Min första dipp

Nu kom allt i fatt mig. Jag har haft min första riktiga dipp. I förrgår föll jag igenom och fick en riktigt panikångest attack. Jag hade ingen aning om vad det var. Började skaka som ett asplöv, fick svårt att andas och svimningskänsla. Min första tanke var att jag var tvungen att ringa 112 och det gjorde jag också. Där svarade en jättego människa som fick mig lite lugnare, hon misstänkte direkt panikångest MEN skickade en ambulans i allafall. Gud vad jag tyckte det var pinsamt!!
Pulsen var uppe i 135 och det bultade överallt. På akuten var dom också hur goa som helst, jag tjöt som en gris hela tiden. Har egentligen inte slutat än.
Nu har jag avbokat allt i helgen och jag ska bara dra ner persiennerna och tänka på mig själv och absolut inget annat. Har rannsakat mig själv om vad jag egentligen har gjort för fel, men sanningen är den att jag helt enkelt inte haft tid att sörja ordentligt. När jag har haft "tid" att sörja så har inte sorgen kommit till mig. Dom gångerna när det har kommit till mig så har jag dövat det med olika saker.
Veckorna med Tilda gör ju att man försöker vara alert för allt som ska göras och det kommer att vara så fram till behandlingen är över. Men jag kommer att visa mer av mina rätta känslor för henne. Hon är mogen och förstår att jag måste få sörja. Dock kommer jag att ha alla hållpunkter att brottas med men jag får dra in på mina egna aktiviteter helt enkelt jag måste tvinga mig själv att gå in i sorgen.
Nog om mig själv:
Tildas behandling gick ganska bra, Tisdag och Onsdag. Hon hade en liten dipp precis innan dom åkte hem i Onsdags från Västervik men i stort sätt var det ok. Nu är hon hos mig igen och hon är ganska trött och seg.
Tyvärr har vi ett gäng montörer i huset som ska byta termostaterna på elementen så det är ingen lugn och ro här inte. Men det blir ju bra till slut...