Det blev en del inlägg igår.
Vad jag förstår så är det ofta just missförstånd som gör att vi agerar på ett eller annat sätt.
Nu kan jag bara prata för mig själv och hur jag agerar i min sorg, det finns miljoner olika sätt at reagera och inget är det andra likt. Det finns heller inget rätt eller fel.
Men jag tycker om att prata om Tilda, få frågor om henne, hur hon var osv...
Jag kanske gråter en skvätt men för mig gör det inget, det enda är att jag kanske inte kan prata på några sekunder.
Måste väl säga att jag skrämde upp ultraljudsdoktorn häromdagen när jag bölade och han blev helt till sig...-nej, nej GRÅÅÅÅT INTE!! Snälla du!! Men det kommer oftast utan förvarning och det går liksom inte att stoppa.
Jag är nog en smula splittrad ibland, har lite svårt att koncentrera mig på samma sätt som förut.
Orkar kanske inte umgås varje dag. Men valet är mitt!! Jag bestämmer när jag tackar nej eller inte.
Varje dag är en kamp och när man kämpar varje dag blir man trött.
Så trött att man oftast måste vila en stund på dagen.
Stubinen är inte lika lång som förut och jag har svårt med orättvisor och omänsklighet.
Har svårt att förstå hur man INTE kan bry sig om människor i sin omgivning.
Vad har hänt i vårt samhälle idag, har man verkligen inte tid att vara mänsklig?
Nu säger jag inte att man ska öppna sin famn för vem som helst, men kanske för dom som ligger närmast hjärtat.
Strunta i dammsugningen idag och gör något för en annan människa.
En god gärning om dagen?
Någon nämnde igår i mina kommentarer om dom som INTE vill ha stöd. Som jag skrev förut så är sorgen olika. Den ter sig på många olika sätt.
Jag hävdar dock om såna som jag själv är riktiga "pain in the ass" så är det nog så vissa gånger. MEN det betyder inte att vi ALDRIG vill ha kontakt.
Just då kanske vi bara inte vill ha fysisk kontakt.
Ibland kan det räcka med en påse bullar på dörrhandtaget, ett litet sms, en lapp i brevlådan.
Huvudsaken är att vi inte ALLTID är ensamma.
Räkna med att få ett elakt ord ibland för så är det bara, vi är inte med på banan som jag brukar uttrycka det hela tiden. Långt ifrån.
Det är inte heller bara människor i trauma som behöver medmänsklighet, det kan vara Agda 87 som du ser på gatan, en kollega, grannen jag i stort sätt vem som helst.
De är upp till oss att sluta vara så självupptagna av vi inte SER människorna runt omkring oss.
Hur har du visar medmänsklighet idag?
Bloggen kom till för att bli ett ventilhål när min älskade Tilda fick diagnosen wilms tumör 2010. När sedan min sambo avled 2011 så blev den ännu viktigare för mig.Tyvärr så blev Tilda ett änglabarn oktober 2011. Men bloggen kvarstår och där samlar jag allt mellan himmel o jord.
Jag läste igenom både dagens och ditt föregående inlägg med alla svar. Och jag känner verkligen igen mig. Kommer ihåg hur ensam man plötsligt kände sig efter att en tid ha varit överöst med kontakter av både kända och okända.
SvaraRaderaFör min del blev det ju dessutom så uppenbart varför vissa människor tog kontakt. Du som läst min blogg kommer ju ihåg att min livskamrat dog plötsligt och vi vet inte ännu idag vad som egentligen hände. När jag i efterhand insåg att den största delen av människorna kontaktat mig enbart för att pumpa mig på inside information blev jag fruktansvärt besviken. Men mest besviken blev jag på dom människor jag hållit som väldigt nära vänner och som plötsligt blev väldigt oåtkomliga. Inga samtal. Inga sms. Mötte jag dom och började prata om Peter bytte dom samtalsämne. Den kategorin av människor har jag sagt upp kontakten med helt. Jag behöver inte dom.
Samtidigt fick jag också nya vänner. Människor som verkligen brydde sig om hur jag mådde istället för att få reda på polisutredningar och obduktionsrapporter. Dom som orkade höra av sig trots att jag sällan själv orkade ta första steget.
När man är mitt i sorgen så vet man inte alla gånger (läs: oftast) hur man vill ha det. För ingenting känns bekvämt. Man vill känna att nån bryr sig och man vill känna att man har ett skyddsnät när man faller, men man orkar inte alltid vara "närvarande" - varken själsligt eller kroppsligt. Och jag förstår så väl att man verkligen inte är lätt att ha runt sig. För man skulle ju helst själv vilja hoppa ur sin egen kropp och lämna ångesten, sorgen och all den kaos det medför bakom sig. Så jag förstår att människor väljer den enkla vägen och sätter över ansvaret på den sörjande. "Ring om du behöver nåt" eller "Hör av dig - vi finns alltid här för dig"... Ja, det är säkert så. Men när vi sörjer så har vi inte kapacitet att höra av oss. Eller ringa och be om hjälp även om vi skulle behöva det. För ibland är det enda vi behöver en utsträckt hand. Någon som gör just den där stora gesten att höra av sig.
Jag kommer så väl ihåg hur stort det var för mig när min bror och hans familj ringde och bad mig på mat. Dom tog det som en vana - att varje gång det bara var möjligt - bjuda mig med. Antingen hem till dom, till sommarstugan eller bara på en åktur. Eller så kom dom hem till mig. Jag fick prata. Jag fick vara tyst. Jag fick dra mig inom mitt skal. Eller bara gråta om det kändes bra. Det finns inte ord att förklara den styrka det gav och vilken helande effekt det hade på mig. Och den kärlek jag kände för dom då och den kärlek jag känner till dom i dag kan jag inte ens beskriva.
Men att finnas till för nån annan på det sättet kräver en otrolig styrka och mod. För den som är mitt i sorgeprocessen är så skör och mitt i en känslomässig centrifug som är svår att föreställa sig om man inte själv varit där. Det är lätt att missförstå vad den sörjande vill för som sörjande vet man ju inte ens själv vad man vill alla gånger.
Jag hoppas att dina vänner, som säkert bryr sig om dig, ska ta mod till sig att höra av sig. Vet dom inte vad du vill kan dom fråga. Tystnad är det värsta och mest destruktiva vapnet. Och som du säger - du pratar gärna om Tilda. Det är också ett sätt att kunna läka - att få prata om det som hänt och att få prata om henne.
Kära Annelie! Jag hoppas att dina vänner skall förstå att du behöver dom. Att dom ska inse att dom inte behöver göra några stordåd för att du ska förstå att dom bryr sig. Men att dom inte skall välja tystnaden eller sätta ansvaret på dig att hålla kontakt.
Massor med kärlek till dig, Annelie!
Kram
Lisen, fortfarande på vandring på den långa vägen.
Lisen! Klok som vanligt.
RaderaAllt och då menar jag verkligen allt du skriver är precis så som jag också menar.
Förstår också att du fortfarande vandrar på den långa vägen. För mig kommer den vara ända till Tildas och Antes hållplats.
Kram till dig
Jag känner precis likadant. Ni är verkligen duktiga på att sätta ord på känslorna. Jag har också ett stort behov av att prata om Tilda men allt är bara tyst. Annelie, vi skulle inte kunna träffas någongång och prata om godingarna, gråta en skvätt m.m? Kram Paula
SvaraRaderaPaula om jag hade orkat hade jag gärna träffats, men just nu har jag väldigt fullt upp med mitt mående. Det är något som inte stämmer med min kropp.
RaderaDen dagen när jag känner att orken kommer tillbaka så tycker jag att vi ska ses. Tills dess får det bli via cybervärlden.
Allt gott till dig Kram
Ingen fara. Jag hoppas att du snart mår bättre, (för din skull). Kram på dig.
RaderaKära Annelie, Du får gråta när du känner behov och prata och berätta när du vill. Du vet vad som känns bäst för dig. Vad som lättar på trycket (fast inget kan lätta på trycket för en så hemsk sorg) Att säga: "gråt inte..." det pallar jag inte. Jag är oxå sån som gärna berättar och svarar på frågor. Det är klart att man är ledsen och tårarna kommer då och då. Det är ju kroppens sätt att bearbeta.
SvaraRaderaKram till dig. Idag har jag mycket ont så jag ska inte skriva mycket men jag tänker på dig! <3
Din stackare!
RaderaJag hoppas att du också kan få känna dig smärtfri snart.
Kram tillbaka