Igår fick jag en sån där lustig känsla i kroppen.
Det var som att verkligheten slog mig i bröstet med full kraft.
Jag tappade totalt fokus och började tänka på hur mitt liv kommer att se ut i framtiden.
Nu är jag inte längre småbarnsmamma, jag har inga tider att passa. Jag har bara mig själv att tänka på. Ja såklart dom stora barnen också men ni förstår nog vad jag menar.
I mitt sorgetillstånd så känns den känslan inte helt bekväm kan jag säga.
Vet att jag INTE ska tänka så där, men vem sjutton kan mota bort en tanke som bara kommer från ingenstans.
Kommer jag att alltid leva ensam, vara sorgsen, få panikångest då och då, inte våga ge mig ut på stan?
Nej, troligtvis inte, men den tanken kom iallafall.
Jag har förstått att nu när jag kommit in i en ny fas i mitt sorgearbete så kanske man börja frågasätta saker och ting?
Inte nog att man har börjat fatta att ens barn inte längre finns på jorden, så börjar man rannsaka sitt liv. Men det är nog bara att hänga med i den svängen också, att tillåta sig själv att tankarna kommer att virvla runt i huvudet.
Inte bara sunda och positiva tankar utan även tankar som man egentligen vill mota bort.
Bara man inte tillåter dom plantera sig i hjärnkontoret utan tänka tankarna och sen låta dom försvinna bort fort som f....n
Märker att jag är mycket tröttare nu också, jag både ser och känner mig trött och sliten.
Måste verkligen försöka ta mig ut oftare, men så var det ju det där med alla måsten....jag måste inget alls, men ibland måste jag saker som gör att min hälsa mår bra.
Önskar ibland att jag bodde mitt ute i skogen och bara kunde ta klivet rakt ut i naturen. Känna lukten och inte möta en enda människa och förhoppningsvis inte någon älg heller.....
Sen till er alla jäktande människor där ute, Ta det lugnt och ta en extra dag ledigt, du är inte oumbärlig!