Angående inlägget nedan

Jag känner att jag måste förtydliga mig lite.
Inlägget här nedan handlar inte om mig, visst har jag nuddat vid detta.
Det finns i omgivningen och påverkar oss men det är rent allmänt som jag skriver om.
Vill inte att ni tror att någon är speciellt dum och elak mot mig för så är inte fallet.
Vissa saker kan man inte skriva ut av hänsyn till andra så då får man vara lite kryptiskt.
Men tack för er omtanke, jag för den vidare......

Puss o Kram

Beteende, okunskap eller ren ondska?

Vet ni ibland blir jag så förvånad av folks sätt att bete sig att jag blir helt stum.
Uttryckligen blir jag helt stum först....sen börjar det snurra i huvudet och tankarna kommer.
Hur kan man stå bredvid någon med stor sorg ändå tycka att det är egentligen mest synd om dom?
Är det så att man egentligen inte förstår hur en människa i sorg känner?
Jag kan bara säga hur det är för mig, sen finns det andra som känner annorlunda.

- Man lever som i en dimma.
- Har inte alls koll på det som händer runt omkring
- Man kommer inte ihåg när saker och ting händer
- Vissa dagar är man arg andra dagar gråter man förtvivlat
- Ibland känns allt faktiskt helt ok
- Är otroligt tacksam för att folk talar om för mig ibland att nu måste man göra vissa saker
- Man kan bara hantera sin egen sorg

Det är ett litet axplock på känslor på hur iallafall jag känner. En vän sa något väldigt rätt till mig idag.
- Du är trasig! och det är precis så som jag känner mig.
Om man är trasig så går det inte att tänka rätt i alla lägen. Då hoppas man verkligen att människor i sin omgivning förstår och har överseende med det.
Men frågan återstår fortfarande HUR är det möjligt att människor är så egoistiska? Varför?
Har vi tappat något på vägen? Uppfostran? Samhället? VAD; VAD??????
Detta är bara en allmän fråga som har dykt upp under sorgevägen och ibland blir den mer påtaglig helt enkelt.
Få nu inte panik, mina vänner för det är ingen som jag tänker på speciellt. Jag är glad för att jag har er och ert beteende får en guldstjärna.
Ni ska inte grunna på om ni har gjort rätt för det finns inget som är rätt eller fel.
Vad jag syftar på är människor som framhåller sig själva i andras sorg, som frågasätter en människa i sorg. Det går inte att göra det. Man kan bara tänka ..så långt och inte längre. Man kan ta sig från punkt A till punkt B, that´s it!
Jag hoppas verkligen att onda människor, för det är så jag kallar dom kan lära sig något så småningom. Mitt mantra kvarstår: Allt gott man ger får man så småningom tillbaka.

“Gott samvete är bästa huvudkudden.“

En ny ängel till himlen

Lilla fina E... nu hoppas jag att du och Tilda kan leka utan smärta och dumma knölar.
Ni kan leka och skratta och kanske låna din pappas fina peruker.
Universum har fått 2 fina änglar.

Trött i själen

Hade en trevlig kväll igår med lite vin, och massa prat, gråt och trevligt sällskap. Kan fortfarande inte fatta att lillfisan inte finns kvar i livet. Det är så svårt att ta in det och idag har jag varit så ledsen. Jag saknar henne så fruktansvärt mycket. Jag vet att det kommer att lätta lite så småningom men just nu känns det som en evighet dit. Hur många tårar kan man gråta? Finns det tillräckligt eller kommer dom att ta slut?
Idag är det farsdag, men jag orkar inte.... Jag är tom, tom på allt annat än att sörja.
Samtidigt som det känns fördjävligt just nu är jag ändå glad att jag kan sörja, att det inte fastnar inuti mig. Men det tar så mycket på krafterna att det är allt jag orkar, tankemässigt alltså.

Jag tittar igenom foton på Tilda varje dag, precis som att det gör att hon ska komma tillbaka till mig. Tyvärr är det ju inte så utan fotona är det fysiska som jag har kvar av henne. Detta underbara barn.

Ett brev utan avsändare.......

Ett helt tomt oskriven ruta lyser mot mig. Ruta får man väl kalla det nuförtiden för det är ju inte blad eller papper som det hette då.
Jag brukar ju aldrig ha problem att fylla det och inte idag heller.
Det finns alltid så mycket tankar så virvlar runt i huvuet. Saker man pratar med andra om, ord som man fångar på vägen.
Idag på morgonen låg det ett kuvert i min brevlåda. Ett brev utan avsändare som bad mig bad mig förstå sin sorg.
Klart jag förstår, vi delar ju samma sorg. Men just nu känner jag inte mig inte stark för att orka bära andras sorg utöver min egen. Egentligen ville jag ju ha det tvärtom...bär min sorg ett tag åt mig istället.
Jag är inte på någotvis arg, jag är bara lite besviken. Ilska orkar jag heller inte med just nu.
Jag kände mig bortglömd av dom som jag trodde skulle visa sin medkänsla.
Ibland måste man ge för att få...hur jobbigt det än är.
Om det är den jag tror som har lagt brevet i lådan så ska du veta att jag såklart låter dig vara med.
Men stark är jag inte alls just nu och jag har fullt upp med att klara min vardag.

Många frågar hur jag orkar, men det kan jag inte förklara för jag vet inte.
Jag går upp varje morgon och har inga som helst planer för hur min dag ska se ut. Jag tar det som det kommer. Försöker hitta ljuspunkter och pratar, pratar, pratar.
Vänner kommer och går lite då och då. Får tröstande ord från alla, en kram och det är nog det som just nu håller mig över vattenytan. Det är väldigt lite som får mig att rasa och därför försöker jag inte heller utsätta mig för sånt.
Jag liksom bara glider med som en sömngångare.
Det livet som jag skulle ha haft 10 år framåt har någon suddat bort från mig.
Livet där jag skulle få haft Tilda hos mig, ett liv med skola, tråkiga föräldramöten, skjutsning, lämning. Det finns helt enkelt inte längre.
Nu ska jag bygga upp ett nytt liv, där jag inte längre är småbarnsförälder.
Jag vet att jag kommer att klara det men jag måste bara lära mig hur?

Uppgivenhet

Nu ligger jag här och klockan är 04.05. Jag vet knappt vilka tangenter jag trycker på utan jag förklikar mig med mina knäpphändiga  kontorskunskaper i skolan- fingersättningen.
Jag grubblar och tänker och tänker lite till.
Igår fick jag en riktig urladdning för att jag blev ifrågasatt för min egen magkänsla.
Någon frågasatte mitt sätt att tänka och ville att jag skulle tänka om för att göra det lättare för andra.
Nuförtiden känner jag ingen rädsla över att säga vad jag tycker och tänker. Att följa det som jag tycker är  rätt.
Jag har inga problem med att kanske kliva lite för hårt på vissa tår, men jag gör det bara om jag tycker att dom har kränkt mig. Ibland gör man vissa saker mot sin vilja för att skapa sig själv en gräddfil och liksom göra saker som egentligen gagnar andra mer än en själv.
Just nu vill jag göra alla saker rätt och framför allt att det ska kännas rätt för situationen.
Jag är jätteobekväm för vissa just nu men jag vet att i slutändan så vinner jag själv på att jag nu äntligen kan ta vissa som förut var obekväma beslut.
Är egentligen uppriktigt ledsen att urladdningen ska ske just nu men ibland får vissa situationen bägaren att rinna över helt enkelt.
Jag söker medmänsklighet och empati.
Usch det här är ett tungt inlägg och ni därute fatttar säkert inte ett dugg vad jag menar, men jag var tvungen att få ur mig några ord NU.
Nu försöker jag återigen släcka lampan och få några timmar till i sängen. Hoppas jag lyckas bättre den här gången.

Nu busas det, tror jag??

Idag har det varit en dag med blandade känslor.
Hade en riktig otäck mardröm om Tilda inatt. Jag ser fortfarande bilderna framför mig.
Jag kunde knappt andas men egentligen var det Tilda som hade svårt att andas.
Uhhhh vill inte tänka på det..

Imorse hade en riktig going lämnat färska frallor i brevlådan och senare kom det vaniljbullar på dörrhandtaget. Ni e för underbara som tar hand om oss!!

Det har varit en strid ström av människor här idag. Fina människor som visar sitt stöd. Tack för att ni finns. Jag vet att en del har svårt att visa sitt stöd men hörrni! - var inte rädda.
Om ni vill men inte törs så kan man alltid skicka ett litet sms, mail eller en lite lapp i lådan.
Låt inte er rädsla hindra er, det blir så mycket svårare då.
Jag har själv gjort det misstaget och det skär i mig fortfarande. Ricky hade en skolkompis som tragiskt nog försvann från jordelivet för snabbt. Jag hade jättesvårt att möta föräldrarnas blick och mycket mindre gick jag fram och beklagade sorgen.
Det är något som jag ångrar bittert. Hur sjutton tänkte jag????

Sen har det hänt en del skumma saker....
Det har kommit sms till Tildas telefon, utan att det stod något däri. Dom är skickade från min pappas telefon som inte vet vad sms är knappt. Mina hörlurar har flyttat på sig.
Sen har hon skrämt slaget på en mamma i klassen.
Kan det vara så att min lilla ängel är i bustaget? Hoppas verkligen det.
Det gör mig iallfall jätteglad och hoppas att hon fortsätter ännu mer.

Puss på dig min lilla ängel, saknar dig MASSOR!!!!!!