Min sörjehelg går mot sitt slut

Oj vad jag har gråtit denna helg, det har varit jätteskönt MEN jag är långt ifrån klar.
Jag har bara kommit en millimeter på vägen och nu måste jag börja inse att detta kommer att ta tid.
Har inte rört bilen på hela helgen, som tur är ska inte Jordan ut på promenad än så jag har verkligen inte behövt vistats bland folk. Dammsuga står fortfarande kvar i städskåpet...orörd...
Imorgon kommer några prövningar, jag har 2 saker jag måste göra. Först till Veterinären och plocka bort stygnen och sen till min sjukgymnast. För en vecka sedan var det inga problem men nu känns det som att jag ska springa ett maraton. Hur sjutton kunde det bli så här?
Man blir ganska rädd kan jag informera om. Känner mig piskad i att kunna komma tillbaka till nästa vecka när det är Tildavecka igen. Jag kan ju inte tappa fokus nu när det är bara 3 behandlingar kvar!!
Måste hänga i helt enkelt. Men samtidigt tillåta mig själv att dippa.
Jag får bara inte ekvationen att gå ihop.
Fan Ante vad jag önskar du vore här hos mig nu, saknar dig så mycket

Era inlägg

Är viktiga för mig och stärker mig ska ni veta.
Jag har min helg nu som jag ville, gör inget nödvändigt, har inte dammsugit ens en gång.
Fick en liten känning idag men den gick över på ett par minuter, jag andades och intalade mig själv att det var inget farligt. Efter en stund blev jag lite förbannad och samtidigt lite rädd att jag kanske alltid kommer att känna så här? Ni kanske märker att jag blir kopiöst rastlös och irriterad av att inte ha kontroll över mig själv, men det är lite av mitt dilemma. Jag har ständigt kontrollbehov över hur jag mår och vill inte känna något som avviker från normalt.
Nu ska jag fortsätta att vila och bara vara........
Puss o Kram

Min första dipp

Nu kom allt i fatt mig. Jag har haft min första riktiga dipp. I förrgår föll jag igenom och fick en riktigt panikångest attack. Jag hade ingen aning om vad det var. Började skaka som ett asplöv, fick svårt att andas och svimningskänsla. Min första tanke var att jag var tvungen att ringa 112 och det gjorde jag också. Där svarade en jättego människa som fick mig lite lugnare, hon misstänkte direkt panikångest MEN skickade en ambulans i allafall. Gud vad jag tyckte det var pinsamt!!
Pulsen var uppe i 135 och det bultade överallt. På akuten var dom också hur goa som helst, jag tjöt som en gris hela tiden. Har egentligen inte slutat än.
Nu har jag avbokat allt i helgen och jag ska bara dra ner persiennerna och tänka på mig själv och absolut inget annat. Har rannsakat mig själv om vad jag egentligen har gjort för fel, men sanningen är den att jag helt enkelt inte haft tid att sörja ordentligt. När jag har haft "tid" att sörja så har inte sorgen kommit till mig. Dom gångerna när det har kommit till mig så har jag dövat det med olika saker.
Veckorna med Tilda gör ju att man försöker vara alert för allt som ska göras och det kommer att vara så fram till behandlingen är över. Men jag kommer att visa mer av mina rätta känslor för henne. Hon är mogen och förstår att jag måste få sörja. Dock kommer jag att ha alla hållpunkter att brottas med men jag får dra in på mina egna aktiviteter helt enkelt jag måste tvinga mig själv att gå in i sorgen.
Nog om mig själv:
Tildas behandling gick ganska bra, Tisdag och Onsdag. Hon hade en liten dipp precis innan dom åkte hem i Onsdags från Västervik men i stort sätt var det ok. Nu är hon hos mig igen och hon är ganska trött och seg.
Tyvärr har vi ett gäng montörer i huset som ska byta termostaterna på elementen så det är ingen lugn och ro här inte. Men det blir ju bra till slut...

Jag vill sova

men det vill inte min dotter idag..... heller....nu går mina ögon i kors snart, men jag sitter här som en jäkla mumie.Det är nämligen så att Tilda vill inte att jag somnar innan henne. Nu är det 2:a dagen jag sitter här och klockan tickar på. Igår hade jag migrän och när hon väl hade somnat kl halv ett så började Jordan härja runt som en dåre. Klockan 3 var han klar och jag kunde somna. Vaknade kl 8 för då var skulle han ju kissa.
Nu sitter jag återigen och klockan börjar närma sig 24.00!!! Jag vill sova! Jag är trött! Så trött att jag kan börja lipa vilken sekund som helst nu.
Efter hennes ångest så har hon väldigt svårt att komma till ro och nu ligger hon och oroar sig över provtagningen imorgon. Lena är nämligen ledig så det blir en ny tjej som hon bara har träffat en gång.
Jag vill verkligen inte lägga skuld på Tilda men fan nu kryper det i kroppen av irritation. Huvudet börjar dundra på så smått igen, men jag vill inte ta fler alvedon. Orkar heller inte med en diskussion mitt i natten, vill bara få sova....

Det är orättvist

att våra barn ska vara sjuka och få genomgå alla möjliga behandlingar. Att dom ska förlora en tid i deras liv när dom egentligen ska leka och umgås med kompisar. Fy fy fy...Jag kan inte sluta tänka på en vän som nu har börjat i sjukhus karusellen. Jag lider med dom, vill inte att några barn ska behöva vistas på sjukhus mer än nödvändigt. Jag blir arg och ledsen och ja...allt möjligt.Den här gången handlar det inte om cancer men sjukdomsbilden är nog så illa.
Jag vet att mamman är stark och kommer att klara berg o dalbanan med bravur. Kommer att stötta så mycket jag bara kan. Vet ju hur viktigt det är med vänner i ett sådant här läge. Som sagt vännen....mina tankar finns hos er.
Det har varit en ledsen dag för min del som slutade i ett riktigt migränanfall nu ikväll. Stackars Tilda fick sitta ensam i soffan en lördagkväll, men hon är ju så underbar. - Mamma, vila dig lite så ska du se att det blir bättre.
Nu har det börjat släppa lite, men illamående åker upp och ner.
Hatar verkligen migrän och peppar peppar så har jag det ungefär 1 gång om året kanske, men det är lika vidrigt varenda gång det kommer.
Så Over and out från mig ikväll

NYA ÄNGLAR!!!!

Som förra gången så mailar ni mig på adress: levnu65@hotmail.com
Meddela vilket nummer ni vill ha så återkommer jag till er med mer info. Ängeln skickas till er så fort pengarna finns på mitt konto.

Jättetrevlig Fredag!!

Transavarning och shopping

Igår var det den stora dagen för Joddy poddy, nu skulle han bli en "Vanessa". Hade grymt dåligt samvete när jag lämnade honom hos veterinären.
Efter "inlämnandet" så tog jag bilen ner till Kalmar, jag har inte varit där nere o shoppat sedan Ante gick bort. Jag hängde på låset till Indiska dit mitt egentliga mål var. Jag har blivit så sugen på lite myssaker till hemmet och det vet man ju att Indiska har. Det fanns MASSOR som jag ville ha, men jag fick hejda mig. Blev otroligt förälskad i en lampa som var ett mellanting mellan taklampa och fönsterlampa. Nu är mina fönster ganska höga så att den funkar jättebra hos mig. Sen blev det lite annat smått o gott också.

Efter klockan ett var Jordan klar så jag kunde inte stanna så länge, men jag var nöjd...ytterligare ett steg i rätt riktning. Det är så mycket man måste göra ensam som jag förknippar med Ante. Han var ju en shoppingmänniska och älskade att gå i affärer LÄÄÄÄNGGEE!!. Något som jag egentligen inte tycker om alls. Jag tänker ut innan vad jag ska ha, sen går det ganska fort när jag väl kommer på plats. Där var vi verkligen inte lika kan jag säga.
Han var verkligen inte typen som stod o hänge någonstans i affären och såg allmänt uttråkad ut. För dom har ni väl sett? Alla stackars män som blivit "tvingade" att följa med och handla fast dom egentligen bara skulle vilja var någon helt annanstans.
Titta efter dom lite varstans och jag lovar att dom finns, jag har sett dom.

Lille Joddy poddy var inte alls med på noterna efter jag hämtade honom. Tog med syrran och hon satt med honom nära nära i bilen och han var helt borta. Tyvärr så märkte jag ganska snabbt att tratten var för liten och han kom åt såret. Jag hittade på någon habrovink, men idag fick jag åka tillbaka till veterinären och fixa en större tratt. Han gillar den INTE! Han e skitförbannad helt enkelt, blänger på mig med sina nötbruna ögon som talar till mig----Mammisen, varför gjorde du mig till en transa?? Why, Why, Why