Är det dags för skilsmässa nu?

Ja det är väl bara att inse fakta.
Jag har förlorat en väldigt nära vän....tror jag. Var det verkligen så här det skulle sluta?
Herregud jag blir helt förvirrad, vet inte om jag vill längre.

Nu är jag ju en sån person som inte riktigt vill inse detta faktum heller.
Har verkligen talat om min besvikelse när jag behövde henne som mest och hon inte var där. Jag bad om en paus, men efter det så har jag bett henne ge mig en inblick i hennes liv men det kommer inget.
Inget alls och hur ska jag då tolka detta.
Att hon vill vara min vän på hennes villkor och inget annat eller att det finns noll intresse.
Detta är väldigt svårt för mig då hon har varit min vän i ja herregud i 28 år!!!!
Det är ju som ett silverbröllop och nu är det då dags för en ev. skilsmässa??

Jag ger "dig" en chans till och om det finns minsta lilla intresse så ligger bollen hos dig återigen.
Om du läser dina meddelanden på fb så vill jag att du läser det noga för det är just så det fortfarande är. Det skickade jag i november och fortfarande inget svar ......

Jag tigger inte om din vänskap, utan jag är bara så himla besviken att det blev så här. För jag tycker ju så mycket om dig!!!

Annandagen .... check

Så nu var julen till ända och fortfarande är det ok.
Idag var vi bjudna till Anders på middag och med det menas att jag ska tillbaka till huset.
Huset som andas Tilda, huset där hon för mig är helt frisk.
När vi var där tillsammans så fanns det ingen cancer, inte ens i fantasin.
Nej där var Tilda den sprudlande lilla rödhåriga ungen som hon var då.

Idag orkarde jag inte vara ledsen så jag kikade knappt in i hennes rum. För så är det ibland ... att man inte vill gråta. Visst kom det ju lite tårar men inget som jag inte kunde hantera.

Vi var en hel hög med folk där och blev bjudna på grillat! Japp...10 grader ute då kan man grilla.

Tildas kusiner och farbror och faster hade varit o pyntat vid graven. Tänkte gå dit imorgon och kika. Dom hade fått tag i en sån träskylt som det stod "saknad" på. Jag har tittat efter en sån men inte hittat den, men nu har hon en på sin plats.

Har funderat ett tag på om jag ska ändra min blogg, byta namn och blogga om min egen resa. Kan inte riktigt bestämma mig. Vad tycker ni?

Juldagen ...check

Lägger ytterligare en dag bakom mig. Ännu en dag som har gått bra måste jag nog få säga.

När jag öppnade kylskåpet i morse slog alla julmaten mot mig.
Gjorde en skinkpaj och en laxpaj och lite pastasås som jag frös ner. Det blir bra lunchmat att bara plocka fram ur frysen. Det är ju verkligen inte varje dag som man känner för att laga mat.
Blev bjudna på middag till mamma, god kyckling med kokt potatis. Det är gott att äta vanlig mat dagen efter julafton tycker jag.

Senare åkte vi till pappa och fikade, där fick jag ett litet bakslag. Det kändes som det fattades någon, och det gör det ju!
Fick med mig lite släkthistoria som jag tänkte scanna in och läsa.
Tittade inte igenom det så noga men det är iallafall från min pappas sida och vet inte riktigt hur långt tillbaka det går.
Sånt tycker jag är riktigt spännande.

Säger godnatt nu och sovgott i stormen

Imorgon är vi bjudna till exet på middag så då blir det en dag till man slipper laga mat, härligt!
Nu är jag trött och ska bädda ner mig i sängen.

Julafton...check

Jag klarade julafton!
Innan klockan 15.00 åkte vi till graven och tände ljus och önskade Tilda God Jul. Jag är säker på att Ante har fixat god julmat och klappar till henne i deras värld.
Vi hämtade mamma och åkte hem och fixade julmaten, och det betyder koka 4 ägg.....
Min snälla chef har nämligen fixat så att vi fick all mat från Hotell Corallen. Det var inte lite mat heller, herregud så mycket mat och så gott. Nu står magen åt alla håll och kanter.

Nu ligger jag på sängen och kan inte röra mig, är såååå mätt. Jag saknar såklart mina bägge älsklingar som vanligt. Men jag har klarat det!

En bråkdel av all mat som vi fick

Eftermaten fika med syskonbarnen, egna barn och mamma

En liten reflektion

När juldagsmorgon glimmar
så står vi där vi står..
Med alla våra minnen
... och våra djupa sår.

Hur ska vi klara julen
som står framför vår dörr?
När julen aldrig blir
som jularna var förr?

Jag vill ju vara lycklig!
jag vill ju vara glad!

 ..tillsammans med familjen
 på denna fridens dag..

Men inte kan jag glömma
att det som hänt har hänt?!
För någon större smärta
jag aldrig nånsin känt..

Jag skulle nästan vilja hitta
bland alla julrecept,
ett enkelt sätt att leva
som om inget hade hänt..

Men det vore ju att gömma
i ryggsäcken så stor
Man vill ju inte glömma
att barnet i OSS bor..

Men hur ska man bestämma
över känslor man ej rår på?
Man kan ju bara hoppas
         att det blir lättare nästa år..         

     

Dikt lånad på VSFB´s FB sida

Ge mig styrka

Sov länge idag igen, det är så skönt så att jag kan tänka mig att stanna där resten av helgen. Eller rättare sagt fram till Söndag iallfall.
Tuffa dagar nu med mycket tårar och tankar.
Idag har dom tagit bort Tildas skolbänk i klassrummet......det svider i mitt hjärta kan jag tala om.
Allt blir mer och mer definitivt, verkligheten kommer närmare.
Jag vill julpynta lite vid graven men jag vet inte om jag orkar...

Hoppas den här helgen går fort, men sen vet jag att det blir tufft hela Januari.
Tildas födelsedag den 13:e och Antes dödsdag den 15:e, vilken jävla månad!!!!
Gode värd ge mig styrka att ta mig igenom detta!
Tyngden ligger som en tung tung sten över mitt bröst och det är svårt att andas.

Idag leker känslorna med mig

Onsdag..och bara några få dagar kvar till  julafton.
Om jag har julkänsla, hmmm, NIX finns inte på kartan.
Det märkliga är att det verkar (enl FB) som att det är många med mig som har liknande känsla. Antingen står det, ÅNGEST, STRESSAD, HUR SKA JAG HINNA, FÖRBANNADE MÄNNISKOR SOM MÅSTE HANDLA SÅÅÅÅ MYCKET etc etc.....
Kan avsaknaden av julkänsla vara på grund av att det inte är någon snö, eller är det verkligen så att man inte tillåter sig själv att varva ner?
Hur kommer det sig att man vet att julen kommer varje år, men lik förbaskat så väntar man i sista sekunden med alla julklappar, julbak, julmat, julstäd?
Det här året vet jag varför jag inte känner någon julkänsla och det är ju som förväntat, men jag har ju också varit där i rushen.
Jag har ju en förmåga att rusa fram i tiden....

Var hos psykologen idag och han reagerade på att jag var så långt framme....
Med det menar jag inte att nu har jag kommit över sorgen, åhh nej tvärtom. Verkligheten har slagit till som en bomb i mig. Jag verkligen KÄNNER smärtan och ofta.
Även jag måste lugna ner mig lite, även att man inte vill vara där man är så måste man faktiskt stanna till och verkligen vara där.
Fick ett påslag när jag satt där, helt plötsligt stänger hjärnan av och man hör inget. Ansiktet blir varmt och blodtrycket börjar så smått öka. Det är jobbigt och som jag har skrivit förut så blir jag så himla ledsen efteråt. Man blir trött och nu är det vila resten av dagen som gäller.

Dom här 2 älsklingarna saknar jag mest av allt just nu