Vet ni ibland blir jag så förvånad av folks sätt att bete sig att jag blir helt stum.
Uttryckligen blir jag helt stum först....sen börjar det snurra i huvudet och tankarna kommer.
Hur kan man stå bredvid någon med stor sorg ändå tycka att det är egentligen mest synd om dom?
Är det så att man egentligen inte förstår hur en människa i sorg känner?
Jag kan bara säga hur det är för mig, sen finns det andra som känner annorlunda.
- Man lever som i en dimma.
- Har inte alls koll på det som händer runt omkring
- Man kommer inte ihåg när saker och ting händer
- Vissa dagar är man arg andra dagar gråter man förtvivlat
- Ibland känns allt faktiskt helt ok
- Är otroligt tacksam för att folk talar om för mig ibland att nu måste man göra vissa saker
- Man kan bara hantera sin egen sorg
Det är ett litet axplock på känslor på hur iallafall jag känner. En vän sa något väldigt rätt till mig idag.
- Du är trasig! och det är precis så som jag känner mig.
Om man är trasig så går det inte att tänka rätt i alla lägen. Då hoppas man verkligen att människor i sin omgivning förstår och har överseende med det.
Men frågan återstår fortfarande HUR är det möjligt att människor är så egoistiska? Varför?
Har vi tappat något på vägen? Uppfostran? Samhället? VAD; VAD??????
Detta är bara en allmän fråga som har dykt upp under sorgevägen och ibland blir den mer påtaglig helt enkelt.
Få nu inte panik, mina vänner för det är ingen som jag tänker på speciellt. Jag är glad för att jag har er och ert beteende får en guldstjärna.
Ni ska inte grunna på om ni har gjort rätt för det finns inget som är rätt eller fel.
Vad jag syftar på är människor som framhåller sig själva i andras sorg, som frågasätter en människa i sorg. Det går inte att göra det. Man kan bara tänka ..så långt och inte längre. Man kan ta sig från punkt A till punkt B, that´s it!
Jag hoppas verkligen att onda människor, för det är så jag kallar dom kan lära sig något så småningom. Mitt mantra kvarstår: Allt gott man ger får man så småningom tillbaka.
“Gott samvete är bästa huvudkudden.“