13 november 2011

Trött i själen

Hade en trevlig kväll igår med lite vin, och massa prat, gråt och trevligt sällskap. Kan fortfarande inte fatta att lillfisan inte finns kvar i livet. Det är så svårt att ta in det och idag har jag varit så ledsen. Jag saknar henne så fruktansvärt mycket. Jag vet att det kommer att lätta lite så småningom men just nu känns det som en evighet dit. Hur många tårar kan man gråta? Finns det tillräckligt eller kommer dom att ta slut?
Idag är det farsdag, men jag orkar inte.... Jag är tom, tom på allt annat än att sörja.
Samtidigt som det känns fördjävligt just nu är jag ändå glad att jag kan sörja, att det inte fastnar inuti mig. Men det tar så mycket på krafterna att det är allt jag orkar, tankemässigt alltså.

Jag tittar igenom foton på Tilda varje dag, precis som att det gör att hon ska komma tillbaka till mig. Tyvärr är det ju inte så utan fotona är det fysiska som jag har kvar av henne. Detta underbara barn.


5 kommentarer:

  1. Anders Hildingsson13 november 2011 17:03

    Annelie!
    Jag förstår precis hur du känner och idag, Farsdag, har det känts extra svårt.
    Det har inte kommit någon lillfis instörtandes till mig med en bunt teckningar och pyssel som är inlindat med 3km tejp.
    Och det gör ont inuti kroppen på ett lustigt sätt.
    Men tänk hur mycket pysselsaker som hon sitter och spar på sig där uppe nu tills vi kommer. Till slut kanske dom inte har någonstans att lägga allt och vem vet om det börjar trilla ner ett och annat :)

    När det gör som mest ont brukar jag tänka på hur lugn och trygg hon var innan hon lämnade oss för hon skulle ju bara resa vidare och vi skulle komma så småningom.
    En del säger även till mig att man kommer bli starkare än andra efter att ha gått igenom detta. Och ärligt talat tror jag dom inte, inte nu i alla fall. Men låt oss ändå hoppas och tro att dom har rätt och vi har fel.
    Kram

    SvaraRadera
  2. Hej vännen!
    Inte konstigt om du är trött i själen.

    Själv tände jag just ljuset som min Anton valt ska vara ett "Tilda ljus" och så läste jag vad Anders skrev. Mitt i all sorg kom ett litet leende. Jag är absolut säker på att det kommer att bli tungt där uppe och färgglatt. Rosa, rött, lila och glitter av guld i massor. Jag minns en gång då jag öppnade Tildas bänk och blev näst intill chockad över all utsmyckning som fanns i den och min stora fråga i mig var, när och hur hon fått till allt. Jag hade ju aldrig märkt när det skett.

    Jag är också säker på att hon spelar förfullt, säkert de vackraste låtar som finns varvat med "Kalle J...". Jag tycker jag hör det...

    Tänker på er!
    Kram Sofia

    SvaraRadera
  3. Kram fina du!
    // Miia

    SvaraRadera
  4. Man kan förundras över hur mycket tårar det kan finnas...men bra att de kommer ut. Förstår att du sitter och tittar på bilder på din fina Tilda! Är säker på att jag skulle gjort precis likadant i din situation (har en dotter på 8 år). Vet att det inte hjälper dig ett dugg att säga; jag lider med dig! Men du finns i mina tankar flera gånger varje dag. Jag imponeras av ditt sätt att uttrycka dig både nu och under Tildas sjukdomstid. Att ni hade en en väldigt nära relation lyser igenom när du skriver. Du verkar också ha en nära kontakt med dina äldre barn vilka säkert är ett stort stöd för dig idag. Tiden läker inte alla sår men du kommer så småningom hitta ett sätt att leva vidare. Håller om dig hårt! /Kram

    SvaraRadera
  5. Annelie, jag läser din blogg varje dag!! Varje dag vill jag hjälpa dej att bära dina tankar då det känns som tyngst, att skala bort någon del av detta svåra och bära smärtan åt dej eller dela den
    Med dej närhelst du behöver. Vi är många här runtomkring dej som finns och önskar att vi kunde hjälpa. inga ord känns starka nog för att beskriva, men jag vill ge dej massa stora varma styrke kramar! tänker på dej massor!

    SvaraRadera