Vägrar

Tilda skulle ta CT röntgen igår MEEEEEN, hon tvärvägrade!! Det gick absolut inte att få henne med på noterna. Bomstopp helt enkelt. På måndag får hon ett nytt försök och går inte det blir det sövning.
Jag vet inte riktigt varför hon vägrar hon har ju gjort den förut. Det blir ju så trist om man ska behöva tvinga henne men det måste göras annars vet vi inte hur statusen är.
Tröttsamt....

Kände mig inte alls pigg igår, hade liten släng feber och var allmänt kass. Idag känns det lite bättre och vi var och hämtade hem Tilda. Det känns skönt att ha henne här igen.
I eftermiddag har vi haft besök av fröken Helen och imorgon ska hon och Tilda köra NO pass.
Tilda suckade lite och sa - åhh jag trodde vi hade sportlov?
Känns bra att vi kan köra lite även att det är sportlov så att hon inte hamnar för långt efter. Tanken är ju att hon ska tillbaka till klassen igen. Just nu är det ingen fara att hon ska behöva gå om en klass, men då gäller det att vi kämpar på så gott det går med ämnena.
Emmy har haft en släng av migrän idag så hon gick inte till jobbet. Hon sover över här inatt.
Började läsa en blogg igår om en liten kille som just i dagarna har opererats av samma kirurg som Tilda hade.
Lilla pojken har också Wilms tumör, jag känner verkligen med dom och vet vilket he....te dom går igenom.
Hoppas att allt går bra för dom och att resan dom har framför sig inte blir alltför lång och krokig.

Pust och stön

Kvällen igår fick en annan vändning än det som jag hade trott.
Ricky har ju känt sig dålig ett par dagar och igår svimmade han av på toaletten och slog i huvudet. Jag fick såklart en dejavú känsla direkt. Fram med telefonen, ringa syrran som kom halvspringande ner hit. Iväg i bilen och in på akuten med honom. Samma läkare som förra gången och det gjorde ju inte lättare. Hans feber stack iväg ordentligt och han började kräkas.
Dom misstänkte en ev hjärnskakning så han fick åka vidare till Kalmar med ambulans (utan blåljus den här gången). Jag var tvungen att åka tillbaka hem till Tilda. Även att han är snart 25 så kändes det inte helt rätt att lämna honom själv. Pratade med honom senare och läkaren trodde inte att det var något oroväckande.
Nu är han i alla fall hemma igen och ligger nerbäddad i soffan. Tilda får åka tillbaka till exet, vill inte riskera att hon blir sjuk. Åhhh vad jag längtar efter ett normalt liv med jobb, skola och lite småkivande ibland. Ni vet allt som händer i en normal familj. Innan allt det här med Tilda hände så hoppade jag inte till för minsta lilla sjukdomstecken men nu är jag ständigt beredd för ALLT.
Nu får nog exet åka till Västervik i morgon med Tilda och jag får vara hemma och vårda sonen.

En med massa energi och vi andra som inte har någon

Tjejen med massa energi är Tilda förstås, att  hon har fått 3 dagar med cellgift verkar vara som bortblåst.

Fick ställa henne på gåbandet för att hon ska bli av med rastlösheten. Nu komponerar hon danssteg, med Spotify i bakgrunden. Hahah ja jag undrar vad det ska bli av denna söta unge?
Själv känner jag mig helt däckad efter Torsdagen. Otroligt trött och idag kändes det som om jag skulle kunna sova hela dagen. Nu funkar det ju inte eftersom Jordan har "utegångsförbud" ensam.
Jag kan inte släppa ut honom själv på tomten för igår sprang han rakt ut på gatan utanför som är VÄLDIGT trafikerad. Ricky sprang omkring och lyckades till sist få tag i honom.
Han såg en pittbull på andra sidan gatan och tyckte nog att dom skulle leka en stund...ja herregud.
I allafall så fick ju första promenaden bli kl 8.00, jag och mina grusade ögon.
Ricky är helt däckad, han mår inte alls bra och känner sig febrig fast att han inte har någon, jag tror nog att det är efter all stress som har varit den här veckan.
Ikväll blir det lugn kväll men melodifestival (tyvärr) och soffhäng.
Nästa vecka blir det fullt upp igen, måndag börjar vi med en tur till Västervik och en ny CT röntgen. Tufft för Tilda men ett måste för att veta statusen uhhh...

Min lilla Antehörna

Begravningen ---- och ett nytt kapitel

Jag har varit orolig hela veckan över denna hemska dag. Hade alternativa flyktvägar, ett tag önskade jag till och med att jag skulle bli så sjuka att jag inte skulle kunna åka.
Dagen blev inte hemsk, dagen blev bra. Jag var bara tvungen att låta bli att hålla emot tårarna och låta dom flöda.
Vi var framme i god tid i Ängelholm för att jag ville känna in mig
Vi var förbi Antes gamla lägenhet, vi körde förbi många av dom platserna som han en gång visade mig. Han tyckte om sin stad och jag förstår honom.
Vi promenerade en stund på kyrkogården och Antes mamma och pappa fick sin duva på sin grav. Nu förstår jag vad han menar med att den skulle stå där för den hade sin speciella plats.
Jag var tidigt på plats vid kapellet och när jag närmade mig dörren, som stod öppen kände jag hur magen knöt sig. Åhhh det var hemskt, men ändå så rofyllt.
Kistan var där, alla blommorna, fotot. Nu Annelie..tänkte jag. Nu ska du bara ro hem det här också.
Jag kunde inte sitta still utan jag gick omkring som på värsta mingelpartyt och pratade med alla. Kunde helt enkelt inte få ro i benen. När det var dags så tog jag fokus på en stol som stod längst fram i kapellet. Tänkte mig in i att där satt Ante och betraktade hela alltet.
Det blev lite lustigt sen när prästen satt sig på just den stolen och då blev jag nästan lite full i skratt.
Satt nästan och väntade på att han skulle knuffa undan henne.
Alla dessa fina människor som fanns där för att ta farväl av Ante, alla fina ungdomar.Deras lite stela gång när dom var framme vid kistan. Darrande händer när dom lägger ner sina blommor och sänder en tanke till mannen som har gjort ett avtryck i deras liv.
Jag var tvungen att ge alla en kram innan dom försvann ut genom dörren efteråt. Jag hoppas att dom tar med sig några av Antes fina gester i sin liv.
Han vänner som så många andra egentligt bara skulle vilja öppna kistan och slita ut honom och säga- Men för fan Ante ...kom igen nu. VAKNA
Hans fina vän Fredrik och lillebror Limme som sjöng så vackert och för sin bäste vän.
Ja egentligen kan jag säga att allt gick enligt manus, men hade det inte gjort det så spelade det ju ingen roll.
Nu börjar ett nytt kapitel i mitt liv och jag ska för alltid ta med mig denna man i mitt hjärta.
Jag vet att det kommer att bli tufft och många tårar kommer att falla länge till.
Nu går mina tankar till en annars människas vånda över hur hon ska orka igenom sin dag och begravning av sin älskade. Kan bara säga Emma om du läser detta eller någon i din närhet så ANDAS och låt känslorna komma

Jag gör några dagars uppehåll

Jag har ingen energi just nu innan begravningen att skriva här. Jag lovar att komma tillbaka när veckan är slut.
Nu måste jag bara ta mig igenom 2 dagar och sen börjar en annan fas.
Tilda ligger just nu i Västervik och får sin dos, det blev 3 dagar den här gången. Lilla fisan är tuff som vanligt och jag hoppas att hennes ångest håller sig borta även efter den här dosen.
Det har ju gått så bra nu dom senaste veckorna. "Någon" håller nog ett vakande öga på henne och ger henne en knuff i ryggen när hon behöver.
Jag ska samla energi tills imorgon och gå igenom något som ingen ska behöva gå igenom så tidigt i livet.
Som sagt vi hörs om några dagar igen.

Håller också tummarna att vännerna i "norr" har en bra dag och positiva besked kommer efter dagens besök.

Kram på er!

Nu händer det mycket i mitt huvud. Jag försöker peppa mig till begravningen, försöker komma på ett bra sätt att komma igenom denna dag. Fick en dipp nu i eftermiddag och jag blev så ledsen för jag vet inte om jag orkar. Orka med att möta alla människor, orkar ta mig igenom ceremonin.
Kände mig ganska tuff förra veckan men nu börjar jag tveka igen. Jag gråter ju redan kommer det finnas tårar kvar tills dess? Vill inte vara ledsen mer, vill bara vara stark och orka mig igenom hela veckan.
Jag kommer att åka ner så långt har jag kommit, sen var jag befinner mig det kan jag inte säga nu.
Åhhh jag vill ha energi!!!
Jag får så mycket energi av er som läser här och jag är så tacksam över er.
Negativa kommentarer får man alltid som bloggare, men det lägger jag ingen vikt på.
Bloggen är frivillig för alla att läsa och jag tvingar ingen. Jag hör heller aldrig av mig till folk som jag inte känner fast vissa påstår annat.
Jag tänker heller aldrig sluta blogga pga av dessa kommentarer. Det här är min oas och mitt andningshål.
Här kan jag sörja och bolla med mig själv så mycket jag vill och det är ganska skönt faktiskt.
Så ni får nog stå ut med mig en stund till. Ge mig bara lite näring ibland med era kommentarer.
Puss o Hej

****

Ibland kommer jag helt enkelt inte på någon vettig titel på mina inlägg, så idag blir det bara massa tecken.
Det spelar väl kanske ingen roll, eller?
Igår gjorde jag inget vettigt alls. Var ute i Ernemar på promenad och träffade på en gammal vän. Det såg så mysigt ut med grill ute i det fria, det där glömmer man ofta bort att det faktiskt går att grilla även om det är vinter och snö.

Fina bilder från promenaden

Märker också att jag trivs mest att gå promenera i närheten av vatten, det känns liksom så fritt och finns det något finare är ett öppet hav och en horisont långt där borta? Det är nästan som man blir frälst.

Lilla Tilda var på bio igår, oj så stolt hon var när hon ringde och berättade. Känns skönt att hon får känna på det vanliga nu innan nästa vecka när det är dags för nästa dos.
Vi vet inte om dom drar ner till 2 dagar igen eller om dom kör på 3. Jag tror att det lutar åt 2 för hon hennes neutrofila är ju så låga hela tiden.

Uhhh måste börja samla energi för nästa vecka, ge mig massa!!!
Hörde en låt idag som en vän har lagt ut på FB, så sann och underbar,Suzzies Orkester-Utan dig, lyssna och njut!!
Nu ska jag baka grötbullar :-)