21 oktober 2012

Äntligen

Med darrande ben och ett bultande hjärta öppnade jag den tunga dörren.
Väl inne slog svettlukten mot mig, gnisslet av gymnastikskor och bollar som studsades mot det stumma golvet.
Det var länge sedan jag var där... alltför länge.
Tårarna kom från ingenstans och jag tror att det var av lättnad, att äntligen få känna det som var vårt Söndagsnöje....då....innan allt hände.

Innanför dörren stod en ängel som tog emot mig med öppna armar och jag kände mig trygg.
Jag kunde få gråta en stund och känna in stämningen, inget jäkt utan bara få stå där i tryggheten.

Hit har jag längtat, hit som var vår "vardag"...innan allt hände. En illaluktande gymnastiksal som idag luktade som den allra vackraste sommarblomma.

2 kommentarer:

  1. Frida Hammarberg24 oktober 2012 07:22

    Heja dig!Kram Frida

    SvaraRadera
  2. Jag tycker du är en riktig kämpe.
    Varma kramar
    Anna-Karin

    SvaraRadera