Tänkvärt

Kan inte fatta vad dagarna tar vägen för jag tycker verkligen inte att jag gör ett endaste dugg.
Men i och för sig så går det ju ganska sakta för mig när jag ska göra något.
Ska till ortopeden på Torsdag och få min dom.... hua...

Jag gör vad som helst utom att opereras, och då menar jag vad som helst för jag är livrädd att sövas. Får hjärtklappning av bara tanken så nu lämnar jag det området.

Pappa var här med sitt nya fakutraprogram som jag hjälpte honom med. Det kändes skönt att få känna lite på mitt gamla system. Det var ju ett tag sedan jag jobbade nu så ringrostig är man verkligen.
Men jag tror att jag fick igång det ordentligt.

Bossen var här en sväng också med lite fyllaipapper. Det är inte bara att ramla inte utan det ska dokumenteras också till försäkringsbolaget.
Annars tycker jag nog att det går framåt vad det gäller knät men när jag är så där ostabil så blir jag så himla yr och det är verkligen ingen bra kombination.

Ja så mycket mer händer inte i mitt liv just nu.

Till er som undrar lite över "tanten i Kalmar" så kan ni väl maila mig så skickar jag lite uppgifter vart ni kan nå henne. Men som sagt det finns inga garantier att det blir som ni vill.
Det är inte vi som styr utan det är våra nära och kära som inte finns med oss längre.
Sen vill jag bara skicka en skrift som jag tror alla som haft sorg känner igen:

Snälla se mig genom mina tårar

 Du frågade "hur mår du"?

 När jag svarade tårades mina ögon. Du såg bort och började genast prata igen.

 Uppmärksamheten du givit mig rann iväg.

 Hur mår jag?.. Jag mår bättre när folk lyssnar Men det kan hända att jag gråter en tår eller två.

 Den här smärtan är obeskrivlig.

 Om du inte känt den, kan du inte till fullo förstå. Trots det behöver jag dig.

 När du ser bort, när jag blir ignorerad, är jag åter ensam med den.

 Din uppmärksamhet betyder mer än du någonsin kan förstå.

 Egentligen är tårar inte ett dåligt tecken, vet du!

 De är naturens sätt att hjälpa mig att läka. De lättar lite på det tryck sorgen skapar.

 Jag vet att du är rädd för att jag ska bli ledsen när du frågar hur jag mår, men så är det inte.

 Minnet av min älskades död kommer alltid att vara med mig.

 Blott en tanke bort.

 Mina tårar gör smärtan mer synlig för dig, men det var inte du som gav mig den.

 Den fanns redan där.

 När jag gråter, kan det vara så att du känner dig hjälplös, när du inte vet vad du skall göra?

 Du är inte hjälplös, och du behöver inte göra något annat än att vara där.

 När jag känner att du tillåter att mina tårar rinner, då har du hjälpt mig.

 Du behöver inte säga något. Din tystnad när jag gråter är allt jag behöver.

 Var tålmodig.. var inte rädd.

 När du lyssnar med ditt hjärta till "hur jag mår” lättar smärtan,

 för när tårarna kan komma och gå som de vill, känner jag mig lättare.

 Att tala med dig släpper fritt vad jag har önskat att få säga högt,

 Och gör rum för en gnutta glädje i mitt liv.

 Jag gråter en minut eller två.. och sen torkar jag mina ögon. Och ibland kanske du kan se mig skratta en stund senare.

 När jag håller tillbaka tårarna, får jag en klump i halsen mitt bröst värker och min mage knyter sig.

 Därför att när jag försöker skydda dig från mina tårar, så skadar det oss bägge ..mig, för att min smärta hålls inombords,  en sköld mot din närhet.. och du,  för att vi plötsligt är så långt ifrån varandra.

 Snälla, ta min hand och se mig genom mina tårar..

 Då kan vi vara nära igen. 

 Författare Fritt översatt efter "Please se me through my tears" av Kelly Osmont

Tanten i Kalmar

Måste få berätta om "Tanten i Kalmar" där Emmy var idag. Hon fick åka själv, men det vet ni ju varför.
Jodå Tilda kom och berättade att hon nu mår bra och kan göra massa saker hon inte kunde förut.
Hon hade fått långt hår och även lite av hullet var tillbaka.
Det var farfar som kom och hämtade henne, hon var lite nyfiken på andra sidan så det var inte så jobbigt att gå över. Men hon tyckte att det var jobbigt att lämna oss så ledsna.
Jag vet inte om jag har sagt det förut men när Ricky satt hos henne en av hennes sista dagar så berättade hon för honom att hon pratade med farfar i telefon.
Så jag är inte alls förvånad att hon är med honom. Hon berättade även lite andra saker som gjorde att jag inte tvivlar för fem öre över andevärlden.
Ante kom också igen och talade om att han tyckte jag var fin i håret efter klippningen förra veckan....
Ja sen var det mycket annat också förstås.

Tvivlar jag?? Nääääää inte ett dugg!

Ett år sedan

Lördag morgon den 15/1-11

Vi hade precis dukat fram frukosten. Solen sken och det var rejält med snö.
Just den här morgonen tog vi en sen frukost, Vi låg kvar länge i sängen och bara slappade och mornade oss.
I vanliga fall så hade alltid Ante bråttom upp för att kaffetarmen skrek, men inte den här morgonen.
Jag satte mig vid frukostbordet och hade precis slagit upp tidningen, brett mig en macka.
Ante gick in på toaletten och helt plötsligt så stapplade han ut därifrån och det liksom ryckte i hela han.
Jag trodde att han skojade med mig, men ganska snart fattade jag att det här var fan inget skoj!
Han ramlade omkull på golvet i hallen och var helt blå i ansiktet. Han vrålade att han inte fick luft.
- Öppna för fan dörren, jag får ingen luft!!!!!

Någonstans mellan Oskarshamn och Kalmar slocknade sedan hans liv. I ambulansen spred sig en enorm tystnad. Chauffören och jag hade pratat hela tiden men där och då blev det knäpp tyst. Jag kom ihåg att jag bara satt och lutade pannan mot det kalla fönstret och tittade på ....inget alls.

Nu har ett år gått och ibland undrar jag om han egentligen har bott här med mig?
Ja jag ser spår av honom, han finns med på foton som vi har tagit, men tiden vi fick tillsammans blev alldeles för kort. Vi hann liksom aldrig börja vårt liv, det var så mycket som hände på vägen.

När Ante dog fick jag en tanke i mitt huvud. Antingen gick han istället för Tilda eller så gick han för att ta emot henne?? När Tilda dog så tror jag nästan att jag vet svaret.

Jag saknar honom enormt mycket. Det var ju mannen i mitt liv som togs ifrån mig.
Mannen som jag skulle bli gammal med. Vad hände??....

Livsöden

Måste bara göra ett nytt inlägg idag.
Jag fullkomligt älskar program som "Stjärnorna på slottet", "Sommarpratarna" etc..
Egentligen är det kanske inte så mycket programmet som ligger mig så varmt om hjärtat.
Det är snarare alla dessa livsöden som dom delar med sig av.
Tycker det är otroligt intressant att höra deras egna berättelser om deras liv.
Man behöver inte vara stjärna för att det ska vara intressant utan allas liv är intressant! Det är ju det som speglar hur vi är och agerar egentligen.
Var lärdom vi får påverkar oss på ett negativt eller positivt sätt.
När vi träffar en människar första gången så kan vi få en magkänsla, men vi har ju ingen aning om hur deras liv ser och har sett ut.
Vi bildar ju många gånger förutfattade meningar om okända människor, utifrån vad vi hört av andra och hur en människa ser ut.
Men egentligen så vet vi ju inte ett enda dugg om personen i sig.
Det är det som jag kan tycka är så intressant, att lyssna på andra människors livsöden. Inte av nyfikenhet utan egentligen för att bilda mig den där uppfattningen som man egentligen bara kan göra efter en inblick i livet.
Nu när jag skriver det här så har jag för mig att jag har antytt lite av det här i ett tidigare blogginlägg.
Det kan ju bara betyda att jag menar det jag skriver....
Tror jag ska samla på livsöden.
Känner ni för att skriva ner era livsöden så är ni välkomna, men det kan hända att dom hamnar här.

Ännu lite bättre.

Så här fint var det igår kväll hos Tilda.
Tack alla ni som var där och grattade henne.

Jag kunde inte gå själv men barnen och Anders var där 2 ggr och sjöng för henne. Sen hoppas jag att hon fick ett fint kalas i himlen.

Känns skönt idag när den dagen är över, nu väntar bara morgondagen och det sjuka är att jag känner mig precis som Ante gjorde för ett år sedan.
Jag haltar omkring på kryckor och gissa om jag är livrädd för att jag ska få en propp, precis som han. Försöker gå upp så mycket som jag orkar men jag är så himla ostadig.

Efter helgen så kan jag pusta ut en stund, men det är som alla säger. Man måste igenom alla årsdagar så är det bara.

Igår kom en bok på posten som jag fick tips om på en blogg:
Fritt Fall av Eva Sanner. En bok om personlig utveckling.

Så jag fortsätter mitt högläge OCH mina småturer runt lägenheten.
Försökte mig på melodikrysset också och det gick väl sådär. Missade några frågor, så jag provar igen en annan dag.

Ha en fin helg i solskenet :-)

Tildas födelsedag

Igår orkarde jag helt enkelt inte göra något inlägg.
Hade helt enkelt SKITONT! i knät och natten innan sov jag inte många timmar.
Bröt ihop fullständigt igår kväll, kände en sådan enorm orkeslöshet.
Det kändes som om allt helvete på jorden bara skulle drabba mig, jag tappade fotfästet helt.
Jag bara orkade inte.
Tänkte på Tilda, Ante och varför jag var tvungen att mista dom.
Tårarna fullkomligt sprutade ut och det kändes aldrig som om dom skulle ta slut.

Idag är det som ni vet Tildas födelsedag och det var just den här dagen som hon ville leva till.
Hon ville fylla 10, men cancerskiten tog henne ifrån mig.
Hoppas att hon ändå har en fin dag med sina nya vänner och att hon får fina presenter. Hon älskade nämligen att få paket.

En glad liten tjej när hon fyllde 9 förra året

Ikväll äter vi hennes favoritmat Tacos och tänker extra mycket på vår lilla älskling.

Ps: Kan bara meddela att det har lugnat sig i knät, inte lika ont som igår.

Västervik tur och retur

Jaha då ligger jag här med benet i högläge och har provat på dom nya rutinerna vad det gäller sjukvården i Oskarshamn...eller snarare sagt avsaknade av sjukvården.

Dagen började som skit, hade såklart glömt att ställa ut soptunnan i gårkväll med resultat att jag har en full soptunna och den kommer definitivt inte var mindre full om fjorton dagar när nästa tömning är.
Jag svor idel ramsor när jag var ute med Jordan i morse.
Rufsig i hårt och bästa morgonstassen på, säckiga joggingbrallor och matchande munkjacka, gick jag runt och svor.
Sen var jag allmänt sur på både det ena och det andra och ledsen för Tilda och allt var bara pest!!

Klockan halv fyra hade jag en tid hos min läkare och jag klev in genom dörren och såklart så grinade jag för fullt och mår skit.
- Jag tycker du ska vara fortsatt sjukskriven en månad till säger hon.
Ja jag tycker nog likadant. I slutet av februari ska jag försöka få upp och jobba 25%.
Vi hade en bra pratsund och sorg och ditt och datt. Hon är bra hon, min doktor.

Åkte sen direkt till jobbet för att lämna in intyg och ta en social kopp kaffe.
När jag sen ska så graciöst som möjligt kliva ner för trappan, som för övrigt är riktigt illa. Trasig på massa ställen och inte en lampa i sikte. Man får alltså fint känna sig för lite försiktig innan man kliver ner med hela sin "nätta" vikt.
Vad tror ni händer med mig JO jag dundrar på med mina stor fötter (st 41) och tror att jag är nere på marken, men jag liksom missade ett trappsteg i mörkret.
Jag känner hur hela knät vrider sig åt fel håll och en hemsk tanke dyker upp i huvudet. Fan, jag har ju bar ett korsband kvar..(det andra slet jag av tidigare på en avdelningsfest uppe i skogen på en äventyrsbana)!!!!
Känner tyvärr igen samma smärta och när jag ligger i någon konstig position nedför trappan ger jag telefonen till min kollega.
Det är lika bra att du ringer dom gulgröna direkt.
Sen dök såklart nästa tanke upp IGEN!! FAN jag har inte rakat benen!!!! IGEN!
Hmmmm...
Såklart var chauffören en sån 10 poängare men han satt lyckligtvis fram så han såg nog inte så mycket.

Sen kom vi nu fram till det där om sjukvården. Ja hur gör vi här nu säger dom och börjar bläddra i sin pärm. Klockan är alltså 17.00 och vart ska vi då åka???
- Vi ringer vårdcentralen säger dom....ok dom ringer men då svarar Kalmar hmm.
Ok säger ambulanskillen, jag får springa upp och höra säger han. Vi parkerar utanför och han springer upp och får då beskedet
-Nej, vi tar inte emot några knän!!!!!
Vafan!! skojar du tjoar jag där bak!!
Alltså jag blir helt stum. HUR ÄR DETTA MÖJLIGT?????
Nu får det vara nog med detta idioti i Oskarshamn. Jag ska fan ställa mig naken utanför stadshuset eller nåt för så här får det inte fortsätta.
Jaja det får bli en senare fråga...
Har som haver får vi åka till Västervik och där röntgade dom knät och konstaterade att det inte var något brutet, men dom kunde inte säga om det var korsband, ledband, pannband, resårband etc...
Vi får avvakta till återbesöket som kanske blev i Västervik eller kanske i Oskarshamn.

Ja som ni kanske hör så fortsätter jag mina små äventyr i dom gulgröna bilarna. Jag håller dom sysselsatta helt enkelt :-)

Nu ska jag ligga i min säng med benet i högläge och knapra praliner och titta på dåliga dockusåpor.
Det var min dag det.
Hur har er varit?