Nu lever vi på hoppet

Hej alla ni goa cybervänner

Tack för era värmande kommentarer om läget. Om ni visste hur bra det känns att ni finns där och läser mitt flummeri.

Hade ett samtal med en av mammas läkare idag, han fick egentligen inte säga så mycket om mamma men han svarade på mina frågor.
Jag undrade lite varför hon skulle avvakta med åtgärder en månad och då gav han oss en strimla hopp.
Det KAN vara så att cancerprovet visar höga värden pg a att det finns en inflammation i tarmen. Därför avvaktar dom nu någon vecka innan nästa provtagning görs.
Efter det provet gör dom sen en bedömning och då kan det ta en månad.

Ok då är det bara att hålla tummarna stenhårt och be till allt som finns att be till.

Fick också finbesök idag av fam: Axelsson som vi har träffat många gånger uppe i Linköping.
Har inte sett dom sedan vi stapplade ut från sjukhuset i Oktober. Dom började sin cancerresa ungefär samtidigt som oss och vi har ofta träffats i Linköping.
Låter helt sjukt men ibland kan man sakna gemenskapen som blev på dom olika sjukhusen, både i Västervik och Linköping.
Tyvärr har dom en längre behandlingsperiod, men så här långt funkar det bra för dom. Härligt att höra!! och mycket trevligt att ses igen.

Gårdagen var turbulent kan man säga och nu vet man inte vilket ben man ska stå på....
Det är bara att glida med helt enkelt.

Kram på er

Dags igen..

Jaha då var det dags igen.....
Man hinner inte resa sig förrän nästa slag i bakhuvudet kommer.
Idag fick mamma ett besked att 99% säkerhet så har cancerskiten kommit tillbaka.
Dom kommer att dubbelkolla med nya prover, men dom har ändå redan börjat nämna cellgifter...

Bara ordet cellgifter får det att gå runt i skallen, mammastackarn som mådde så otroligt dåligt sista omgången.
Idag känner jag mig riktigt FÖRBANNAD! Med verkligen stora bokstäver.
Sen börjar man ju tänka varför det har hoppat över mig..eller har det det?
Mormor hade cancer, mamma och Tilda. Kommer monstren att inta min kropp också?

Hoppas jag nu har ork och allt för att ge mitt yttersta för henne.
Förra omgången så hade jag Tilda att ta hand om och Ante som precis hade dött.
Nu har jag allt tid i världen men kanske inte all ork, men jag ska kämpa med henne till 100%.

Det är ju fan att skiten kom tillbaka, ingen lugn o ro här inte.
STOOOOOOOOOR SUCK!!

Trögt

Det är lite trögt på bloggfronten nu.
Ett oroväckande moln ligger över familjen igen...ett moln som jag tyvärr känner igen alltför väl.
Inget är definitivt, men misstanken finns.
I veckan får vi veta mer.

I går ialla fall hade jag en mysig kväll men grannen, god mat och gott vin.
Kvällen var ljuvlig, en riktig sommarkväll men massa liv och rörelse runt omkring i husen.
Det har ju varit festival i helgen i staden och här och där har det vankats "förfest" i husen runt omkring.
Nuförtiden skulle jag nästa kalla det efterfest, idag verkar folk gå ut på "lokal" nästan vid stängningsdax.
Men jag älskar när det rör sig runt omkring och man får liksom vara med på håll, en liten fluga på väggen.

Nyss vräkte regnet ner och Jordan vägrar som vanligt att gå ut och kissa.
Han ligger här som en liten kanelbulle och visar inga recken på att röra sig ur fläcken. Undrar hur stor kisseblåsa dom har egentligen?

Måste visa det fina nya halsbandet som han fick i veckan

Små lätta moln ser jag på min himmel.........

Nu har det varit sommar i 2 dagar, härligt!!
Igår satt jag med Hypnositören i öronen och näsan mot en blå himmel.
Jag är ju så inte så jättestort fan av solning, tycker det är svettigt, långtråkigt men får jag saker och sysselsätta mig med så funkar det en stund.
Sen kan jag väl säga att jag egentligen inte heller har en hy som är menad att vara för länge i solen. Den har en tendens att bli grisskär och inte alls vacker.
Nej, i lagom dos blir det bra.

Har börjat smyga in lite semsterdagar nu i mitt annars så oplanerade liv.
Jag tar verkligen dagen som den kommer och planerar INGET ALLS.
Undrar varför man inte gjorde så tidigare?

Igår fick mamma stackarn åka ambulans till Kalmar igen, första svängen tog hon i Fredags och hem igen i Söndags.
Igår var dom som sagt dags igen. Något vajsing med magen som jag hoppas att dom får bukt med snart. Tankarna finns där men jag motar bort dom..

Nu funderar jag på om jag ska ta fram snabeldraken eller inte.....kanske Hyponotisören har svaret på det, vem vet?

Nytt inlägg

En helg har passerat.
Mitt i den varmaste dagen i sommar så var det kalasdags. Systersonen fyllde 18 år så nu är han också stor.
Mamma stackarn fick åka in på sjukan för tarmvred, nu är hon hemma igen men det tar nog några dagar innan hon återhämtar sig.

Idag har jag rensat ytterligare en garderob, där fanns Tildas skor....Min lilla ängels skor som var mer eller mindre använda. 
Undrar när det ska sluta göra ont i hjärtat över saker som man hittar här och där.
Jag kan nästan jämföra det med tortyr att vara tvungen att rensa ut en människas ägodelar från ens liv.
Jag har två......dubbeltortyr?

Lånade ut Tildas cykel igår till en liten kille som ska vara här hos sin faster några dagar.
Hoppas han får nytta av den under tiden här och Tilda ser nog till att han inte ramlar.

Tänkte börja smånagga på semesterdagarna nu. Har inga som helst planer, det får bli som det bli. Jag är inte van vid att vara helt själv än. Det kommer nog ta tid att lära sig att leva det här nya livet.
Men med lite jävlar anamma ska det nog funka det med, så småningom.

Jepp!!

Är glad!!!!
En saknad familjemedlem är åter med mig!
Ibland blir det bara så jäkla bra. Ordar inte mer om det mer än att jag är superglad :-) Ser ni min mungipor?

Fortsättning på gårdagen

Det blev en del inlägg igår.
Vad jag förstår så är det ofta just missförstånd som gör att vi agerar på ett eller annat sätt.
Nu kan jag bara prata för mig själv och hur jag agerar i min sorg, det finns miljoner olika sätt at reagera och inget är det andra likt. Det finns heller inget rätt eller fel.

Men jag tycker om att prata om Tilda, få frågor om henne, hur hon var osv...
Jag kanske gråter en skvätt men för mig gör det inget, det enda är att jag kanske inte kan prata på några sekunder.
Måste väl säga att jag skrämde upp ultraljudsdoktorn häromdagen när jag bölade och han blev helt till sig...-nej, nej GRÅÅÅÅT INTE!! Snälla du!! Men det kommer oftast utan förvarning och det går liksom inte att stoppa.
Jag är nog en smula splittrad ibland, har lite svårt att koncentrera mig på samma sätt som förut.
Orkar kanske inte umgås varje dag. Men valet är mitt!! Jag bestämmer när jag tackar nej eller inte.
Varje dag är en kamp och när man kämpar varje dag blir man trött.
Så trött att man oftast måste vila en stund på dagen.
Stubinen är inte lika lång som förut och jag har svårt med orättvisor och omänsklighet.

Har svårt att förstå hur man INTE kan bry sig om människor i sin omgivning.
Vad har hänt i vårt samhälle idag, har man verkligen inte tid att vara mänsklig?
Nu säger jag inte att man ska öppna sin famn för vem som helst, men kanske för dom som ligger närmast hjärtat.
Strunta i dammsugningen idag och gör något för en annan människa.
En god gärning om dagen?

Någon nämnde igår i mina kommentarer om dom som INTE vill ha stöd. Som jag skrev förut så är sorgen olika. Den ter sig på många olika sätt.
Jag hävdar dock om såna som jag själv är riktiga "pain in the ass" så är det nog så vissa gånger. MEN det betyder inte att vi ALDRIG vill ha kontakt.
Just då kanske vi bara inte vill ha fysisk kontakt.
Ibland kan det räcka med en påse bullar på dörrhandtaget, ett litet sms, en lapp i brevlådan.
Huvudsaken är att vi inte ALLTID är ensamma.
Räkna med att få ett elakt ord ibland för så är det bara, vi är inte med på banan som jag brukar uttrycka det hela tiden. Långt ifrån.

Det är inte heller bara människor i trauma som behöver medmänsklighet, det kan vara Agda 87 som du ser på gatan, en kollega, grannen jag i stort sätt vem som helst.
De är upp till oss att sluta vara så självupptagna av vi inte SER människorna runt omkring oss.
Hur har du visar medmänsklighet idag?