25 juni 2012

Verklighetens ansikte

Jag tror att verkligheten har kommit ifatt mig.
Har funderat och funderat i några veckor, när jag började känna det påtagligt.
Det är tyst runt mig...........
Erbjudanden för att göra saker som ska göra mig lite lättare i sinnet har försvunnit.
Dom kommer inte längre.
Är det nu man ska vara tillbaka i dom gamla gängorna igen? Är man för dyster att möta?
- Tänker på dig.... står mig upp i halsen. Hur ska jag kunna veta när folk "tänker" på mig och vad gör det för nytta för mig?
Var är ni? Ni som skulle gå vid min sida och hjälpa mig framåt?
Ingen av mina närmaste vänner eller familj klämde ens ur sig frågan om någon sorts umgänge vid midsommar. Nu hade jag ju iofs en trevlig sådan MEN det svider i hjärtat att bli bortglömd.

Jag tycker att jag har skrivit här massa gånger om människor i sorg och vårt speciella beteende.
Men till vilken nytta?
Det verkar inte som om folk bryr sig iallafall, eller förväntar man sig att någon annan gör det istället.
Medmänsklighet är något man GÖR för att man VILL och har en känsla att få någon att må lite bättre en stund.
Man kan inte gömma sig bakom fasaden att man inte VET hur man ska betee sig.
En människa som är låg ska väl försjutton inte behöva berätta hur man vill bli bemött.

Jag kan nog skriva massa saker här och med både stora och små ord, men det är inte till någon större nytta för mig. Ville helt enkelt bara tala om att jag saknar medmänsklighet och omtanken som jag faktiskt saknar.
I och med att mitt telefonnummer verkar har raderats ur mina bekantas/familjs telefoner så får jag väl skriva här och hoppas att kanske någon läser. Jag lovar att besvara varenda kommentar som ev. kommer in

Tack o hej från mig

36 kommentarer:

  1. Hej! Det där låter inte alls roligt men så sant som det är sagt " i nöden prövas vännen". Sådant där gör sååå ont och när dom sen eventuellt hör av sig känns det inte riktigt äkta. Jag vet för jag har varit med om detsamma, fast tvärt om, hm ja du det är svårt att förklara här för det kan vara lite utlämnande men ont gör det och ledsen blir man. Jag hoppas att du har någon "riktig" vän som stöttar dig. Ibland kan det vara den man minst anar, man tror sig veta vem som är ens vänner men oj vad man kan bedra sig. Stora kramar till dig. Aneth

    SvaraRadera
    Svar
    1. Ja det är svårt det där. Oftast är det missförstånd och kommunikation det handlar om. Men oj det kan svida...verkligen, speciellt när det gäller den närmaste familjen.
      Kram på dig

      Radera
  2. Hej Det slår mig, frågade du om nåt umgänge? Jag har varit vän med en kompis i många år som har varit sjuk någonstans vill den andre ringer själv, frågar om man ska göra nåt, annars blir det envägskommunikation och hur vet man då att den andre vill ha sällskap, man kanske tänker att man är tjatig, kanske den andre inte vill umgås med mig. Så jag täner att i alla situationer så måste man vrida till båda sidorna och fundera efter, hur känns det för dina vänner att läsa detta här, jag skulle inte tycka det var kul, Jag skulle nog känna mig sårad och ledsen

    SvaraRadera
    Svar
    1. Hej Anononym
      Först vill jag säga att detta är MIN blogg, jag skriver den för att ventilera mina tankar. Om mina vänner/tycker att jag "hänger" ut dom på något sätt så talar dom säkert om det för mig. Kanske får dom sig en tankeställare...Du skriver att DU skulle känna dig sårad och ledsen, vad tror du jag känner mig? Glad och uppåt för att min telefon är tyst?
      Om du har svårt att veta hur du ska umgås med din vän så FRÅGA eller läs mitt inlägg, där har du mycket matnyttigt
      http://www.legoblomma.blogspot.se/2012/05/hall-om-hall-tyst-hall-ut.html

      Kram

      Radera
    2. Tyvärr lever min vän inte längre, och du får visst skriva vad du vill, du kan också bestämma vilka inlägg du svara på eller visar.

      Det jag menade var att ibland kan det bli så att man inte hör av sig för man inte vet om personen i fråga vill att man ska höra av sig, Jag ringde min vän idogt minst varje vecka och träffades också men ibland gjorde jag det inte för jag ville eller hade tid utan jag gjorde det för hon var så ensam.
      Så jag var en av dom som ställde upp till 110 procent trots att jag har en familj.
      Vad jag menar är att likaväl som dina vänner kan säga att dom blir sårad av de du skriver här. likaväl kan du säga att jag saknade att ingen hörde av sig, jag orkade inte höra av mig själv, Så om ni orkar ring och bjud in mig så ofta som ni vill,
      Jag hoppas du förstår min tankebana, om man försöker ställa sig utanför och titta utifrån på sin sitituation

      Radera
    3. Ledsen att höra att din vän inte lever längre. Skönt för dig också att veta att du har ställt upp allt du kan.
      Ingen av mina vänner har sagt att dom blivit sårade av vad jag skriver. Jag har dom som har tackat mig istället.
      Har många gånger talat om att jag inte orkar ringa i alla lägen så det vet dom också om.
      Vad jag vill få fram är att man inte ska vara så rädd för sorgen, utan bara försöka finnas där.
      Hade du tagit illa upp om någon av dina vänner skrivit så som jag skrev, så kanske det är av en anledning??
      Finns många sidor av det hela

      Radera
  3. När man har det som jävligast visar det sig vilka som är ens riktiga vänner. Det finns ju "vänner" och vänner.

    SvaraRadera
    Svar
    1. Eller är det jag som är känslig?

      Radera
    2. Det vore väl konstigt om du inte skulle vara känslig när du befinner dig i den här situationen

      Radera
  4. Jag vet hur det är, min man dog ganska ung, och i början kom alla ihg mig. Nu har en del år gått och det är inte så ofta nån ringer nu. jag gör dock en del försök att själv bjuda till fester även om det är tungt och jobbigt att göra alla förberedelser själv. Fast mellan varven tystnar allt. Men försök att ge dig ett nytt eget liv, nya vänner t.ex, man får inte tillbaka det gamla livet.
    Kram till dig

    SvaraRadera
    Svar
    1. Nej det gamla "jaget" kommer inte tillbaka, men jag vill tror att jag är lite visare nu...

      Radera
  5. Min pappa gick bort i januari och då var det många som hörde av sig och beklagade sorgen. Vilket kändes stöttande och bra. Men nu 5 månader senare, så får jag inga såna samtal och har till och med brytit med en vän som inte förstod att jag behövde människor omkring mig. Alla återgår ju till sin vardag och just nu är detta min vardag. Jag har familjen, men de går ju igenom samma sak. Jag har nog aldrig känt mig så ensam och lämnad.

    SvaraRadera
    Svar
    1. Ensamhet är INTE stark, man behöver stöttning och inte bara efter en kort tid utan även efter många år. Sorgen finns där för alltid.

      Radera
    2. Tyvärr så, som jag sa, återgår folk till sin vardag och glömmer bort vad som har hänt i min vardag (om man får vara lite ego och säga så?). Känns som jag numera lever i en bergochdalbana.

      Radera
  6. Förlåt mig vännen - jag tänkte nog fel!! Vi har varit på Furön torsd-sönd & där kan man inte "dra sig undan" då det bara är ca 12 kvm som alla ska samsas på. Svårt att även bara "åka hem" därifrån då det inte alltid är ok väder att åka hem i... Men jag ska ändra mig: jag ska ändå ställa frågan till dig så får du avgöra själv!! Jag finns för dig, hela tiden! Kram om dig /Maria

    SvaraRadera
    Svar
    1. Jag förstår vad du menar, Furön hade nog inte varit någon hit för mig...
      Men ibland blir man lite bitter i livet och undrar hur det har blivit egentligen???
      Kram på dig

      Radera
    2. Jag ska sluta "tänka åt dig" utan låta dig avgöra själv!!! Vad sägs om lite grillad middag hos oss ikväll vid 19-snåret i det vackra sommarvädret? Kram /Maria

      Radera
  7. Oj, jag blir mycket ledsen att få läsa det här. Vänner som anser sig vara riktiga vänner borde ha tänkt på dig. Jag kan förstå hur jibbigt det känns.

    Jag har inte haft såna eftarenheter. Mina vänner har alltid funnits där för mig och jag finns alltid här för dom. Även bekanta som är inte så nära vänner har funnits där för mig.Förutom en familj vars barn var god vän med min son, dom tog hellt avstånd från oss när jag fick cancer. En enda familj av hav av vänner. För mig var det rädning att ha folk omkrong mig eftersom jag inte har några släkt i Sverige.

    Jag tror att en del folk inte riktigt vet hur de ska bete sig när det gäller sorg. Dom kanske känner rädsla för ovissheten, typ: hur skulle hon må om vi alla är glada och festar?.. Det är bara en tanke.

    Av erfarenhet av att förlora min bror vet jag att jag aldrig kunde vara riktigt glad på fester när hans stol var tom. Men hellre vara med vänner än att vara ensam.

    Jag hoppas att dina vänner läser ditt inlägg och jag hoppas att dom kan ringa/komma och förklara sig så att ni kan känna er bra emellan.
    Många kramar <3 Tali

    SvaraRadera
    Svar
    1. Visst kan det vara så att man reagerar med ovisshet. Det tror jag definitvt på. Vi borde kanske prata mer om medmänsklighet i vår närhet...

      Radera
  8. Jag tror många blir rädda och blundar, de kanske inte tänker på att du behöver dem i alla lägen. Jag ville blunda när jag hamnade på din blogg, jag blev rädd när jag läste rubriken. Visste inte hur jag skulle reagera eller hantera informationen som mötte mig.

    Jag är också mamma, det jag såg här är min värsta mardröm, att något ska hända mina barn.

    Försvar (i mitt fall var det "läs inte den här bloggen, det kommer att göra för ont") är inte bästa sättet att hantera många situationer, men det är oftast den enkla utvägen. Tyvärr. (Jag läste, det gör ont, men jag stannade till ändå.)

    Inga ursäkter, ingen riktig förklaring, men det kan vara ett försvar för att de inte vågar räcka ut handen till dig ordentligt.

    Kram

    SvaraRadera
    Svar
    1. Ja i många fall måste vi lära oss känna smärta för att kunna läka också.
      Vi gör det nog lite för lätt för oss i samhället idag, vi blundar och går vidare och hoppas att någon annan tar tag i "problemen". Det finns runt omkring oss överallt, alla vill men ingen gör...
      Oftast är det samma människor som gör hela tiden och andra åker med.
      Ofta sätter man sig själv i situationen och när man då sätter ner foten och ifrågasätter...då stormar det rejält.
      Kram tillbaka och tack för att du tog mod till dig och läste :-)

      Radera
  9. Du har rätt, detta är din blogg och din ventil, men jag måste ändå fråga dig - tror du att det blir bätte nu, eller ger detta skuld? Skuld för att man inte ringt, hört av sig osv osv. OM jag hade varit din vän är det nog en ganska naturlig känsla.
    När en av mina vänner råkade i kris så stod jag handfallen - vad göra? Fråga, fråga, ringa, ringa. Ibland respons och ibland avståndstagande. Man försöker vara förestående, men även det kan vara svårt! Hon var i kris - inte jag. Och man vill ju hjälpa och finnas till hands.
    Men orken kan tryta även för en som vill hjälpa, jag kan förstå att du är besviken, men alla är inte mer än människor. Jag tror det är lättare att mötas i kärlek.

    SvaraRadera
    Svar
    1. Hej igen Anonym
      Hur tycker du att jag ska reagera? Eller hur skulle du vilja att din vän i kris skulle vara?
      Jag för min del vet att jag ger kärlek, men jag känner inte riktigt att det löser kommunikationen, eller?

      Radera
    2. Det är det som man inte kan varken önska eller veta hur man ska vara. Kärleken löser inte riktigt kommunikationen skriver du, men jag tror inte att skuld och dåligt samvete gör det heller.
      Ibland skulle jag vilja att hon sa vad hon behövde rakt ut. För det är ju med alla frågor som man försöker klura ut vad hon vill och behöver. Och ibland orkar hon inte svara. Och jag har full respekt för det. Kanske är det tydlighet från båda håll som behövs, utan krussiduller?

      Radera
    3. Precis! Tydlighet är jättebra. Vet inte om du läste länken till ett tidigare inlägg jag har gjort? Den säger en hel del om hur man lättast kan möta en människa i sorg.

      Radera
  10. Jag har ju gått igenom detsamma....och jag känner igen mig så väl....grejen är ju att man vill ha möjligheten att kunna säga nej, när någon ringer...men att de åtminstone ringer....När min son gick bort så svararde mina närmsta i telefon när folk ringde...några sa jag "nej, jag orkar inte prata" till 10 gg....den elfte orkade jag...det är de personerna som fortsatta att anstränga sig som jag värderar nu...Och att andra ska känna sig sårade av ditt inlägg, va sjutton...Vem är det i grund och botten som ska känna sig sårad, ledsen och alla andra synonymer där finns....Tycker det är bra att du skriver ett inlägg om det....så får folk en chans att tänka efter....

    Kram Maria

    SvaraRadera
    Svar
    1. Maria...ytterligare en änglamamma. Hur många fina änglar finns det egentligen?
      Jag känner igen det du skriver. Ibörjan ringde min telefon också konstant och jag svarade oftast för att jag verkligen VILLE prata om sorgen. Men ibland så tog sonen luren för att ge mig lite lugn och ro.
      Kontrasten från att den ringde hela tiden till att den nu oftast är tyst är en märklig känsla.
      Om någon känner sig sårad så hoppas jag att dom säger det till mig UTAN att vara anonyma, så det lägger jag inte så stor vikt vid. Dom kanske också kan ta lärdom..eventuellt...kanske...
      Ja du Maria sorgen är något vi kommer att bära med oss hela livet. Förhoppningsvis utan av ska hinna bli bittra innan dess.
      Kram på dig

      Radera
  11. Här hemma är det också alldeles tyst. Jag "förlorade" en del vänner när min mamma dog då jag var gravid med Tilda och jag har inte haft så många riktiga vänner innan heller men de som nu finns kvar är helt underbara men inte många. Jag är rädd att jag sliter ut dem. Jag tror det är lätt att isolera sig. Jag vill gärna vara din vän! Kram Paula

    SvaraRadera
    Svar
    1. Paula vännen! Jag tror inte att du sliter ut dina vänner. Dom som orkar är dom som håller i i alla väder :-)
      Tack snälla du att du vill vara min vän, jag blir helt varm i magen.
      Pratade massa om det här med en av mina följeslagare och hon berättade vad hon tyckte var svårt och jag fick förklara vad jag saknade. Så himla fantastiskt att man vågar säga vad man tycker är svårt och vice versa. Mer av sånt.
      Ta hand om dig Paula och du är min vän :-)

      Radera
  12. Det är bra att du tar upp ämnet. Det är nyttigt att få sig en tankeställare. Jag har ingen vän som har råkat ut för något liknande, någon stor sorg, men förr eller senare är man där. Och då är det bra att veta att man ska stå kvar som vän. Under lång tid. Alltid.

    Varmaste kramen

    SvaraRadera
    Svar
    1. Ämnen är nog tyvärr för tabubelagt men jag kommer nog att belysa det lite mer här i min blogg.

      Radera
  13. Du skriver som alltid så sanna ord. min mamma dog för 4 veckor sedan, kommer nu för lite midsommarfirande hos svärföräldrarna o min mans syster o son. Bemöttes fullständigt kallt, ingen så något eller frågade hur jag mådde o dessutom förväntade sig alla att jag skulle vara som vanligt??! Hur fan då, inget är eller kommer någonsin att bli som vanligt igen. Är så besviken, som du skrev såvsks vi som sätter inte behöva berätta hur man ska bli bemött. Var finnsmedmänskligheten om inte ens hos våra närmaste. Jag vet i alla fall att jag inte backar för att fråga hur det är o kunna ta svaret. Du är stark o medmänskligh. L i Linköping.

    SvaraRadera
    Svar
    1. Beklagar verkligen din sorg efter din mamma.
      Vet du jag tror inte att dom trodde du skulle vara som vanligt, jag har fått lärt mig att det är en osäkerhet som smyger sig på omgivningen. Dom vet helt enkelt inte hur dom ska göra. Tror att många är rädda för sina egna känslor, därför tror dom att det är lättast att INTE nämna något alls. Grejen är det att VI oftast vill prata om våra nära och kära. Du liksom jag räds inte att fråga andra i liknande situationer och det är något vi troligtvis fått med oss på vägen. Fortsätt i samma spår och förhoppningsvis ger du någon annan mod att prata om/med sorg.
      Kram på dig L i Linköping

      Radera
  14. Det finns många fina änglar däruppe...Min son och din dotter i samma ålder ungefär....Jag hoppas de har det kul tillsammans....Att de är rädda om varandra och mår bra av varandras närhet...Tar hand om varandra hoppas jag också att de gör...Tänker jag inte att han har det bra med sina änglakompisar i himlen så blir jag knäpp. Jag hoppas de firar varandras kalas och hjälper de som är mindre. Och tar lärdom av de som är större....

    Ja, vår sorg får vi dras med...länge....den kommer aldrig försvinna men den kommer att ändras....Den kommer inte vara lika lamslagande om ett tag....Hoppas jag iallafall....Å du, det finns inga rätt och fel när man sörjer, låt aldrig någon få dig att tro det.

    Tilda ÄR för övrigt en väldigt vacker flicka...Jag är svag för rödhåriga barn, även om jag älskar min precis lika mkt utan en sådan man.....

    Många kramar....M

    SvaraRadera
    Svar
    1. Kära M
      Jag tror att där våra fina änglar är finns bara kärlek. Ingen ondska och elände, det är något vi skapar här. Du ser hur det blir när vi inte visar medmänsklighet....

      Sorgen som sagt kommer vi alltid att bära med oss och vi det är individuell. Helt rätt som du säger, inget är rätt eller fel.

      Jag är säker på att du älskar din änglapojke oändligt mycket. Tilda är/var väldigt vacker och speciell på sitt sätt. Hon lämnade fotsteg som jag nu försöker föra vidare.
      Många kramar till dig Maria

      Radera
  15. Jag har mist min lillebror som blev 42 år för fem år sedan och sen min pappa för ett år sedan. Sorgen har visat sig olika dessa gånger och den svåraste var när jag förlorade min bror. Jag kunde inte prata om händelsen med utomstående på nåt år och undvek att möta hans vänner, det gjorde så ont.
    Pappas bortgång var helt annan och kanske det var för att han var gammal och sjuk, den sorgen kanske inte har släppts ut ännu och jag är förvånad att jag inte brytit ihop!.
    Man blir aldrig densamma efter förluster och har andra värderingar i dag. Livet går ju vidare men mitt tar bara så mycket längre tid. Saknad.....en smärtsam och otroligt jobbig situation som man måste ha med sig i hjärtat, alltid.
    Kram från mig till dig<3

    SvaraRadera