30 oktober 2012

Nu kommer dom kritiska timmarna.
Klockan 21.00 började Beck och det skulle hon promt se. När sedan Beck väl började sa hon med en matt röst - Jag tror jag blundar och lyssnar bara....
Efter det så blev inte många ord sagda.

Hennes fötter och händer började ändra färg, vi gnuggade febrilt och försökte få dom varma och rosa igen. Ögonen hade förlorat sin medvetenhet.

Det enda som höll henne vid liv nu var syrgasen som pyste bakom hennes huvud.

Vi sitter tysta runt henne och väntar på sista andetaget, men det ska dröja flera timmar till.
Tårana rinner ner på våra kinder och vi försöker trösta varandra så gott det går.

6 kommentarer:

  1. Finner inga ord! Så svårt du måste ha det. Jag sänder all min styrka till dig/ er!

    Kram Martina

    SvaraRadera
  2. Tack Anneli för att du delar med dej. Jag läser och känner stooooor stoooor sorg. Men ändå. Jag kan inte sluta ta del, ta del av din berättelse. Den berör så enormt!!!! Jag känner med dej fast vi inte känner varandra så tänker jag ofta på dej och hur du tar det, vad du gör och så tänker jag på att guuuuuu vad stark och underbar hon är Anneli. Som har tagit sigigenom den tid och dessa dagar och nätter. Tack också för filmen om sorg. Kram anna

    SvaraRadera
  3. Tänker på er dagligen... men extra idag!!! Kramar från Caroline en backe upp

    SvaraRadera
  4. Kära Annelie. Tänker ofta på dig. Skickar många styrkekramar till dig.Hälsningar Carina.

    SvaraRadera
  5. Sänder en varm kram till er,tänkte på eran ängel extra mycket igår!Kram.

    SvaraRadera
  6. Saknar ord! Förresten finns det inga ord som kan beskriva den sorgen som du/ni bär. Livet är så j-a orättvist! Tänker mycket på dig Annelie!!!kram Åsa S

    SvaraRadera