor, det är blött o geggigt och korset är knappt fast i marken pga av det blöta. Det kändes inte alls bra.
I går gick jag dessutom bakåt i bloggen till hennes sista vecka i livet.
Fy fan på ren svenska vad det gjorde ont!!!
Saknar mina stora barn och jag kommer aldrig låta dom flytta härifrån. Jag ska bygga dom ett hus bredvid mig.
Idag ska jag dessutom till sjukhuset som jag hatar mest av allt.
Jag försöker enligt konstens alla regeler att andas och intala mig själv att det är inget farligt.
Herrregud idag känner jag mig som ett riktigt vrak.
Det är en sån här dag när alla dom tunna trådarna av känslor ligger och vibrerar och man blir ledsen för minsta lilla. Bitter och sur som en riktig klimateriekärring.
Men som jag alltid säger, jag tillåter mig det här idag men imorgon är en annan dag.
Det låter ungefär som man får lördagsgodis, det blir på lördagar men absolut ingen annan dag!
Nu måste jag torka mina tårar, plocka bort dom där känslotrådarna som ligger och kittlar mig och ta mig samman.
Om det vill sig riktigt bra så kanske jag kan gömma undan några redan om en stund :-)

Lunchdejt idag

Idag fick jag vara ensam på kontoret. Både chefen o ena kollegan är sjuka och den andra vabbar. Kändes lite öde att vara där själv. Började rensa ut lite gamla papper och sånt.
Hoppas någon av dom dyker upp imorgon.

Var bjuden på lunch hos Lotta sen, blev sittande där en god stund och pratade om livet precis så där som vi brukar. Fick träffa hennes goa Willmer igen, det är en sån där unge som man lätt kan adoptera.
Min kusse Elli var också där på sin lunch, har inte träffat henne på länge så det var verkligen kul att ses igen.

Bokade tid hos Mia (zonterapi) men det blev till att vänta 2 veckor. Då ska vi kolla fotona som jag har fått låna på dom som bott här i huset. Ska bli spännande att se om det är någon hon känner igen sedan hon var här och vi lekte "De okända".

Nu har barnen kommit fram till Hammerfest och hoppas att dom saknar mamma så mycket så att dom bokar om sina biljetter till ett tidigare flyg ;-)

Axel Munthe, en av staden alltför anonyme apoteksson

Hade 2 saker i dag på agendan men också en del annat huvudbry.
När jag satte mig i bilen för att åka till Källan, kände jag att tårarna började komma. Det gick liksom inte att hejda dom.¨
Men jag körde vidare för jag visste ju att på Källan kan man vara och komma precis som man vill.
Kommer instövlandes där och får en stor varm kram av Rose-Marie E, Emmys gamla klasslärare i årskurs 1-3.
Hon var nämligen där för att berätta om Axel Munthe, den omtalde mannen som är född i Oskarshamn.
Apotekarsonen som senare blev läkare och helade dom fina damerna i Europa med sitt alldeles egna sätt.
En medmänniska som kurerade dom fattiga och värnade om djuren. Han värnade så mycket om djuren att han till och med köpte ett berg på Capri för att småfåglarna inte skulle bli gourmetmat i dom fina salongerna. Han älskade sitt Capri men han drog sin sista suck på Stockholms slott.
Rose-Marie har ett sån alldeles speciellt sätt att berätta att man blir helt fängslad.
Så den ledsamheten jag hade på morgonen försvann så smått efter hennes berättelse.

Efter Källan var det dags för ett par timmars arbete och efter det så spred John Blund något mystiskt pulver över mig.
Väl hemma var det dags att säga hej då till barnen som åker till Hammerfest (Nordnorge) idag. Dom ska upp för att hälsa på Emmys pappa och släkten där uppe. Det blir en lång resa och dom är inte framme förräns i morgon eftermiddag.
Jag saknar dom redan!!!!

Mamma har varit på återbesök i Kalmar idag och dom hittar INGA NYA TUMÖRER!!
Fasiken så skönt. Som lite sällskap ska hon nu ta hand om Jordan ett tag.

Så nu är jag helt ensam, det känns märkligt.
Jag vet att det är bra för mig att börja klara mig själv, kan ju inte ta hjälp av min barn hela livet.
Men visst sjutton känns det tyst......

Bra jobbat tjejen!

Huvudvärken är borta!!!
Misstänker starkt att jag hade migrän igår, en lightversion.
Men nu är den som sagt borta och det var inga problem att gå upp i morse.

Idag började jag ett nytt kapitel i mitt liv.
Jag började jobba igen och det kändes både bra och lite oroligt. Bra, för att nu händer det något igen. Jag ser en vardag i ögonvrån, en vardag som jag så länge har längtat efter.
Skrämmande för att jag lägger så mycket bakom mig och jag vet inte hur det kommer att bli i framtiden. Som jag nämnt förut så finns inte det som jag trodde jag skulle syssla med så många år framåt.
Nu har jag slängts framåt i tiden och jag har inga riktlinjer.
Nu ska jag forma om mitt liv och det är nu det börjar.
Spännande med en uns av vemod.

Jag smyger fortfarande sakta framåt och tar mina myrkryp. Jag som man säger "skyndar långsamt".

Ikväll doftar huset av nybakade bullar och jag klappar mig själv på axeln, nöjd och stolt över mig själv.

En solig söndag med huvudvärk

Vaknade i morse med lite molande huvudvärk, men solen sken och jag tänkte ta mig en tur ut med min nya kompis "kameran".
Glad i hågen åkte jag ut mot Uvö. Måste säga att det hade varit bättre att ta skridskorna på den lilla fjuttevägen. Herregud det var ju nästan blankis.
Nåväl jag tryckte av lite foton.

Sen kände jag bara hur det susade i öronen och blodet försvann från huvudet. Skyndade mig snabbt tillbaka till bilen och andades djupt hela vägen hem.
Det fick bli 2 alvedon och ett hopp om att huvudvärken försvinner.
Blir så trött!!
Fick lite microluft iallafall. Jag som hade tänkt åka till graven också.
Grejen är det att jag vet inte när jag var sjuk på riktigt senast? Jag blir bara så där lite halvusken någon dag eller två. Det bryter aldrig ut!
Fasiken ge mig lite feber så skiten försvinner från kroppen.
Låter kanske helskumt att man ska längta efter feber men det är så trist att inte känna sig 100 heller.

Jag ska inte ens ta upp gårdagens melodifestival...KATASTROF! Så nu lämnar vi det ämnet.

Glippade lite fram o tillbaka på Whitney´s begravning. Kevin Costners hyllningstal var verkligen bra. Det innehöll allt precis som det ska vara tycker jag.
Lite gråt lite skratt,  det var så som det var när prästen höll tal för Tilda.
Mitt i allt det sorgliga får man en liten lucka att andas och skratta en liten stund. Skratten ger energi att orka igenom hela proceduren. För det är verkligen ett maraton att ta sig igenom.
En begravning är ingen dans på rosor, nej det krävs ett enormt jävlar anamma att sitta där.
Jag fattar inte att dom orkade sitta där så länge.
Men nu har även hon fått ro i sin själ och även hon lämnat en änglamamma kvar på jorden.

När cancern bestämmer sig för att segra

Nu är det klart, nu har vi haft alla samtal med dom som har följt oss under Tildas sjukdom.
Ok......................vad händer nu då????
Det känns jättelustigt i kroppen, jag vet inte om jag är ledsen eller om det är en lättnad. Jag gråter men jag vet inte varför.
Det var ett bra samtal, doktorerna fyllde i dom frågor som fanns. Dom förklarade att hennes Wilms var den aggressivaste dom hade kommit i kontakt med.
Vid en viss tidpunkt kände dom att dom inte längre hade någon koll på vad som hände och då stod nog sanningen klar även för dom. Cancercellerna började bli resistenta för cellgiften. Det var bara åt ett håll det kunde gå.
Nu när jag sitter och skriver det här så blir allt så verkligt igen. Tiden då hon var som sämst och sista veckan som gick så fort. Allt bara sköljer över mig, alla känslorna som man hade då kommer tillbaka.
Fy fan va lömsk den där jäkla cancerskiten är, den gömmer sig i alla tänkbara ställen i kroppen och kommer fram när man minst anar.
Den leker kurragömma och hånflinar mot en när den hittar det där perfekta gömstället.
Inte följer den några regler heller utan den härjar fritt i människokroppen utan att någon kan hitta den.
Helt plötsligt så bestämmer den sig för att bli chef och dirigerar sina cellkumpaner hit och dit.
-Varsågod och ta för er av denna kropp, den står till ert förfogande och ducka för allt i värden för allt tänkbart gift som kommer.
Jag bara ryser när jag tänker på hur skiten har livnärt sig på kroppen som jag älskar så mycket. Den kropp som skulle leva så länge till.
Den tog dom beslag på och jag hade ingen talan!
Maktlös att skydda mitt barn från det värsta.
Jag har inte dåligt samvete för det tänker jag inte ge "dom", nej just nu och för första gången känner jag en sån enorm ILSKA.
En ILSKA mot CANCER och allt vad den står för.

Så nu BER jag er därute på mina bara knän.....glöm inte Tildas fond!!!
Avstå ett paket cigaretter, en pizza eller vad det nu kan vara och skänk en slant så att forskarna kan fortsätta sitt enorma arbete. TACK!