Begravningen ---- och ett nytt kapitel

Jag har varit orolig hela veckan över denna hemska dag. Hade alternativa flyktvägar, ett tag önskade jag till och med att jag skulle bli så sjuka att jag inte skulle kunna åka.
Dagen blev inte hemsk, dagen blev bra. Jag var bara tvungen att låta bli att hålla emot tårarna och låta dom flöda.
Vi var framme i god tid i Ängelholm för att jag ville känna in mig
Vi var förbi Antes gamla lägenhet, vi körde förbi många av dom platserna som han en gång visade mig. Han tyckte om sin stad och jag förstår honom.
Vi promenerade en stund på kyrkogården och Antes mamma och pappa fick sin duva på sin grav. Nu förstår jag vad han menar med att den skulle stå där för den hade sin speciella plats.
Jag var tidigt på plats vid kapellet och när jag närmade mig dörren, som stod öppen kände jag hur magen knöt sig. Åhhh det var hemskt, men ändå så rofyllt.
Kistan var där, alla blommorna, fotot. Nu Annelie..tänkte jag. Nu ska du bara ro hem det här också.
Jag kunde inte sitta still utan jag gick omkring som på värsta mingelpartyt och pratade med alla. Kunde helt enkelt inte få ro i benen. När det var dags så tog jag fokus på en stol som stod längst fram i kapellet. Tänkte mig in i att där satt Ante och betraktade hela alltet.
Det blev lite lustigt sen när prästen satt sig på just den stolen och då blev jag nästan lite full i skratt.
Satt nästan och väntade på att han skulle knuffa undan henne.
Alla dessa fina människor som fanns där för att ta farväl av Ante, alla fina ungdomar.Deras lite stela gång när dom var framme vid kistan. Darrande händer när dom lägger ner sina blommor och sänder en tanke till mannen som har gjort ett avtryck i deras liv.
Jag var tvungen att ge alla en kram innan dom försvann ut genom dörren efteråt. Jag hoppas att dom tar med sig några av Antes fina gester i sin liv.
Han vänner som så många andra egentligt bara skulle vilja öppna kistan och slita ut honom och säga- Men för fan Ante ...kom igen nu. VAKNA
Hans fina vän Fredrik och lillebror Limme som sjöng så vackert och för sin bäste vän.
Ja egentligen kan jag säga att allt gick enligt manus, men hade det inte gjort det så spelade det ju ingen roll.
Nu börjar ett nytt kapitel i mitt liv och jag ska för alltid ta med mig denna man i mitt hjärta.
Jag vet att det kommer att bli tufft och många tårar kommer att falla länge till.
Nu går mina tankar till en annars människas vånda över hur hon ska orka igenom sin dag och begravning av sin älskade. Kan bara säga Emma om du läser detta eller någon i din närhet så ANDAS och låt känslorna komma