Begravningen ---- och ett nytt kapitel

Jag har varit orolig hela veckan över denna hemska dag. Hade alternativa flyktvägar, ett tag önskade jag till och med att jag skulle bli så sjuka att jag inte skulle kunna åka.
Dagen blev inte hemsk, dagen blev bra. Jag var bara tvungen att låta bli att hålla emot tårarna och låta dom flöda.
Vi var framme i god tid i Ängelholm för att jag ville känna in mig
Vi var förbi Antes gamla lägenhet, vi körde förbi många av dom platserna som han en gång visade mig. Han tyckte om sin stad och jag förstår honom.
Vi promenerade en stund på kyrkogården och Antes mamma och pappa fick sin duva på sin grav. Nu förstår jag vad han menar med att den skulle stå där för den hade sin speciella plats.
Jag var tidigt på plats vid kapellet och när jag närmade mig dörren, som stod öppen kände jag hur magen knöt sig. Åhhh det var hemskt, men ändå så rofyllt.
Kistan var där, alla blommorna, fotot. Nu Annelie..tänkte jag. Nu ska du bara ro hem det här också.
Jag kunde inte sitta still utan jag gick omkring som på värsta mingelpartyt och pratade med alla. Kunde helt enkelt inte få ro i benen. När det var dags så tog jag fokus på en stol som stod längst fram i kapellet. Tänkte mig in i att där satt Ante och betraktade hela alltet.
Det blev lite lustigt sen när prästen satt sig på just den stolen och då blev jag nästan lite full i skratt.
Satt nästan och väntade på att han skulle knuffa undan henne.
Alla dessa fina människor som fanns där för att ta farväl av Ante, alla fina ungdomar.Deras lite stela gång när dom var framme vid kistan. Darrande händer när dom lägger ner sina blommor och sänder en tanke till mannen som har gjort ett avtryck i deras liv.
Jag var tvungen att ge alla en kram innan dom försvann ut genom dörren efteråt. Jag hoppas att dom tar med sig några av Antes fina gester i sin liv.
Han vänner som så många andra egentligt bara skulle vilja öppna kistan och slita ut honom och säga- Men för fan Ante ...kom igen nu. VAKNA
Hans fina vän Fredrik och lillebror Limme som sjöng så vackert och för sin bäste vän.
Ja egentligen kan jag säga att allt gick enligt manus, men hade det inte gjort det så spelade det ju ingen roll.
Nu börjar ett nytt kapitel i mitt liv och jag ska för alltid ta med mig denna man i mitt hjärta.
Jag vet att det kommer att bli tufft och många tårar kommer att falla länge till.
Nu går mina tankar till en annars människas vånda över hur hon ska orka igenom sin dag och begravning av sin älskade. Kan bara säga Emma om du läser detta eller någon i din närhet så ANDAS och låt känslorna komma

Jag gör några dagars uppehåll

Jag har ingen energi just nu innan begravningen att skriva här. Jag lovar att komma tillbaka när veckan är slut.
Nu måste jag bara ta mig igenom 2 dagar och sen börjar en annan fas.
Tilda ligger just nu i Västervik och får sin dos, det blev 3 dagar den här gången. Lilla fisan är tuff som vanligt och jag hoppas att hennes ångest håller sig borta även efter den här dosen.
Det har ju gått så bra nu dom senaste veckorna. "Någon" håller nog ett vakande öga på henne och ger henne en knuff i ryggen när hon behöver.
Jag ska samla energi tills imorgon och gå igenom något som ingen ska behöva gå igenom så tidigt i livet.
Som sagt vi hörs om några dagar igen.

Håller också tummarna att vännerna i "norr" har en bra dag och positiva besked kommer efter dagens besök.

Kram på er!

Nu händer det mycket i mitt huvud. Jag försöker peppa mig till begravningen, försöker komma på ett bra sätt att komma igenom denna dag. Fick en dipp nu i eftermiddag och jag blev så ledsen för jag vet inte om jag orkar. Orka med att möta alla människor, orkar ta mig igenom ceremonin.
Kände mig ganska tuff förra veckan men nu börjar jag tveka igen. Jag gråter ju redan kommer det finnas tårar kvar tills dess? Vill inte vara ledsen mer, vill bara vara stark och orka mig igenom hela veckan.
Jag kommer att åka ner så långt har jag kommit, sen var jag befinner mig det kan jag inte säga nu.
Åhhh jag vill ha energi!!!
Jag får så mycket energi av er som läser här och jag är så tacksam över er.
Negativa kommentarer får man alltid som bloggare, men det lägger jag ingen vikt på.
Bloggen är frivillig för alla att läsa och jag tvingar ingen. Jag hör heller aldrig av mig till folk som jag inte känner fast vissa påstår annat.
Jag tänker heller aldrig sluta blogga pga av dessa kommentarer. Det här är min oas och mitt andningshål.
Här kan jag sörja och bolla med mig själv så mycket jag vill och det är ganska skönt faktiskt.
Så ni får nog stå ut med mig en stund till. Ge mig bara lite näring ibland med era kommentarer.
Puss o Hej

****

Ibland kommer jag helt enkelt inte på någon vettig titel på mina inlägg, så idag blir det bara massa tecken.
Det spelar väl kanske ingen roll, eller?
Igår gjorde jag inget vettigt alls. Var ute i Ernemar på promenad och träffade på en gammal vän. Det såg så mysigt ut med grill ute i det fria, det där glömmer man ofta bort att det faktiskt går att grilla även om det är vinter och snö.

Fina bilder från promenaden

Märker också att jag trivs mest att gå promenera i närheten av vatten, det känns liksom så fritt och finns det något finare är ett öppet hav och en horisont långt där borta? Det är nästan som man blir frälst.

Lilla Tilda var på bio igår, oj så stolt hon var när hon ringde och berättade. Känns skönt att hon får känna på det vanliga nu innan nästa vecka när det är dags för nästa dos.
Vi vet inte om dom drar ner till 2 dagar igen eller om dom kör på 3. Jag tror att det lutar åt 2 för hon hennes neutrofila är ju så låga hela tiden.

Uhhh måste börja samla energi för nästa vecka, ge mig massa!!!
Hörde en låt idag som en vän har lagt ut på FB, så sann och underbar,Suzzies Orkester-Utan dig, lyssna och njut!!
Nu ska jag baka grötbullar :-)

Klockan är mycket

men jag är ganska pigg ändå. Fick lite att tänka på här efter ett telefonsamtal, av goda skäl så kan jag inget säga. Det handlar inte om oss i min familj och jag försöker bara skriva om sådant som händer här.
Så var det med det!
Tilda har åkt till sin pappa idag och nu har jag en vecka framför mig som jag ska göra en hel del på. Det är som vanligt när jag inte har henne då försöker jag få in allt som jag vill göra utan att det ska inkräkta på henne.
I och för sig så har ju så mycket lossnat för henne nu men jag vill ändå inte utmana ödet för snabbt.
Något som jag har tagit till mig är ju att ta dagen som den kommer. Behöver ingen mer stress än den som är runt omkring oss. Allt roligt som händer är bara en stor bonus.

Jag har väldigt ofta fått höra av omgivningen att jag är så himla stark, ja vet inte riktigt hur jag ska ta det.
Visst jag känner mig ganska stark vissa stunder men samtidigt så har jag inga problem att visa att jag INTE är stark i andra stunder. Sen vet jag inte riktigt vad som menas med att vara stark?
Ja, jag har huvudet ovanför vattenytan och jag bryter inte ihop varenda minut på dygnet. Försöker tänka många positiva tankar och är glad för det lilla runt omkring mig. Jag tror att det är där jag hämtar min energi. Det är kanske det som menas med att vara stark eller??
Min sorgebearbetning började jag redan i Augusti när Tilda fick sin cancerdom. Jag sörjde för att mitt lilla barn hade fått denna hemska sjukdom och dom mörka tankarna fanns där ibland. Men jag kan kämpa för Tilda och göra allt i min makt för henne. Det är något som jag inte kan göra med Ante för det finns inget att göra mer han är tyvärr fysiskt borta. Jag kan bara ha mina fina underbara minnen av honom. För mig är dom bara positiva, visst fanns det stunder då det inte var helt positivt men dom saknar betydelse nu.
Jag tror visst att alla har en inre styrka som man plockar fram när det behövs, man klarar allt och lite till.
Så nu mina vänner ska jag krypa ner bredvid min värmedyna (Jordan) och sova gott hela natten.
Natti natti!

Måste bara lägga ut den här fina bilden på Tilda

Allt flyter på bra

Tilda åh Tilda min underbara, bångstyriga unge!
Måste få rosa henne åter igen för att hon är ju så duktig. Skolan funkar, provtagningarna funkar. Idag var hon till och med inne på KappAhl för första gången på flera månader.
Men allt är inte rosenrött, hon har fått ett otroligt humör och blir helt vansinnig för minsta lilla grej. Hon orkar aldrig hämta något och att plocka undan sina saker är näst intill omöjligt.
Jag försöker svälja mycket men ibland så brister det och jag blir helt skogstokig. Ja vad ska jag säga, man kan nästan tro att hon är hormonstinn och har fått en släng av PMS eller nåt.
Uhhh.... är det så här det kommer att bli på riktigt om några år?? Kan jag ha sån tur att hon gör sin pubertet redan nu och sen händer det inget alls när hon egentligen har kommit i "rätt ålder". Hmm ja det lär vi väl få se.

 

 

Hittade äntligen den ljuslyktan som jag ska ha här hemma och tända för Ante. Jag är ju lite märkligt och så men jag kan liksom inte ta vilken ljuslykta som helst utan det måste vara en som jag känner för. På Lavendel och oreda stod den bara där och sa --Här är jag!! Det är mig du ska ha!
Nu ska jag bara leta ramar också för några fina foton som jag ska ha där. Det ska bli mitt lilla "Antehörna". Var inne och beställde en blomma till kistan också, jag var inne på IBIS för jag tycker hon gör verkligen dom finaste buketterna/dekorationer i hela stan. Där inne kom det såklart en våg över mig och tårarna rann lite, men som jag sagt förut så låter jag dom göra det. Det är ok.
Någon sa till mig häromdagen. Du kommer inte gå ur det här och vara samma människa som tidigare.
Vi får väl se? En dag i taget är mitt måtto och ibland även några timmar i taget.