4 oktober 2012

Då.....

Det känns så märkligt i mig.
Allt som hände med Tildas sjukdom känns så länge sedan på något sätt.
Fast så är det ju egentligen inte.
Det är kanske så att jag ställer mig utanför den där bubblan som jag var inuti förut?

Då när man kunde allt om cellgifter, "måillamedicin", provsvar om man skulle vara observant på feber osv.
Då när hela livet kretsade kring sjukhusvistelser, infektioner osv.
Då när man kämpade med Tildas skola och fajtades för att hon skulle ha det bra.
Då.....
Nu börjar den tiden och allt var det innebär luckras upp och jag vet inte om jag är beredd just nu.
Men det kanske bara är idag, jag vet inte.

Jag ville inte va i den bubblan då, men nu när jag inte är där så vet jag inte riktigt var jag är.

Jag vill vara sund och tänka sunt, men ibland vill man bara grotta ner sig i det svarta.
Känna det onda, gråta floder, vältra sig i ilska och tycka att livet är rent skit helt enkelt.
Det går liksom inte att stoppa utan det bara väller fram.

Ibland känner jag också att jag knappt kommer ihåg hennes friska tid.
Koncentrationen var så stark under hennes sjukdomstid så den andra tiden har suddats ut.

Nu har det snart gått ett år och allt som hände under den här tiden pockar på. Minnesbilderna fladdrar förbi, små sekvenser av sista tiden.
Tänk att förra året vid den här tiden fanns mitt älskade barn fortfarande! Hon levde!
Vi visste fortfarande inte att metastaserna hade ökat, vi trodde, vi hade hopp...då

8 kommentarer:

  1. Stor varm kram till dig Annelie. Kicki

    SvaraRadera
  2. Samma här, Emma fanns här förra året. Nu, idag har gravstenen kommit. Så fel allt kan bli.

    SvaraRadera
  3. Många styrkekramar till dig från Carina.

    SvaraRadera
  4. Fy fasiken vad ledsen jag blev när jag hittade den här bloggen. Vet inte ens vad jag ska skriva, för livet är så hemskt. Känner dock att jag vill tipsa om en skiva: "Svag doft av skymning" av Peter LeMarc. Tänker att den kanske har texter som du kan uppskatta.

    Om du vill är du även välkommen att läsa på http://www.cancerboken.se, där jag delar med mig av min berättelse om hur det är att se sin mamma kämpa mot cancern, dag ut och dag in.

    Kram!

    SvaraRadera
    Svar
    1. Oj oj oj vad du skriver bra!!! Du är riktigt duktig på att uttrycka precis så som det känns. Känner igen allt det du skriver när det gäller min mamma. Hon kämpar också med sin cancer och just nu mår hon skit.
      Lova mig att du fortsätter skriva och ger ut boken sen. DU MÅSTE
      Stor kram till dig

      Radera
  5. Kia(ängeln Simons mamma)5 oktober 2012 09:46

    Hej Annelie,känner igen mej i det du skriver.Nu efter 4 år sedan Simon lämnade oss kan jag beskriva livet som en berg och dal bana.Vissa dagar är det bra,andra dagar kommer tårarna när du minst anar det.Det räcker med en mening på fel plats eller att du får en flashback.Att se Simons kompisar är så overkligt,dom är ju inga "barn"längre.Men att se en gosse i 12-13års åldern som påminner om honom gör ont
    det var ju där han var.......sköt om dej och ta stunden för vad den är.Det är tufft....kram Kia

    SvaraRadera
  6. Så hemskt! Ingen, ingen ska behöva gå igenom nåt sånt. Jag beundrar din styrka!

    SvaraRadera
  7. Annelie, du skriver så att det känns långt in i hjärteroten. Det är svårt att inte bli djupt berörd. Tänker på dig och den svåra du går igenom. Minns att jag själv skrev en hel del under första året och att det hjälpte mig i sorgearbetet. Tror det är väldigt bra att sätta ord på de tankar och känslor som annars stannar kvar som ett djupt sår inom en. Ditt mod och din styrka att dela med dig av ditt sorgearbete är beundransvärt! Skickar dig många varma kramar!!! Vi ses i november hoppas jag. Karin i S

    SvaraRadera