Jag gör några dagars uppehåll

Jag har ingen energi just nu innan begravningen att skriva här. Jag lovar att komma tillbaka när veckan är slut.
Nu måste jag bara ta mig igenom 2 dagar och sen börjar en annan fas.
Tilda ligger just nu i Västervik och får sin dos, det blev 3 dagar den här gången. Lilla fisan är tuff som vanligt och jag hoppas att hennes ångest håller sig borta även efter den här dosen.
Det har ju gått så bra nu dom senaste veckorna. "Någon" håller nog ett vakande öga på henne och ger henne en knuff i ryggen när hon behöver.
Jag ska samla energi tills imorgon och gå igenom något som ingen ska behöva gå igenom så tidigt i livet.
Som sagt vi hörs om några dagar igen.

Håller också tummarna att vännerna i "norr" har en bra dag och positiva besked kommer efter dagens besök.

Kram på er!

Nu händer det mycket i mitt huvud. Jag försöker peppa mig till begravningen, försöker komma på ett bra sätt att komma igenom denna dag. Fick en dipp nu i eftermiddag och jag blev så ledsen för jag vet inte om jag orkar. Orka med att möta alla människor, orkar ta mig igenom ceremonin.
Kände mig ganska tuff förra veckan men nu börjar jag tveka igen. Jag gråter ju redan kommer det finnas tårar kvar tills dess? Vill inte vara ledsen mer, vill bara vara stark och orka mig igenom hela veckan.
Jag kommer att åka ner så långt har jag kommit, sen var jag befinner mig det kan jag inte säga nu.
Åhhh jag vill ha energi!!!
Jag får så mycket energi av er som läser här och jag är så tacksam över er.
Negativa kommentarer får man alltid som bloggare, men det lägger jag ingen vikt på.
Bloggen är frivillig för alla att läsa och jag tvingar ingen. Jag hör heller aldrig av mig till folk som jag inte känner fast vissa påstår annat.
Jag tänker heller aldrig sluta blogga pga av dessa kommentarer. Det här är min oas och mitt andningshål.
Här kan jag sörja och bolla med mig själv så mycket jag vill och det är ganska skönt faktiskt.
Så ni får nog stå ut med mig en stund till. Ge mig bara lite näring ibland med era kommentarer.
Puss o Hej

****

Ibland kommer jag helt enkelt inte på någon vettig titel på mina inlägg, så idag blir det bara massa tecken.
Det spelar väl kanske ingen roll, eller?
Igår gjorde jag inget vettigt alls. Var ute i Ernemar på promenad och träffade på en gammal vän. Det såg så mysigt ut med grill ute i det fria, det där glömmer man ofta bort att det faktiskt går att grilla även om det är vinter och snö.

Fina bilder från promenaden

Märker också att jag trivs mest att gå promenera i närheten av vatten, det känns liksom så fritt och finns det något finare är ett öppet hav och en horisont långt där borta? Det är nästan som man blir frälst.

Lilla Tilda var på bio igår, oj så stolt hon var när hon ringde och berättade. Känns skönt att hon får känna på det vanliga nu innan nästa vecka när det är dags för nästa dos.
Vi vet inte om dom drar ner till 2 dagar igen eller om dom kör på 3. Jag tror att det lutar åt 2 för hon hennes neutrofila är ju så låga hela tiden.

Uhhh måste börja samla energi för nästa vecka, ge mig massa!!!
Hörde en låt idag som en vän har lagt ut på FB, så sann och underbar,Suzzies Orkester-Utan dig, lyssna och njut!!
Nu ska jag baka grötbullar :-)

Klockan är mycket

men jag är ganska pigg ändå. Fick lite att tänka på här efter ett telefonsamtal, av goda skäl så kan jag inget säga. Det handlar inte om oss i min familj och jag försöker bara skriva om sådant som händer här.
Så var det med det!
Tilda har åkt till sin pappa idag och nu har jag en vecka framför mig som jag ska göra en hel del på. Det är som vanligt när jag inte har henne då försöker jag få in allt som jag vill göra utan att det ska inkräkta på henne.
I och för sig så har ju så mycket lossnat för henne nu men jag vill ändå inte utmana ödet för snabbt.
Något som jag har tagit till mig är ju att ta dagen som den kommer. Behöver ingen mer stress än den som är runt omkring oss. Allt roligt som händer är bara en stor bonus.

Jag har väldigt ofta fått höra av omgivningen att jag är så himla stark, ja vet inte riktigt hur jag ska ta det.
Visst jag känner mig ganska stark vissa stunder men samtidigt så har jag inga problem att visa att jag INTE är stark i andra stunder. Sen vet jag inte riktigt vad som menas med att vara stark?
Ja, jag har huvudet ovanför vattenytan och jag bryter inte ihop varenda minut på dygnet. Försöker tänka många positiva tankar och är glad för det lilla runt omkring mig. Jag tror att det är där jag hämtar min energi. Det är kanske det som menas med att vara stark eller??
Min sorgebearbetning började jag redan i Augusti när Tilda fick sin cancerdom. Jag sörjde för att mitt lilla barn hade fått denna hemska sjukdom och dom mörka tankarna fanns där ibland. Men jag kan kämpa för Tilda och göra allt i min makt för henne. Det är något som jag inte kan göra med Ante för det finns inget att göra mer han är tyvärr fysiskt borta. Jag kan bara ha mina fina underbara minnen av honom. För mig är dom bara positiva, visst fanns det stunder då det inte var helt positivt men dom saknar betydelse nu.
Jag tror visst att alla har en inre styrka som man plockar fram när det behövs, man klarar allt och lite till.
Så nu mina vänner ska jag krypa ner bredvid min värmedyna (Jordan) och sova gott hela natten.
Natti natti!

Måste bara lägga ut den här fina bilden på Tilda

Allt flyter på bra

Tilda åh Tilda min underbara, bångstyriga unge!
Måste få rosa henne åter igen för att hon är ju så duktig. Skolan funkar, provtagningarna funkar. Idag var hon till och med inne på KappAhl för första gången på flera månader.
Men allt är inte rosenrött, hon har fått ett otroligt humör och blir helt vansinnig för minsta lilla grej. Hon orkar aldrig hämta något och att plocka undan sina saker är näst intill omöjligt.
Jag försöker svälja mycket men ibland så brister det och jag blir helt skogstokig. Ja vad ska jag säga, man kan nästan tro att hon är hormonstinn och har fått en släng av PMS eller nåt.
Uhhh.... är det så här det kommer att bli på riktigt om några år?? Kan jag ha sån tur att hon gör sin pubertet redan nu och sen händer det inget alls när hon egentligen har kommit i "rätt ålder". Hmm ja det lär vi väl få se.

 

 

Hittade äntligen den ljuslyktan som jag ska ha här hemma och tända för Ante. Jag är ju lite märkligt och så men jag kan liksom inte ta vilken ljuslykta som helst utan det måste vara en som jag känner för. På Lavendel och oreda stod den bara där och sa --Här är jag!! Det är mig du ska ha!
Nu ska jag bara leta ramar också för några fina foton som jag ska ha där. Det ska bli mitt lilla "Antehörna". Var inne och beställde en blomma till kistan också, jag var inne på IBIS för jag tycker hon gör verkligen dom finaste buketterna/dekorationer i hela stan. Där inne kom det såklart en våg över mig och tårarna rann lite, men som jag sagt förut så låter jag dom göra det. Det är ok.
Någon sa till mig häromdagen. Du kommer inte gå ur det här och vara samma människa som tidigare.
Vi får väl se? En dag i taget är mitt måtto och ibland även några timmar i taget.

Åhhhh vilka underbara människor det finns

Tack alla ni för era värmande och stöttande ord här i cybervärlden. Det är tur att det finns så många vettiga och så få elaka människor här i världen.

Idag blev det ingen skola för Tilda, vi ändrade tiden igår för Tisdagar och tyvärr så var Helen tvungen att rycka in på annat ställe, men det är ok för vi gjorde lite jobb här hemma i stället.
Sen fick Jordan lite dambesök av lilla Myran. Han försökte få igång henne men det lyckades han inte med så speciellt bra. Hon är ju 7 år och Jordan bara 8 månader så hon tycker nog att han är en riktig jobbig "fjortis".
Lite go fika blev det med matte Jenny, ser fram emot sommaren när vi kan hojta till varandra och ta ett glas gott vin på altan (vi är ju grannar). Tilda hade en liten släng med näsblod idag igen men det slutade ganska kvickt den här gången också. Ska bli skönt och ta prover i morgon så vi vet hur hon ligger med trombocyterna. Påfyllning eller ej???

Måste berätta om mitt besök hos min psykolog med silveretuiet (för näsdukar) igår. Jag har ju varit väldigt anti begravningen för Ante och det kan man väl säga är ett sorts försvar med vetskapen om att detta är verkligen sista gången han finns där fysiskt.
Psykologen är i alla fall där och petar och bökar med mig tills jag verkligen säger vad som tynger mig. Först då går vi vidare. Han fick mig att vända begravningen till någon  positivt istället. Jag sa att Ante skulle inte gå på sin egen begravning ens en gång. Han fullkomligt avskydde tanken på kyrka och allt runt omkring.
Jag glömmer aldrig första gången vi var i kyrkan för att lyssna på en konsert. Jag har nog aldrig sett en människa så obekväm, han skruvade på sig och satt och lekte med sin telefon.
Med det i baktanken kommer jag att låtsas att han ligger där under locket och flinar lite åt mig, kanske leker han med sin telefon och bara väntar på att allt ska vara över. Han kanske sitter där bredvid mig och stöttar upp mig, sen efter att akten är slut kommer han att säga ÄNTLIGEN!!
Efter att vi hade pratat i dom termerna så känns det ganska ok att gå dit. Sen om jag flinar lite konstigt eller gråter floder det får tiden utvisa. Han är bra han min Mr Psykolog