I morgon får hon äntligen komma till sin viloplats

Det är med tudelad känsla inför imorgon. Då ska vi ha urnsättning för Tilda.
Ena sidan av mig säger att det är skönt att hon kommer på plats. Den andra sidan vill inte var med alls. Jag har så svårt att se att mitt lilla barn ska ligga som aska i en förbannad urna!!! Hur fan skönt är det??
Nej det är ju helt sjukt. Inget på den här resan stämmer någonstans.
Någonstans på vägen blev det helt fel.
Varför fick inte hon vara en av dom 3 barnen i reklamen. Varför var hon tvungen att vara det 4:e barnet som inte klarade sig.
Usch jag är så arg så att jag kan spricka.
Sen för att spä på det hela satt jag och tittade på en film som var så svart. En liten pojke med missbrukande föräldrar.
Pappan sålde droger för att kunna ge sitt barn ett bra liv....ja herregud hur sjutton går den ekvationen ihop egentligen???
Oskyldiga barn som älskar sina föräldrar så djupt att dom tvingas in i deras lögner för att slippa att skiljas från dom. Dom lever istället i föräldrars missbruk än att tvingas därifrån.
Vad har dom för alternativ? Dom stackarna vet ju inget annat. Det är ju det livet dom är vana vid.
Fy fan säger jag bara!!!
Nej jag får nog avstå såna filmer i fortsättningen, det får blir romantiska komedier från och med nu.

Annars händer inte så mycket, försöker ta mig igenom dagarna utan att göra för mycket. Precis så som det ska vara med andra ord.

Kram på er alla

Nu går jag in i en ny fas

Har en känsla av att jag har hamnat i en ny fas i mitt sorgearbete.
Jag känner att jag helt tappat orken för det mesta.
På sätt och vis känns det ganska skönt, låter lite märkligt kanske. Men perioden i början av sorgen är så fylld av saker som ska fixas att man inte hinner med att tänka.
När den perioden är slut så trodde jag att det var bra för mig att börja ta mig ut så smått, men så var det ju inte.
Förut ville huvudet mer än kroppen men nu känner jag att huvudet inte heller vill längre.
JAG ORKAR HELT ENKELT INTE!!
Jag är trött, orkeslös, villiglös.
Kommer att ta det lugnt nu till jag verkligen känner att jag orkar igen. Min kropp kommer att få bestämma helt och hållet.
Jag kommer inte lyssna på någon annan än mig själv och verkligen känna efter vad jag orkar.
Förut vad det vad jag ville, men det måste jag bortse ifrån för vad jag vill är inte relevant just nu.
Måste lära mig att hitta min egen väg att handskas med detta.
Jag måste ju leva med detta hela mitt liv och då måste jag hitta ett sätt så att det är hanterbart.
Det är inte rimligt för mig att pressa mig för att det "kanske" är bra för mig, det blir liksom bara platt fall.
Mannen med silveraksen som jag gick tilll ett tag sa en bra sak till mig.
Tänk dig att du har ett snöre framför dig. Ena ändan på snöret är botten av livet, den andra ändan är toppen av toppen.
Det ultimata sättet att leva är definitivt i mitten, i landet lagom (som vi förespråkar i Sverige).
Då har man nämligen fritt spelrum att pendla där emellan utan att det blir katastrof.
Ligger man på högsta eller lägsta är sannolikheten mycket mycket större att man en dag faller av snöret. Då har man inget snöre kvar och det blir troligen KATASTROF!
Så nu har jag tänkt mota Olle i grind och stänga av den manande toppchefen i huvudet en stund och lära mig av mig själv.
Så vad jag menar med att det känns skönt är att jag äntligen kan tillåta mig själv att känna den känslan.

Ha en skön lördag njut av glöggen eller vad det nu är ni har i glasen :-)

En oväntad kväll i akutens vård

Det är märkligt hur kroppen verkligen lever sitt eget liv i sorgen.
Igår kväll satt jag och sonen och pratade lite ditt och datt i soffan. Helt plötsligt från ingenstans känner jag att jag inte mår så bra. Som vanligt försöker jag lägga mig ner en stund och andas.
Men hjärtat och pulsen pumpade på och brydde sig inte ett dugg om att jag gjorde allt efter konstens regler.
Ni som har samma problem vet ju hur ni/jag har lärt oss...andas....gå med påslaget osv..
Det hjälpte inte ett dugg utan det dundrade på och det är då dom där andra tankarna kommer.
Oj nu är det nog något farligt!!
Tveksamheten, ska jag ringa 112 eller är det löjligt? Hur eller hur så bestämde jag mig för att det kanske är bäst i allafall.
Två trevlig män kommer och börjar sätta EKG och nål, ja jag kan ju snart proceduren. Blodtrycket var 118/110, och jag som brukar ligga väldigt lågt i vanliga fall. Pulsen hade sjunkit till 120 så det var ju ok.
Dom bestämde iallafall att köra in mig. Åhh ok då tänkte jag men när jag låg där på båren utanför bilen så var min tanke..Åhh släng in mig fort som fan nu in i bilen och kör iväg så ingen ser mig.
Sen är det ju det där med att raka benen.....
Herregud!! Så dum i huvudet man är. Hur sjutton kan jag tänka på det när jag ligger och har hjärtklappning? Och hur dum är man som tänker så överhuvudtaget??
Hur eller hur så gjordes alla rutinundersökningar och det ÄR inget fel på mig. Jag har bara symtomer över min situation, inget annat!
Det otäcka är att det bara händer, när som helst och från ingenstans.
Får tacka Maria för den goa kramen jag fick innan hemgång. Märkligt att du alltid är där när jag kommer in....vi hann ju inte prata så mycket, men jag lovar att jag frågar efter dig nästa gång jag kommer med den gul/gröna limousinen.

Idag tar jag därför ledigt från, jag tänkte skriva livet men så är det inte...
Jag är helt enkelt bara ledig och vilar mig.
Som vanligt, GLÖM INTE RÖSTA IKVÄLL!!!!!

Kram till er alla

http://www.freedigitalphotos.net/images/view_photog.php?photogid=1152

Fonden stiger o stiger o stiger :-))))))))

Vet ni vad som gör mig så glad? Jo, när jag läser det här:
http://www.barncancerfonden.se/10769

Länken går till Tildas fond. Åhhh ni underbara människor som tänker så klokt.
Fonden kan aldrig få för mycket pengar, jo sen kanske när någon riktigt vis och intelligent människa har löst cancermonstren botning. När den dagen kommer så vet jag att finns en hel massa lyckliga människor därute i världen.

Sånt här får mig att glömma så mycket....ex att kommunen inte har funderat på att dom kanske ska sanda/salta våra gångvägar t ex.
Undrar hur den kostnadsanalysen är gjord med tanke på vad sen alla benbrott kostar?
Hmmmm....

Annars har dagen flutit på relativt bra idag. Blev bjuden på god lunch hos Camilla, inte alls fel.
Där kan vi snacka hala vägbanor, dom har en ganska rejäl backe ner till deras hus och jag kan ju bara tänka mig hur det är att gå uppför den. Om man ska ner så skulle det ultimata vara att ha lite skridskor liggandes längst upp i backen.

Imorgon är det psykologdags igen. Nu har jag inte varit sedan innan begravningen och det ska bli skönt att få ventilera lite igen.

Sen måste jag ju bara visa pysslet som nu är klart och ska inom kort få två nya ägarinnor. Jag hoppas att dom tycker om dom, eller vad tror du mamma Caroline?

Saknaden känns

Har nu varit på jobbet en stund varje dag. Jag gör absolut inget alls, utan jag bara är där. Tar mig en koppp kaffe, pratar lite skit, gråter en liten skvätt...
I går slet jag tag i en pappershög och där mellan andra papper låg en teckning som Tilda har gjort någon gång hon varit där. Herregud, tårarna kom som beställning....
Idag när jag kom in så funkade inte tangentbordet och musen, sånt fixar jag inte heller....klarar inte av att det inte går som på räls.
Det är såna här tillfällen som man märker att man inte ska gå tillbaks till jobbet för tidigt.

Skulle åka bort till kyrkogården lite senare och jag lyckades parkera bilen och var precis på väg att ta ut Jordan ur bilen. Då var det som Mr ångest satte sig i mellangärdet som en tung sten. Ok.....det var bara att sätta sig i bilen och köra hem igen.

När jag har fått en sån känning så blir jag så otroligt ledsen. Jag gråter och gråter en lång stund och saknaden ligger som en ok över mig.
Det är såna här dagar som man undrar när sjutton den där kantiga stenen ska bli en aning mjukare i kanterna. Jag vet att det är tidigt än och att detta är naturligt.
Fy sjutton vad jag vill ha henne här nu.

En av många gånger hon varit med på jobbet

Små tassande steg ..

Herregud vilket vrak jag var när jag vaknade idag. Har liksom vänt på dygnet lite och det kändes när jag skulle kliva upp relativt "i tid".
Hade bestämt mig för att ta en tur till jobbet idag.
Ja...hur det kändes? Ja????? det var väl ok. Gjorde väl inte så mycket jobbsaker precis.
Har funderat lite med bouppteckning osv för Tilda. Kan inte släppa att det ska kosta så himla mycket pengar. Ringde kommun och frågade om man verkligen behövde göra det och det behövde man. Kruxet var att det egentligen inte är så svårt att göra en själv sa den behjälpliga damen.
Så jag printade ut guiden från Skatteverket och hjälphäftet, så nu har jag bestämt mig för att göra det själv. Om det inte går igenom så får vi väl ta hjälp av jurist, men jag ska iallafall testa.

Var och hälsa på en kompis efter jobbet. När jag satt där så kände jag en liten liten ångest varning, men det gick över ganska fort. Får helt enkelt luta mig tillbaka lite och tänka ANDNING!!!
Trist att det kommer så ofta nuförtiden. Troligtvis så kan jag inte alls vara spänd för då känner jag av det direkt.
När jag kom hem var klockan redan halv tre och jag hade bara fått i mig lite yougurt på morgonen.
Nu måste jag skärpa mig lite! Måste göra allt i rätt ordning annars blir det helfel hela dagen.

Det är ungefär så mycket som jag orkar med på en dag.
Det går inte fort men det GÅR och det är jag jätteglad för. Sorgehantering går inte att ha bråttom med, det får helt enkelt ta den tid det tar.

Sen vill jag bara säga till er alla, julstressa inte för mycket. Julafton blir det varje år och om det skulle vara något som fattas på julbordet i år så få inte panik! Det har du ett år på dig att fixa till nästa år, för vet ni?? Då blir det julafton igen :-)

Kram på er alla

Liten usken dag

Uhhh vilken hemsk natt jag hade igår. Ingen rolig sådan alls.
Somnade som vanligt men vaknade bara efter en kort stund och mådde skit. Hjärtat dundrade på som det var på en travbana och jag mådde illa.
Jag var hur trött som helst men det var helt omöjligt att somna. Vet inte riktigt när det lugnade ner sig men det gjorde det trots allt till slut. Det är inte ovanligt att det blir såna här reaktioner, bara man kan försöka få in i sitt lilla huvud att det inte är något farligt och att det så småningom går över.
Jag tror att jag vaknade sen efter klockan 11 av att det knackade på dörren. Det var Camilla som ville lämna en liten present. En söt liten änglatvål som luktade jättegott.

Har mått usket hela dagen och halsen är torr som ett fnöske. Får väl se imorgon /idag om det blir bättre.

Jag kom iallafall iväg till Figeholm som jag skulle kl 14.00. Där hade jag en träff med Lasse.
Lasse är en vis man från Öland, man kan titulera honom som cert. medium, konstnär och djurkommunikatör.
Han hade mycket kloka ord att ge mig och mycket var bekräftelse på vad jag har gått och funderat på den senaste tiden. Lite fina hälsningar och coaching. Jag hade gärna suttit där mycket länge och pratat men så fungerar det ju inte riktigt. Mmmm han ska jag nog "dejta" fler gånger.

När jag kom hem så frös jag som en hund och resten av dagen har gått i sakta fart. Orkade inte gå på kalas som var tänkt men man behöver inte orka jämt.

Ligger nu och lyssnar på Maria Mena, en vän la upp en låt på fb och jag måste säga hela albumet är lysande. Har aldrig hört henne förut, men åhhhh vilka låtar. Jag älskar när dom blandar in stråkar i låtarna, det blir så mäktigt på något sätt.

Så nu ska jag snart försöka få mig lite sömn och det hoppas jag att ni också får.
Godnatt på er alla!!!