Fortsättning på gårdagen

Det blev en del inlägg igår.
Vad jag förstår så är det ofta just missförstånd som gör att vi agerar på ett eller annat sätt.
Nu kan jag bara prata för mig själv och hur jag agerar i min sorg, det finns miljoner olika sätt at reagera och inget är det andra likt. Det finns heller inget rätt eller fel.

Men jag tycker om att prata om Tilda, få frågor om henne, hur hon var osv...
Jag kanske gråter en skvätt men för mig gör det inget, det enda är att jag kanske inte kan prata på några sekunder.
Måste väl säga att jag skrämde upp ultraljudsdoktorn häromdagen när jag bölade och han blev helt till sig...-nej, nej GRÅÅÅÅT INTE!! Snälla du!! Men det kommer oftast utan förvarning och det går liksom inte att stoppa.
Jag är nog en smula splittrad ibland, har lite svårt att koncentrera mig på samma sätt som förut.
Orkar kanske inte umgås varje dag. Men valet är mitt!! Jag bestämmer när jag tackar nej eller inte.
Varje dag är en kamp och när man kämpar varje dag blir man trött.
Så trött att man oftast måste vila en stund på dagen.
Stubinen är inte lika lång som förut och jag har svårt med orättvisor och omänsklighet.

Har svårt att förstå hur man INTE kan bry sig om människor i sin omgivning.
Vad har hänt i vårt samhälle idag, har man verkligen inte tid att vara mänsklig?
Nu säger jag inte att man ska öppna sin famn för vem som helst, men kanske för dom som ligger närmast hjärtat.
Strunta i dammsugningen idag och gör något för en annan människa.
En god gärning om dagen?

Någon nämnde igår i mina kommentarer om dom som INTE vill ha stöd. Som jag skrev förut så är sorgen olika. Den ter sig på många olika sätt.
Jag hävdar dock om såna som jag själv är riktiga "pain in the ass" så är det nog så vissa gånger. MEN det betyder inte att vi ALDRIG vill ha kontakt.
Just då kanske vi bara inte vill ha fysisk kontakt.
Ibland kan det räcka med en påse bullar på dörrhandtaget, ett litet sms, en lapp i brevlådan.
Huvudsaken är att vi inte ALLTID är ensamma.
Räkna med att få ett elakt ord ibland för så är det bara, vi är inte med på banan som jag brukar uttrycka det hela tiden. Långt ifrån.

Det är inte heller bara människor i trauma som behöver medmänsklighet, det kan vara Agda 87 som du ser på gatan, en kollega, grannen jag i stort sätt vem som helst.
De är upp till oss att sluta vara så självupptagna av vi inte SER människorna runt omkring oss.
Hur har du visar medmänsklighet idag?

Verklighetens ansikte

Jag tror att verkligheten har kommit ifatt mig.
Har funderat och funderat i några veckor, när jag började känna det påtagligt.
Det är tyst runt mig...........
Erbjudanden för att göra saker som ska göra mig lite lättare i sinnet har försvunnit.
Dom kommer inte längre.
Är det nu man ska vara tillbaka i dom gamla gängorna igen? Är man för dyster att möta?
- Tänker på dig.... står mig upp i halsen. Hur ska jag kunna veta när folk "tänker" på mig och vad gör det för nytta för mig?
Var är ni? Ni som skulle gå vid min sida och hjälpa mig framåt?
Ingen av mina närmaste vänner eller familj klämde ens ur sig frågan om någon sorts umgänge vid midsommar. Nu hade jag ju iofs en trevlig sådan MEN det svider i hjärtat att bli bortglömd.

Jag tycker att jag har skrivit här massa gånger om människor i sorg och vårt speciella beteende.
Men till vilken nytta?
Det verkar inte som om folk bryr sig iallafall, eller förväntar man sig att någon annan gör det istället.
Medmänsklighet är något man GÖR för att man VILL och har en känsla att få någon att må lite bättre en stund.
Man kan inte gömma sig bakom fasaden att man inte VET hur man ska betee sig.
En människa som är låg ska väl försjutton inte behöva berätta hur man vill bli bemött.

Jag kan nog skriva massa saker här och med både stora och små ord, men det är inte till någon större nytta för mig. Ville helt enkelt bara tala om att jag saknar medmänsklighet och omtanken som jag faktiskt saknar.
I och med att mitt telefonnummer verkar har raderats ur mina bekantas/familjs telefoner så får jag väl skriva här och hoppas att kanske någon läser. Jag lovar att besvara varenda kommentar som ev. kommer in

Tack o hej från mig

Drömmar

I macrons värld så är nog regndroppar något av en lekfotografs favorit. Dom sätter sig lite här och där och i olika former. Dom rör inte på sig utan dom liksom bara ligger där.

I natt hade jag en märklig dröm, jag drömde att jag hörde fåglar kvittra starkare och starkare. Efter en stund så hörde jag massa glada barn som skrattade och hade roligt, men sen övergick ljudet i ett metallisktljud och vips så vaknade jag av att jag grät.

Märklig dröm för igår vet i katten om jag hörde några fåglar kvittra eller barn som lekte.
Regnet tog över lite då o då under dagen och min gata är tömd från barn. Här är tyyyyyssst.......

Midsommarafton 2012

När jag klev upp igår morse hade jag ingen som helst aning om hur dagen skulle bli.
Ibland gick tankarna till ängeln som fattades. Förra året när hon klädde upp sig så fint och jag körde henne fram och tillbaka mellan exet och mig flera gånger. Hon ville vara med oss båda och det fick hon så gärna. Igår fattades hon .... mitt lilla hjärta.

Vädret har nog aldrigt varit så viktigt som just igår.
Mina gissningar är nog att SMHI aldrig har haft så många sidvisningar.
Hade heller ingen aning om vem som skulle komma hit eller ens om det var någon som skulle komma.
Nu blev det en toppendag trots allt.
Jag fick både sill (viktigt att den ska äta utomhus UTAN regn), min familj hos mig en stund och en annan familj som tog vid till grillningen.
Tack för inbjudan Susanne, att du tänkte på mig. Vi får ta en annan sommarkväll tillsammans.

3 av 4....den 4:e kom försent till fotosession

Fam Andersson (nästan hela)

Lilla fröken Ella

Semesterdag

Idag var jag hos sjukgymnasten redan kl 8.00. Körde mitt pass som jag ska köra 2 ggr i veckan fullt ut md start i Augusti. Kändes jättebra, helt otroligt vad jag har tappat muskler i det skadade knät.
Hade fullt sjå att koncentrera mig på att hitta musklerna överhuvudtaget.
Det här är jättenödvändigt för mig.

Tog en semesterdag idag i och med att jag annars skulle köra ihop det alldeles för mycket för mig.
Efter lunch hade vi nämligen en liten avstämning av galan på Havslätt.
Vi bollade lite av varje som vi kommer att ändra på till nästa år.
Nu har vi gjort första året så nu vet vi lite mer till nästa gång.

Härligt att sitta vid havet och några hårdhudade barn var även i och badade. Annars var det ganska glest på beachen.

Nu får vi koncentrera oss på att det ska bli uppehåll imorgon. Midsommarlunchen kunde ju vara go att få äta utomhus iallafall.

Minnen från 2003

En otroligt varm sommar hyrde vi en stuga på en ö i Göteborgs skärgård.
Ön hetter Knarrholmen och det var hur mysigt som helst.
Vi tog en charmig skärgårdsbåt ut, ön var bilfri så det var bara och lasta packningen på ryggen¨-
Såklart lyckades Tilda charma en kille som bodde bredvid oss och såklart fick han dela hennes tallrik med ostbågar.....det är kärlek det.

Bitterhetens dåliga smak

Den aldrighet som kom till mig i Fredags höll i sig hela helgen.
Jag har helt enkelt inte haft lust att blogga, ett medvetet val som jag gör.
Har jag inget att skriva om, då har jag inte det och då gör jag inte det heller.
Som sagt det har varit en himla tuff helg.  En höjdpunkt var dock att få träffa några goa vänner och umgås.
Det gör gott för själen och jag är egentligen lite ful mot dom....fast jag tror inte att dom märker det.
Jag tankar energi av dom, jag snor lite av deras goa mående.
Har inte riktigt koll på varför jag är så ledsen, om det är tiden eller något annat, men det känns trögt och segt. Jag kände en uns av bitterhet också.
Bitterhet är ett sånt negativt ord att jag knappt vill ta det i min mun, men jag måste faktiskt erkänna att jag kände den och pratade i dom termerna. Jag var helt fullt medveten om det och försökte spotta ur den som en riktig äcklig bittermandel. Nej, fy o ve för den "sjukan" den vill man inte ha, men lik förbaskat så smyger den sig in en smula...

Hade första mötet idag med en psykolog som ska hjälpa mig med min panikångest.
Sorgen känner jag att jag har ganska bra koll på.
Panikångesten är värre, den kommer både här och där och i alla möjliga situationer.
Där känner jag noll koll!
Vill verkligen bli av med den så att det inte finns hinder som göra att mitt sociala liv blir lidande.
Som det är nu så blir det det.
Det är väldigt svårt att förklara en panikångest, men för mig känns det som om jag har sockerdricka i hela kroppen och en olustkänsla sprider sig i magen.
Attackerna kan vara små eller stora. När det kommer ett riktigt påslag så får jag enorma skakningar, kallsvettningar, yrsel och svimningskänslor.
Ibland håller det i sig en timme ibland blir det bara en kort stund.
Nu har vi iallafall bestämt att köra igång i Augusti och bara koncentrera oss på panikångesten. SKÖNT!

Så bort med ångest, bitterhet och andra negativa åkommor...bort bort och kom aldrig tillbaka