Nu är det ju väldigt poppis att ta in livscoacher som föreläsare. Jag tycker att det är jätteintressant och nyttigt att få ta del av deras kunskap...hur lär vi oss positivt tänkande?
Många av oss behöver detta som har fastnat på ett eller annat sätt i livet.
Man vänder ut och in på sig själv för att försöka hitta alla knep som går och det i sig är ett stort steg på vägen, att vilja förändra.
Idag var jag just på en sådan föreläsning.
Efter att denna s k coach har sagt att ALLA sjukdomar går att bota...känner jag att mitt tålamod var slut.
Jag reser mig därmed från stolen och störtar gråtande ur lokalen...
Hur är det möjligt att alla sortens människor får kalla sig livscoacher?
Halva föreläsningstiden gick åt att förklara för oss, att hon minsann hade gått igenom både det ena och det andra och det var i hennes ögon mätt så illa så att om hon klarade sig ur detta så kunde vem som helst det.
Men det viktiga är att inte sätta upp gränser.
Ja, i och för sig har hon lite rätt i det MEN i många fall så finns det gränser som man inte kan göra något åt.
Man kan inte bli busschaufför när man är halvblind, man kan inte göra alla saker när man har så ont i ryggen att man inte klarar hela dagen utan diverse tabletter.
En livscoach för mig är en hängiven, medmänniska som försöker hitta lösningar för individen.
Man gör upp ett mål för just han eller henne att klara av utifrån dennes förutsättningar. INTE MINA, DINA eller NÅGON ANNANS.
Ingen är jämförbar med någon annan. Livscoachning som föreläsningsämne är väldigt svårt i och med att man då måste se till hela gruppen.
Då kan jag tycka att man borde "läsa" in sig på den målgruppen man ska möta och inte jämföra fotbollslag med långtidssjukskrivna. Förutsättningarna är ju väldigt svart och vitt.
Vad jag kan tycka...då utan en psykologutbildning är att utgå från vad personerna verkligen klarar av.
Kan man trots sitt "handikapp" kanske ta en annan väg och ändå nå fram till målet. Kanske inte det målet man ville från början men ett liknande och ändå vara nöjd?
Vad kan man göra för att fylla sin vardag med positiva saker? Vem kan pusha mig åt rätt håll?
Ja, det är verkligen en djungel men då ACK så viktigt att kunna ge ett budskap till gruppen som ger energi, inte tar energi.
Har livscoachning blivit ett yrke för att höja upp sitt ego? Nej, det vägrar jag tro. Kanske är det dags att införa en legitimering?
Eller vad tycker ni?
