Trögt

Det är lite trögt på bloggfronten nu.
Ett oroväckande moln ligger över familjen igen...ett moln som jag tyvärr känner igen alltför väl.
Inget är definitivt, men misstanken finns.
I veckan får vi veta mer.

I går ialla fall hade jag en mysig kväll men grannen, god mat och gott vin.
Kvällen var ljuvlig, en riktig sommarkväll men massa liv och rörelse runt omkring i husen.
Det har ju varit festival i helgen i staden och här och där har det vankats "förfest" i husen runt omkring.
Nuförtiden skulle jag nästa kalla det efterfest, idag verkar folk gå ut på "lokal" nästan vid stängningsdax.
Men jag älskar när det rör sig runt omkring och man får liksom vara med på håll, en liten fluga på väggen.

Nyss vräkte regnet ner och Jordan vägrar som vanligt att gå ut och kissa.
Han ligger här som en liten kanelbulle och visar inga recken på att röra sig ur fläcken. Undrar hur stor kisseblåsa dom har egentligen?

Måste visa det fina nya halsbandet som han fick i veckan

Små lätta moln ser jag på min himmel.........

Nu har det varit sommar i 2 dagar, härligt!!
Igår satt jag med Hypnositören i öronen och näsan mot en blå himmel.
Jag är ju så inte så jättestort fan av solning, tycker det är svettigt, långtråkigt men får jag saker och sysselsätta mig med så funkar det en stund.
Sen kan jag väl säga att jag egentligen inte heller har en hy som är menad att vara för länge i solen. Den har en tendens att bli grisskär och inte alls vacker.
Nej, i lagom dos blir det bra.

Har börjat smyga in lite semsterdagar nu i mitt annars så oplanerade liv.
Jag tar verkligen dagen som den kommer och planerar INGET ALLS.
Undrar varför man inte gjorde så tidigare?

Igår fick mamma stackarn åka ambulans till Kalmar igen, första svängen tog hon i Fredags och hem igen i Söndags.
Igår var dom som sagt dags igen. Något vajsing med magen som jag hoppas att dom får bukt med snart. Tankarna finns där men jag motar bort dom..

Nu funderar jag på om jag ska ta fram snabeldraken eller inte.....kanske Hyponotisören har svaret på det, vem vet?

Nytt inlägg

En helg har passerat.
Mitt i den varmaste dagen i sommar så var det kalasdags. Systersonen fyllde 18 år så nu är han också stor.
Mamma stackarn fick åka in på sjukan för tarmvred, nu är hon hemma igen men det tar nog några dagar innan hon återhämtar sig.

Idag har jag rensat ytterligare en garderob, där fanns Tildas skor....Min lilla ängels skor som var mer eller mindre använda. 
Undrar när det ska sluta göra ont i hjärtat över saker som man hittar här och där.
Jag kan nästan jämföra det med tortyr att vara tvungen att rensa ut en människas ägodelar från ens liv.
Jag har två......dubbeltortyr?

Lånade ut Tildas cykel igår till en liten kille som ska vara här hos sin faster några dagar.
Hoppas han får nytta av den under tiden här och Tilda ser nog till att han inte ramlar.

Tänkte börja smånagga på semesterdagarna nu. Har inga som helst planer, det får bli som det bli. Jag är inte van vid att vara helt själv än. Det kommer nog ta tid att lära sig att leva det här nya livet.
Men med lite jävlar anamma ska det nog funka det med, så småningom.

Jepp!!

Är glad!!!!
En saknad familjemedlem är åter med mig!
Ibland blir det bara så jäkla bra. Ordar inte mer om det mer än att jag är superglad :-) Ser ni min mungipor?

Fortsättning på gårdagen

Det blev en del inlägg igår.
Vad jag förstår så är det ofta just missförstånd som gör att vi agerar på ett eller annat sätt.
Nu kan jag bara prata för mig själv och hur jag agerar i min sorg, det finns miljoner olika sätt at reagera och inget är det andra likt. Det finns heller inget rätt eller fel.

Men jag tycker om att prata om Tilda, få frågor om henne, hur hon var osv...
Jag kanske gråter en skvätt men för mig gör det inget, det enda är att jag kanske inte kan prata på några sekunder.
Måste väl säga att jag skrämde upp ultraljudsdoktorn häromdagen när jag bölade och han blev helt till sig...-nej, nej GRÅÅÅÅT INTE!! Snälla du!! Men det kommer oftast utan förvarning och det går liksom inte att stoppa.
Jag är nog en smula splittrad ibland, har lite svårt att koncentrera mig på samma sätt som förut.
Orkar kanske inte umgås varje dag. Men valet är mitt!! Jag bestämmer när jag tackar nej eller inte.
Varje dag är en kamp och när man kämpar varje dag blir man trött.
Så trött att man oftast måste vila en stund på dagen.
Stubinen är inte lika lång som förut och jag har svårt med orättvisor och omänsklighet.

Har svårt att förstå hur man INTE kan bry sig om människor i sin omgivning.
Vad har hänt i vårt samhälle idag, har man verkligen inte tid att vara mänsklig?
Nu säger jag inte att man ska öppna sin famn för vem som helst, men kanske för dom som ligger närmast hjärtat.
Strunta i dammsugningen idag och gör något för en annan människa.
En god gärning om dagen?

Någon nämnde igår i mina kommentarer om dom som INTE vill ha stöd. Som jag skrev förut så är sorgen olika. Den ter sig på många olika sätt.
Jag hävdar dock om såna som jag själv är riktiga "pain in the ass" så är det nog så vissa gånger. MEN det betyder inte att vi ALDRIG vill ha kontakt.
Just då kanske vi bara inte vill ha fysisk kontakt.
Ibland kan det räcka med en påse bullar på dörrhandtaget, ett litet sms, en lapp i brevlådan.
Huvudsaken är att vi inte ALLTID är ensamma.
Räkna med att få ett elakt ord ibland för så är det bara, vi är inte med på banan som jag brukar uttrycka det hela tiden. Långt ifrån.

Det är inte heller bara människor i trauma som behöver medmänsklighet, det kan vara Agda 87 som du ser på gatan, en kollega, grannen jag i stort sätt vem som helst.
De är upp till oss att sluta vara så självupptagna av vi inte SER människorna runt omkring oss.
Hur har du visar medmänsklighet idag?

Verklighetens ansikte

Jag tror att verkligheten har kommit ifatt mig.
Har funderat och funderat i några veckor, när jag började känna det påtagligt.
Det är tyst runt mig...........
Erbjudanden för att göra saker som ska göra mig lite lättare i sinnet har försvunnit.
Dom kommer inte längre.
Är det nu man ska vara tillbaka i dom gamla gängorna igen? Är man för dyster att möta?
- Tänker på dig.... står mig upp i halsen. Hur ska jag kunna veta när folk "tänker" på mig och vad gör det för nytta för mig?
Var är ni? Ni som skulle gå vid min sida och hjälpa mig framåt?
Ingen av mina närmaste vänner eller familj klämde ens ur sig frågan om någon sorts umgänge vid midsommar. Nu hade jag ju iofs en trevlig sådan MEN det svider i hjärtat att bli bortglömd.

Jag tycker att jag har skrivit här massa gånger om människor i sorg och vårt speciella beteende.
Men till vilken nytta?
Det verkar inte som om folk bryr sig iallafall, eller förväntar man sig att någon annan gör det istället.
Medmänsklighet är något man GÖR för att man VILL och har en känsla att få någon att må lite bättre en stund.
Man kan inte gömma sig bakom fasaden att man inte VET hur man ska betee sig.
En människa som är låg ska väl försjutton inte behöva berätta hur man vill bli bemött.

Jag kan nog skriva massa saker här och med både stora och små ord, men det är inte till någon större nytta för mig. Ville helt enkelt bara tala om att jag saknar medmänsklighet och omtanken som jag faktiskt saknar.
I och med att mitt telefonnummer verkar har raderats ur mina bekantas/familjs telefoner så får jag väl skriva här och hoppas att kanske någon läser. Jag lovar att besvara varenda kommentar som ev. kommer in

Tack o hej från mig

Drömmar

I macrons värld så är nog regndroppar något av en lekfotografs favorit. Dom sätter sig lite här och där och i olika former. Dom rör inte på sig utan dom liksom bara ligger där.

I natt hade jag en märklig dröm, jag drömde att jag hörde fåglar kvittra starkare och starkare. Efter en stund så hörde jag massa glada barn som skrattade och hade roligt, men sen övergick ljudet i ett metallisktljud och vips så vaknade jag av att jag grät.

Märklig dröm för igår vet i katten om jag hörde några fåglar kvittra eller barn som lekte.
Regnet tog över lite då o då under dagen och min gata är tömd från barn. Här är tyyyyyssst.......