Media och dess granskning

Idag tog jag tag i det och bestämde mig för att försöka mig på att köra bilen.
Det funkade!! Lite trixande att få in benet men med lite stöd från sonen så gick det fin fint.
Vi åkte in till stan och skulle göra lite ärenden, men just det stället vi skulle in på var såklart stängt. Sen var det ju full kalabalik i lilla staden.
Stora bilar med loggor som "TV4" och "SVT" stod parkerade och polisen syntes lite här och där.
Håkan Juholt hade bestämt sig för att tillkännage sitt avsked inför Oskarshamns invånare.
Kan inte annat säga att jag tyckte det var lite tragiskt, men inte för den anledningen som många andra har utan för att jag tyckte synd om karln.
Kan hålla med om att media är rent ut sagt lite väl snokiga ibland. Jag reagerade häromdagen när TV4 väljer att ta upp historien om Silvias pappa. Var han nazist eller inte?
Vad spelar det för roll nu? Gör det Silvia till en sämre människa eller vad vill dom få ut av detta? Har dom idetorka vad det gäller tvprogram eller vad är det frågan om?
Nej ska media snoka osv så gör det där det behövs.
Granska samhället istället. Granska det vi lägger våra skattepengar på ex sjukvård, skola och omsorg.
Då kanske det finns lite mer intressanta saker att rapportera och invånarna får ett litet kvitto på om våra pengar går  till det som behövs.
Eller vad tycker ni?

En pärs

Som ni vet så är jag inte ett stort fan av sjukhus längre men idag var jag tvungen att besöka vårt lokala dagsjukhus (vet inte om det kan kallas sjukhus numer).
Jag var så klart noga med att raka benen innan jag skulle åka och sprang nog på toa några gånger extra.
Grät en liten tår också av ren ångest.
Hur eller hur så hade jag stort stöd av Emmy som var med mig hela tiden, peppade mig och strök mig på kinden.
Det tog sedan max 10 minuter inne hos doktorn. Han böjde och vred och klämde och kände och konstaterade att jag hade alla "band" kvar som jag behövde. Ja, det vill säga alla minus ett som jag lämnade på äventyrsbanan 2005 tror jag att det var.
YES!!!! men han reserverade sig med att det kan ju vara en meniskskada i och för sig.
Han bestämde iallafall att jag ska börja med sjukgymnastik så fort svullnaden har lagt sig och sedan får vi se om jag får besvär.
- Då kan du bara ringa hit direkt så fixar vi en titthålsoperation.
Ehhh ..... det tror jag nog inte jag gör, nej.

På eftermiddagen kom Sofia hit på en kaffetår och lite småprat. Det var allt ifrån husbygge till själsliga ämnen.
När hon hade gått så kom Helen förbi, hon hade ingen aning om vad jag hade gjort iknät och tyckte att vi skulle gå ut på promenad. När hon såg kryckorna i hallen så kom hon in en sväng istället.

Nu har jag krupit ner i sängen och tänkte ta en tidig kväll jag är trött som attan.
Troligtvis efter spänningen med att åka till sjukhuset. Det har nog satt sina spår av att man varit där av och till under en lång tid.
Nu kan jag verkligen förstå all den ångest som Tilda har känt när hon skulle gå dit.
Min lilla snurpa, hon var verkligen duktig på alla sätt och vis.

Östermalmsdamerna

Det var hundstuga här en stund idag. Camilla kom hit och fikade och såklart var Jordans bägge tjejer med.
Såklart så kom kameran fram också...

Tänkvärt

Kan inte fatta vad dagarna tar vägen för jag tycker verkligen inte att jag gör ett endaste dugg.
Men i och för sig så går det ju ganska sakta för mig när jag ska göra något.
Ska till ortopeden på Torsdag och få min dom.... hua...

Jag gör vad som helst utom att opereras, och då menar jag vad som helst för jag är livrädd att sövas. Får hjärtklappning av bara tanken så nu lämnar jag det området.

Pappa var här med sitt nya fakutraprogram som jag hjälpte honom med. Det kändes skönt att få känna lite på mitt gamla system. Det var ju ett tag sedan jag jobbade nu så ringrostig är man verkligen.
Men jag tror att jag fick igång det ordentligt.

Bossen var här en sväng också med lite fyllaipapper. Det är inte bara att ramla inte utan det ska dokumenteras också till försäkringsbolaget.
Annars tycker jag nog att det går framåt vad det gäller knät men när jag är så där ostabil så blir jag så himla yr och det är verkligen ingen bra kombination.

Ja så mycket mer händer inte i mitt liv just nu.

Till er som undrar lite över "tanten i Kalmar" så kan ni väl maila mig så skickar jag lite uppgifter vart ni kan nå henne. Men som sagt det finns inga garantier att det blir som ni vill.
Det är inte vi som styr utan det är våra nära och kära som inte finns med oss längre.
Sen vill jag bara skicka en skrift som jag tror alla som haft sorg känner igen:

Snälla se mig genom mina tårar

 Du frågade "hur mår du"?

 När jag svarade tårades mina ögon. Du såg bort och började genast prata igen.

 Uppmärksamheten du givit mig rann iväg.

 Hur mår jag?.. Jag mår bättre när folk lyssnar Men det kan hända att jag gråter en tår eller två.

 Den här smärtan är obeskrivlig.

 Om du inte känt den, kan du inte till fullo förstå. Trots det behöver jag dig.

 När du ser bort, när jag blir ignorerad, är jag åter ensam med den.

 Din uppmärksamhet betyder mer än du någonsin kan förstå.

 Egentligen är tårar inte ett dåligt tecken, vet du!

 De är naturens sätt att hjälpa mig att läka. De lättar lite på det tryck sorgen skapar.

 Jag vet att du är rädd för att jag ska bli ledsen när du frågar hur jag mår, men så är det inte.

 Minnet av min älskades död kommer alltid att vara med mig.

 Blott en tanke bort.

 Mina tårar gör smärtan mer synlig för dig, men det var inte du som gav mig den.

 Den fanns redan där.

 När jag gråter, kan det vara så att du känner dig hjälplös, när du inte vet vad du skall göra?

 Du är inte hjälplös, och du behöver inte göra något annat än att vara där.

 När jag känner att du tillåter att mina tårar rinner, då har du hjälpt mig.

 Du behöver inte säga något. Din tystnad när jag gråter är allt jag behöver.

 Var tålmodig.. var inte rädd.

 När du lyssnar med ditt hjärta till "hur jag mår” lättar smärtan,

 för när tårarna kan komma och gå som de vill, känner jag mig lättare.

 Att tala med dig släpper fritt vad jag har önskat att få säga högt,

 Och gör rum för en gnutta glädje i mitt liv.

 Jag gråter en minut eller två.. och sen torkar jag mina ögon. Och ibland kanske du kan se mig skratta en stund senare.

 När jag håller tillbaka tårarna, får jag en klump i halsen mitt bröst värker och min mage knyter sig.

 Därför att när jag försöker skydda dig från mina tårar, så skadar det oss bägge ..mig, för att min smärta hålls inombords,  en sköld mot din närhet.. och du,  för att vi plötsligt är så långt ifrån varandra.

 Snälla, ta min hand och se mig genom mina tårar..

 Då kan vi vara nära igen. 

 Författare Fritt översatt efter "Please se me through my tears" av Kelly Osmont

Tanten i Kalmar

Måste få berätta om "Tanten i Kalmar" där Emmy var idag. Hon fick åka själv, men det vet ni ju varför.
Jodå Tilda kom och berättade att hon nu mår bra och kan göra massa saker hon inte kunde förut.
Hon hade fått långt hår och även lite av hullet var tillbaka.
Det var farfar som kom och hämtade henne, hon var lite nyfiken på andra sidan så det var inte så jobbigt att gå över. Men hon tyckte att det var jobbigt att lämna oss så ledsna.
Jag vet inte om jag har sagt det förut men när Ricky satt hos henne en av hennes sista dagar så berättade hon för honom att hon pratade med farfar i telefon.
Så jag är inte alls förvånad att hon är med honom. Hon berättade även lite andra saker som gjorde att jag inte tvivlar för fem öre över andevärlden.
Ante kom också igen och talade om att han tyckte jag var fin i håret efter klippningen förra veckan....
Ja sen var det mycket annat också förstås.

Tvivlar jag?? Nääääää inte ett dugg!

Ett år sedan

Lördag morgon den 15/1-11

Vi hade precis dukat fram frukosten. Solen sken och det var rejält med snö.
Just den här morgonen tog vi en sen frukost, Vi låg kvar länge i sängen och bara slappade och mornade oss.
I vanliga fall så hade alltid Ante bråttom upp för att kaffetarmen skrek, men inte den här morgonen.
Jag satte mig vid frukostbordet och hade precis slagit upp tidningen, brett mig en macka.
Ante gick in på toaletten och helt plötsligt så stapplade han ut därifrån och det liksom ryckte i hela han.
Jag trodde att han skojade med mig, men ganska snart fattade jag att det här var fan inget skoj!
Han ramlade omkull på golvet i hallen och var helt blå i ansiktet. Han vrålade att han inte fick luft.
- Öppna för fan dörren, jag får ingen luft!!!!!

Någonstans mellan Oskarshamn och Kalmar slocknade sedan hans liv. I ambulansen spred sig en enorm tystnad. Chauffören och jag hade pratat hela tiden men där och då blev det knäpp tyst. Jag kom ihåg att jag bara satt och lutade pannan mot det kalla fönstret och tittade på ....inget alls.

Nu har ett år gått och ibland undrar jag om han egentligen har bott här med mig?
Ja jag ser spår av honom, han finns med på foton som vi har tagit, men tiden vi fick tillsammans blev alldeles för kort. Vi hann liksom aldrig börja vårt liv, det var så mycket som hände på vägen.

När Ante dog fick jag en tanke i mitt huvud. Antingen gick han istället för Tilda eller så gick han för att ta emot henne?? När Tilda dog så tror jag nästan att jag vet svaret.

Jag saknar honom enormt mycket. Det var ju mannen i mitt liv som togs ifrån mig.
Mannen som jag skulle bli gammal med. Vad hände??....

Livsöden

Måste bara göra ett nytt inlägg idag.
Jag fullkomligt älskar program som "Stjärnorna på slottet", "Sommarpratarna" etc..
Egentligen är det kanske inte så mycket programmet som ligger mig så varmt om hjärtat.
Det är snarare alla dessa livsöden som dom delar med sig av.
Tycker det är otroligt intressant att höra deras egna berättelser om deras liv.
Man behöver inte vara stjärna för att det ska vara intressant utan allas liv är intressant! Det är ju det som speglar hur vi är och agerar egentligen.
Var lärdom vi får påverkar oss på ett negativt eller positivt sätt.
När vi träffar en människar första gången så kan vi få en magkänsla, men vi har ju ingen aning om hur deras liv ser och har sett ut.
Vi bildar ju många gånger förutfattade meningar om okända människor, utifrån vad vi hört av andra och hur en människa ser ut.
Men egentligen så vet vi ju inte ett enda dugg om personen i sig.
Det är det som jag kan tycka är så intressant, att lyssna på andra människors livsöden. Inte av nyfikenhet utan egentligen för att bilda mig den där uppfattningen som man egentligen bara kan göra efter en inblick i livet.
Nu när jag skriver det här så har jag för mig att jag har antytt lite av det här i ett tidigare blogginlägg.
Det kan ju bara betyda att jag menar det jag skriver....
Tror jag ska samla på livsöden.
Känner ni för att skriva ner era livsöden så är ni välkomna, men det kan hända att dom hamnar här.