Göra slut

Har tänkt på det ett tag nu, men det gör lite ont i bröstet.
Ska jag eller ska jag inte? Vad är det som håller mig kvar?
Är det kanske jag som skulle agera annorlunda?
Vad jag pratar om är om jag ska "göra slut" med en vän eller inte?
Jag väljer att säga vän för när det begav sig så var hon just en vän.
Men ju längre tiden går så undrar jag egentligen om hon är det?
Jag blir ledsen och nedstämd när jag tänker på det, men samtidigt blir jag ju påmind om henne när jag loggar in på fb.
Där finns hon...
Pust det är tungt, men jag tror att för min egen skull måste det ske.
Ja, jag gör det...jag måste för min egen skull.

Alla själars dag...skulle jag vilja döpa den till

Dagjävlen har passerat

- Det är bara att låta dagjäveln gå helt enkelt.....
Ibland så slänger hon ur sig det mest träffande kommentarer min kära kollega.
Jag fastnade för hennes mantra och lät det rulla i huvudet hela gårdagen.

Det funkade! Jag överlevde, fast det trodde jag inte kvällen innan.
Då var känslorna så starka att jag tänkte - Nu går jag snart sönder inombords.

Alla timmar vi hade kvar med denna underbara unge rullade som en dålig film framför mina ögon.
Den tillsammans med musik på högsta volym i öronen höll på att kväva mig.

Nu har snart....dagen efter dagen också passerat och mina ögon börja sakta men säkert att få tillbaka sin rätta färg. Från att vara illröda och hur svullna som helst är dom nu bara sådär lite sömnpuffiga.

Imorgon är en ny dag och ett år till nästa gång som inte alls kommer att bli likadan. Det är inte själva dagen som styr utan det är helt enkelt känslan och sinnesstämningen.

Sen till alla som kämpar där ute med kroppen fullproppade med gifter....Ni är fantastiska, rätt och slätt just så.

Nu kommer dom kritiska timmarna.
Klockan 21.00 började Beck och det skulle hon promt se. När sedan Beck väl började sa hon med en matt röst - Jag tror jag blundar och lyssnar bara....
Efter det så blev inte många ord sagda.

Hennes fötter och händer började ändra färg, vi gnuggade febrilt och försökte få dom varma och rosa igen. Ögonen hade förlorat sin medvetenhet.

Det enda som höll henne vid liv nu var syrgasen som pyste bakom hennes huvud.

Vi sitter tysta runt henne och väntar på sista andetaget, men det ska dröja flera timmar till.
Tårana rinner ner på våra kinder och vi försöker trösta varandra så gott det går.

Början av den sista vaknatten

Nu har vi slutat att ge dig mat.
Det gör ändå inget för dig, maten matar bara dom där äckliga tumörerna.
Du vill inte ha....du är bara så trött.

Vi sitter hos dig hela tiden, du sover mycket men vaknar lite då och då för att lägga en underfundig kommentar så där som du är så bra på.

Besöken kommer och går och det märks på dig att du tycker om det. Vi finns där hela tiden, någon går och tar kaffe en annan går på toa, men du har full koll.
Ibland tror jag att du hör på stegen vem det är som gör vad.

Personalen kommer in och ger dig ny smärtlindring då och då men annars håller dom sig i bakgrunden....dom vet också...

Vi sitter runt dig, håller dina små händer och försöker få upp lite värme. Andningen är tung, så tung och bröstkorgen höjer sig nu bara på en sida.
Den andra sidan har redan slutat fungera.

Äntligen

Med darrande ben och ett bultande hjärta öppnade jag den tunga dörren.
Väl inne slog svettlukten mot mig, gnisslet av gymnastikskor och bollar som studsades mot det stumma golvet.
Det var länge sedan jag var där... alltför länge.
Tårarna kom från ingenstans och jag tror att det var av lättnad, att äntligen få känna det som var vårt Söndagsnöje....då....innan allt hände.

Innanför dörren stod en ängel som tog emot mig med öppna armar och jag kände mig trygg.
Jag kunde få gråta en stund och känna in stämningen, inget jäkt utan bara få stå där i tryggheten.

Hit har jag längtat, hit som var vår "vardag"...innan allt hände. En illaluktande gymnastiksal som idag luktade som den allra vackraste sommarblomma.

I Sorgens Tid - En film om att möta en människa i sorg