Sist inlägget på denna blogg

Hej alla

Detta inlägget kommer nu att vara det sista här på denna blogg.
Ev. kommer jag att starta en ny, men det har jag inte bestämt än.
Känner mig själv ganska väl och titt som tätt så bli jag "skrivnödig" igen.

Men hur som helst vill jag tacka alla som följt min nog så krokiga resa.
Önskar Er alla en god jul och ett riktigt gott nytt år

Uppdatering

Kände att jag behövde uttrycka mig lite med skrift nu och det som har varit mitt ventilhål får nog följa med mig en stund till.

En ny resa har nu börjat, eller snarare en "nygammal".
Mamma har nu inlett en ny kur med cellgift och förra veckan (eller om det var veckan innan) så kände jag bara en sorts trötthet och ilska som kom över mig.
Ilska för att det aldrig kan få vara lugnt.
Jag var så fruktansvärt arg att jag inte visste var jag skulle ta vägen.

Arg och förbannad på livet och hur det har blivit. Jag bannade och tjöt om vartannat, alla värdens svordomar kom nog ut från min mun just då.
Efter den explosionen kom en trötthet över mig som en tung filt.
Jag har tappat orken, jag får återigen börja ta bort saker ur min agenda. Bara för att orka med livet helt enkelt.

Jag vill verkligen finnas där för mamma. Kunna vara stöttande och då måste jag sålla.
Inser att jag inte har koll på vad som händer längre. Jag beslutar mig för att lägga av att ha koll, det är ändå ingen ide. Det är bättre att bara flyta med och ta det som det kommer.
Om jag kör på så kommer jag att kollapsa på riktigt. Det vill jag undvika så långt jag kan.

Orkar inte med mig själv heller, mina tabletter som jag tar mot dubbelslagen gör mig ordentligt trött, svullen om händer, orkeslös i leder....ja en hel massa biverkningar.
Nästa vecka har jag telefontid med läkaren på medicinmottagningen och dom får nog ge mig något annat för det här fixar jag inte.

Det var mycket elände, men det är elände i livet IGEN!
Många frågar - Hur orkar du? och nu kan jag säga - Jag vet inte hur, jag bara gör. Analyserar inte så mycket längre. Försöker göra dom saker jag måste och dom saker som ger mig energi.
För övrigt känner jag mig varken, trevlig, social eller så värst "med på banan" längre.
Jag är återigen i cancerskitens klor, och dom klorna är starkare än starkast. Dom vill inte släppa taget om mig. Dom är stora, hårda och hänsynslösa. Känner att jag är satt till världen för att vara, bredvid...och beredd att stödja, men orken tryter och jag kan inte direkt hitta den igen.

Är jag ute och cyklar nu igen?

Ibland blir jag förvånad hur vissa uttalande kan göras på våra sociala media idag.

Frågan som ställdes var en undran varför Alliansen ville köpa in 60 ambulanser för x antal miljoner kronor?
I nästa mening en undrad om dom ska stå som prydnad?

I vårt län har det beslutats att centralisera vissa akuta åtgärder. Detta betyder att i Oskarshamn måste man åka antingen till Kalmar eller Västervik för vissa åkommor. I många fall behöver man ambulans då man ofta börjar vårda patienten just där i för att patienten ska ha en så trygg transport som möjligt.

I vår familj har vi vid ett flertal gånger blivit nekade ambulans eller fått vänta väldigt länge just pg a att det helt enkelt inte finns några att tillgå. Frustrationen har varit stor.

När jag ser detta uttalande, att det finns en liten liten fundering på att dels göra vården lättare under transporttiden OCH att det ska finnas ambulanser som kan transportera under en rimligt tid, är verkligen skön musik i mina öron.

Hur kan detta då ifrågasättas. Jag hoppas att det finns någon vettig förklaring för detta missnöje från sittande landstingspolitiker?
Först så tar man bort rätten att vi medborgare ska kunna vårdas inom stadsgränserna, sedan ska också möjligheten till transporten till närmaste sjukhus frågasättas OCH skämtas om.

Jag fattar inget alls? Antingen är jag väldigt korkad eller så finns det verkligen en rimlig förklaring.
Men som vanligt så skrivs det "cliffhangers" mest hela tiden, ingen förklaring till i detta fall VARFÖR det är dumt att köpa in ambulanser.

Göra slut

Har tänkt på det ett tag nu, men det gör lite ont i bröstet.
Ska jag eller ska jag inte? Vad är det som håller mig kvar?
Är det kanske jag som skulle agera annorlunda?
Vad jag pratar om är om jag ska "göra slut" med en vän eller inte?
Jag väljer att säga vän för när det begav sig så var hon just en vän.
Men ju längre tiden går så undrar jag egentligen om hon är det?
Jag blir ledsen och nedstämd när jag tänker på det, men samtidigt blir jag ju påmind om henne när jag loggar in på fb.
Där finns hon...
Pust det är tungt, men jag tror att för min egen skull måste det ske.
Ja, jag gör det...jag måste för min egen skull.

Alla själars dag...skulle jag vilja döpa den till

Dagjävlen har passerat

- Det är bara att låta dagjäveln gå helt enkelt.....
Ibland så slänger hon ur sig det mest träffande kommentarer min kära kollega.
Jag fastnade för hennes mantra och lät det rulla i huvudet hela gårdagen.

Det funkade! Jag överlevde, fast det trodde jag inte kvällen innan.
Då var känslorna så starka att jag tänkte - Nu går jag snart sönder inombords.

Alla timmar vi hade kvar med denna underbara unge rullade som en dålig film framför mina ögon.
Den tillsammans med musik på högsta volym i öronen höll på att kväva mig.

Nu har snart....dagen efter dagen också passerat och mina ögon börja sakta men säkert att få tillbaka sin rätta färg. Från att vara illröda och hur svullna som helst är dom nu bara sådär lite sömnpuffiga.

Imorgon är en ny dag och ett år till nästa gång som inte alls kommer att bli likadan. Det är inte själva dagen som styr utan det är helt enkelt känslan och sinnesstämningen.

Sen till alla som kämpar där ute med kroppen fullproppade med gifter....Ni är fantastiska, rätt och slätt just så.

Nu kommer dom kritiska timmarna.
Klockan 21.00 började Beck och det skulle hon promt se. När sedan Beck väl började sa hon med en matt röst - Jag tror jag blundar och lyssnar bara....
Efter det så blev inte många ord sagda.

Hennes fötter och händer började ändra färg, vi gnuggade febrilt och försökte få dom varma och rosa igen. Ögonen hade förlorat sin medvetenhet.

Det enda som höll henne vid liv nu var syrgasen som pyste bakom hennes huvud.

Vi sitter tysta runt henne och väntar på sista andetaget, men det ska dröja flera timmar till.
Tårana rinner ner på våra kinder och vi försöker trösta varandra så gott det går.

Början av den sista vaknatten

Nu har vi slutat att ge dig mat.
Det gör ändå inget för dig, maten matar bara dom där äckliga tumörerna.
Du vill inte ha....du är bara så trött.

Vi sitter hos dig hela tiden, du sover mycket men vaknar lite då och då för att lägga en underfundig kommentar så där som du är så bra på.

Besöken kommer och går och det märks på dig att du tycker om det. Vi finns där hela tiden, någon går och tar kaffe en annan går på toa, men du har full koll.
Ibland tror jag att du hör på stegen vem det är som gör vad.

Personalen kommer in och ger dig ny smärtlindring då och då men annars håller dom sig i bakgrunden....dom vet också...

Vi sitter runt dig, håller dina små händer och försöker få upp lite värme. Andningen är tung, så tung och bröstkorgen höjer sig nu bara på en sida.
Den andra sidan har redan slutat fungera.

Äntligen

Med darrande ben och ett bultande hjärta öppnade jag den tunga dörren.
Väl inne slog svettlukten mot mig, gnisslet av gymnastikskor och bollar som studsades mot det stumma golvet.
Det var länge sedan jag var där... alltför länge.
Tårarna kom från ingenstans och jag tror att det var av lättnad, att äntligen få känna det som var vårt Söndagsnöje....då....innan allt hände.

Innanför dörren stod en ängel som tog emot mig med öppna armar och jag kände mig trygg.
Jag kunde få gråta en stund och känna in stämningen, inget jäkt utan bara få stå där i tryggheten.

Hit har jag längtat, hit som var vår "vardag"...innan allt hände. En illaluktande gymnastiksal som idag luktade som den allra vackraste sommarblomma.

I Sorgens Tid - En film om att möta en människa i sorg

Då.....

Det känns så märkligt i mig.
Allt som hände med Tildas sjukdom känns så länge sedan på något sätt.
Fast så är det ju egentligen inte.
Det är kanske så att jag ställer mig utanför den där bubblan som jag var inuti förut?

Då när man kunde allt om cellgifter, "måillamedicin", provsvar om man skulle vara observant på feber osv.
Då när hela livet kretsade kring sjukhusvistelser, infektioner osv.
Då när man kämpade med Tildas skola och fajtades för att hon skulle ha det bra.
Då.....
Nu börjar den tiden och allt var det innebär luckras upp och jag vet inte om jag är beredd just nu.
Men det kanske bara är idag, jag vet inte.

Jag ville inte va i den bubblan då, men nu när jag inte är där så vet jag inte riktigt var jag är.

Jag vill vara sund och tänka sunt, men ibland vill man bara grotta ner sig i det svarta.
Känna det onda, gråta floder, vältra sig i ilska och tycka att livet är rent skit helt enkelt.
Det går liksom inte att stoppa utan det bara väller fram.

Ibland känner jag också att jag knappt kommer ihåg hennes friska tid.
Koncentrationen var så stark under hennes sjukdomstid så den andra tiden har suddats ut.

Nu har det snart gått ett år och allt som hände under den här tiden pockar på. Minnesbilderna fladdrar förbi, små sekvenser av sista tiden.
Tänk att förra året vid den här tiden fanns mitt älskade barn fortfarande! Hon levde!
Vi visste fortfarande inte att metastaserna hade ökat, vi trodde, vi hade hopp...då

Hinder som är lite lägre

Sitter här nu och försöker reflektera lite över 2 hinder som jag har snubblat över i helgen.
Hur kroppen egentligen fungerar efter och innan hindren kommer närmare.

Innan ett hinder har jag en hjärna som manar på att..-.såklart ska du kliva över och rasera hindren. Men kroppen säger något annat, den vill fly och gömma sig.
Jag blir ostadig i benen och klistar på ett leende som inte är äkta över hela mitt ansikte.
Varje steg är en mardröm men jag tvingar mig att gå vidare. Rätt eller fel det vet jag inte men jag fortsätter ändå.

I dag träffade jag en sån underbart go vän som jag inte sett sedan tidigt 80-tal. Jag ville bara sitta ner och höra ALLT om åren som gott, men atmosfären var ett hinder.
Men såååå underbart att se dig igen, goa goa du. Precis som vanligt...ett stort leende.

Jag är trots allt stolt över mig själv igen att jag har klivit över 2 hinder som jag inte har raserat, dom finns fortfarande där men dom är inte lika höga längre.

Jag övar och det kan bara bli bättre......

Hej här är jag!

Gulliga ni som undrar vart jag har tagit vägen.
Har inte gått så långt utan jag håller mig häromkring ;-).

Den 15 Oktober ska jag göra en kranskärlsröntgen och sen får vi se vad resultatet blir.
Är glad att dom gör nödvändiga undersökningar på mig, och om allt sen är u.a då blir jag ju ännu gladare.

Jag har också börjat jobba 75 % nu och det har tagit musten ur mig. Är helt slut efter jobbet och första veckan så blev det lätt en liten lur på sofflocket.

Får bara vänta in den där vanan som så småningom lär komma. Så mina vänner, jag tar det lite piano och vill bara att den 15:e ska passera så att jag kan fortsätta min själsliga läkning.
Den går liksom på lite halvfart när det är annat ivägen.

Puss o kram på er där ute

Dubbelslag

Igår lunchtid checkade jag in på en nästan folktom akutmottagning.
Jag hade den "rätta" diagnosen så jag blev genast insläppt, utan knorr överhuvudtaget.
Som vanligt när jag kommer in med "rätt" diagnos (medicinsk) så funkar det mesta klockrent.
Den här gången fick jag min favvosköterska och en läkare som inte viftade bort mina åkommor i ett snabbt STRESS!!
Sen måste jag ju påtala att läkaren var som en sån skönhetsguru uppstigen från havet, en havfsgud!
Där kunde jag nog ha legat ett tag, men herregud nu funkade ju allt så bra, så jag var uppe på avdelningen på ett kick.

In i en sovsal med 5 sängar, får väl gradera mina fina tantgrannar efter hörselnedsättning.
Den sista som checkade in på rummet hade nog samma grad som jag själv.

Måste dock säga att det var himlans mycket trevligare på detta ställe än i Västervik, där jag låg en gång. Här är personalen TREVLIG och glada! Det känns som om dom har arbetsglädjen kvar, vilken lycka.
Måna om sina patienter och sliter som djur. Det är verkligen inga problem att ligga här OM det inte vore sån brist på stimulans.
Nu menar jag inte att havfsguden från akuten ska komma och stimulera, det är ju inte så nyttigt för just den åkomman som jag är här för. Men något annat kanske...knyppling??

Nu har jag ju fått upp min dator och kan börja kommunicera med utomjordingarna utanför dessa väggar så jag ska väl inte klaga.
Nej egentligen är jag ganska glad att jag är här och dom kan kolla upp vad mitt problem är, varför min hjärta vill slå dubbelslag lite då och då.
Sen när dom började prata om att göra någon gräslig undersökning via min handled och upp till hjärtat började jag väl få lite kalla fötter.
Då är det bara att knata ut till fikarummet och intervjua alla andra med samma dosa på magen och önska att dom hade lite mer erfarenhet än jag.
Mycket riktigt var det så, och dom LOVADE mig att det inte alls skulle göra ont. Jag litar på dom för dom ser faktiskt väldigt visa ut.

Nu skriker min granne på mig och berättar vilka mediciner hon har fått, hon är världens sötaste och väldigt lomhörd. Men jag kan ju inte annat än att tycka om dessa små tanter.
Men nu ska jag stimulera mig lite med ett Robinson avsnitt och kanske kanske får blir det Kolbergavägen imorgon.

Puss o godnatt.

Till min dotter och någon som vet svaren

 

Det är som en kniv som vrider om i mitt bröst.

Jag får ingen luft, tårarna forsar och snoren rinner, glasögonen immar igen.

Jag ställer mig frågan, -Hur ska jag överleva? - Hur många år måste jag leva till jag får träffa dig igen.

Det gör så ONT, så ont som ingen annan kan förstå. Ingen som inte förlorat sitt barn.

Smärtan är nästan helt olidlig och man undra många gånger om det verkligen är sant.

Det här skulle inte kunna vara sant. Det är bara en lögn.

Jag vill ha tillbaka dig!!! Vill ha dig i mitt knät. stryka dig över ryggen och känna din doft.

Men jag får inte det, ALDRIG mer!

Bara på grund av det där dom kallar CANCER.....så fult och så vidrigt att det inte går att beskriva.

Denna hemska sak som bet sig fast i dig MIN dotter, som vägrade att lämna din underbara kropp.

Jag skulle kunna ge mitt liv för att få detta monster att förintas från denna jord. Ingen absolut Ingen ska behöva dö för detta.

Gå igenom helvete för att kanske, eventuellt få ett friskt liv. Pumpa sin kropp full med gifter och behandlingar för detta helvete.

Inte ens då får du garantier för livet, nej då räknas livet i procent.....Det är helt absurt.

Och vi som lämnas kvar här....hur är det tänkt att vi ska leva vårt liv? Finns det någon instruktionsbok till det?

En instruktionsbok där man följer varje kapitel till ett liv för överlevande. En bok som vi kan kalla "överlevnadsbok för trasiga hjärtan".

Vissa dagar kan man hoppa över kapitel, ibland behöver man inte ens öppna boken. Livet fungerar.

Andra dagar måste man lusläsa varje textrad. Följa instruktionerna till punkt och pricka för att inte falla över kanten.

Cancer tar inte bara liv den gör att vi överlevare är halva människor. Cancern tog en del av oss också. Den är är girig och vill bara ha mer och mer.

Min ängel i universum, du ska veta att min längtan är stor så stor. Det går inte en dag utan att du finns i mina tankar. Ibland som en stor sol och ett underbart klingande skratt. Ibland som en sjuk liten fågelunge mellan vita lakan.
Inget är sig likt här längre och kommer aldrig bli heller.
Du har lämnat ett stort tomrum efter dig och jag ber dig att hämta mig när min tid på denna jord är över. Då ska vi skratta tillsammans, kramas och bara vara du och jag.

TIlls dess men äskling så lovar jag dig att försöka inte behöva titta i instruktionsboken alltför ofta, men ibland är det omöjligt att låta bli.......

Undvika eller konfrontera

En liten uppdatering av läget för dom som ev. kan vara lite intresserade?

Sist jag gjorde ett inlägg så var jag lite smått ilsk, på negativitet....
Tänkte lite på det där när stormen hade ebbat ut och funderade lite på varför jag reagerade så mycket.

Jo, jag kom fram till det att för mycket svart och negativt är inte bra för mig. Ok, då hade jag konstaterat det....vad gör jag då.

Jo, jag måste helt enkelt sålla och göra rätt. Jag kan inte ändra på någon annan och heller ibland inte vissa situationer, då är det mitt ansvar att undvika eller konfrontera det.

Konfrontera har jag lärt mig mer och mer. Man behöver inte göra det på ett negativt sätt utan man kan helt enkelt tala om att JAG känner mig inte bekväm i situationen.
Då kan jag först göra mitt val, jag måste som sagt ge situationen en chans.
Går det att göra annorlunda, så att jag kan känna mig bekväm eller måste jag undvika?

Ärlighet i en konfrontation är också väldigt viktigt för att man ev, ska kunna lösa situationen. Gå inte omkring och linda in och försök försköna. Säga som det är och hur man känner är alltid det bästa.

Att göra saker för andra är toppen OM man får någon form av feedback. En blick som säger, tack.
Att göra saker för andra utan att någonsin få någon feedback är något som man oftast tyvärr gör alltför ofta. Jag vill understryka NÅGONSIN för ibland kan det vara ok att göra utan att få, men att ALDRIG få är som ett ont gift.

Då är det dags att ta till det jag skrev om tidigare; Att undvika eller konfrontera.

Där är jag nu, och det känns jäkligt skönt att KUNNA göra detta.
Att känna sig så pass trygg i mig själv att stå öga mot öga med obehaget OCH ta beslutet som ger mig så mycket glädje i slutänden.

Jag tränar på och valen blir lättar och lättare.

Många bannor blev det

En viss irritation slog rot i mig ikväll.
En sida hos mig som är oförstående hur vissa människor ser mycket nattsvart.
Hur man vänder på ord och text så att det gynnar deras syn på tillvaron.

Jag kan också se saker nattsvart, men finns det en strimma ljus så försöker jag greppa den och det ganska snabbt. Allt för att inte vara kvar i det mörka.

Har också märkt att jag inte har något tålamod att vara kvar bland dessa energitjuvar, kan jag fly så gör jag det.
I kväll var det så, jag fick fly från något som jag egentligen tror på och vill vara kvar i.
Tyvärr flydde jag pg a av någon annan. På grund av en annan negativ människa.

Jag försökte, men till sist la jag in mitt veto. Jag ORKAR helt enkelt inte.
När jag tänker efter så kanske det var bra.

Men hur mycket energi tog inte det här från mig?? Jag som behöver min, jag som behöver det och låsa in i ett kassaskåp och ta fram ... vid behov.

Urholkad och fortfarande en gnutta förbaskad ligger jag här och ska försöka smälta, analysera och komma till ro när det nu är dags för John Blund att strö sitt magiska pulver över mig.
Ekvationen rimmar inte så där jättebra just nu.

Imorgon kanske det kommer något positivt ur det hela, får hålla utkik efter den där strimman ljus som jag ska knipa illa snabbt.

Ny blogg

Hej mina vänner.
Nu har jag startat en ny blogg. Den kommer inte innehålla speciellt mycket text.
Där kommer jag samla mina fotoalster som jag förhoppningsvis kan roa er med lite.
Tanken är att jag ska bli bättre och då vill jag visa det också.
Hoppas ni har lust att gå in och kika lite då och då. Just nu finns där inte så mycket men det kommer mer jag lovar!!!

www.kameranojag.blogspot.se

Funderingar

Ibland kommer det till en punkt när man känner att man inte har lust längre.
Lusten jag pratar om är bloggen, jag känner inte längre ett lika stort behov som tidigare, men samtidigt vill jag inte släppa den helt.
Den har ju varit min följeslagare så länge nu.
Frågan är om jag kommer att sakna den om jag lägger ner?
Fyller det en funktion för mig? Ja, ibland gör den ju det.
Jag gillar att skriva av mig och ventilera saker som ligger och gror i hjärnbalken.

Man kanske sakta men säkert ska ta och trappa ner. Lite som att sluta röka....några inlägg i veckan, inte varje dag.
Ja, hur som haver så lägger jag in lite foton här från dagens utflykt med mor.

Höst?

Ikväll tänder jag ljus bredvid sängen, det doftar gott och hösten känns lite som om den är på gång.
Ja jag vet, det finns många av er som har semester fortfarande men visst har luften blivit en aning högre? klarare och lättare att andas?