28 maj 2012

En dag med tårar

Hade verkligen sett fram emot den här dagen. Min nya bil skulle hämtas.. vad händer?
Jo jag jobbar och allt känns bra.
Men helt plötsligt när jag kommer hem så händer det!
Saknaden, sorgen, förtvivlan slår mig i huvudet..i magen ...slår undan benen på mig. Fullständigt!

Får panik, kan inte sluta gråta, det bara väller fram ur ögonen och allt är bara skit.
Min sjukgymnast får jag tag på via fb, så att jag kan avboka...tack och lov för cybervärlden.
Emmy får hämta bilen åt mig. Kan omöjligtvis åka iväg och träffa någon.
Det är bara att låta det ske, att låta sig slås ned till en blöt fläck.
Så här är mitt nya liv.

Jag har verkligen ett tomrum i min kropp, det fattas någon, någon som funnits i mitt liv så länge.
En individ som har legat i min kropp, en underbar varelse som skänkt mig så mycket glädje i nästan 10 år.
Hur kan man bara vara oberörd? Det är verkligen helt omöjligt.
Givetvis kommer denna saknad och förtvivlan att ta över min kropp titt som tätt lustigt vore väl annars.
Men det märkliga är också att man reser sig efter varje gång.
Kravlar sig upp till ljuset igen, för man vill inte vara kvar i det mörka för länge.

Man är skör och men samtidigt finns kämparandan inom en, men inte varje dag.....inte idag.

10 kommentarer:

  1. Stora kramar! Och tack... <3

    SvaraRadera
  2. Har hittat din blogg när jag surfat runt under min mammas cancerresa som åxå slutade alldeles för tidigt. Du skriver så innerligt och jordnära.
    Det du beskriver känner jag så väl igen mej i, att bli helt lamslagen av sorg o saknad fast man tycker att man mår bra, och hur kan man någonsin sluta sakna en person som är en del av sig själv. tror aldrig det går över, de är en del av oss för alltid. L i Linköping

    SvaraRadera
  3. Åhh vacker... vill ge dej en stor kram! Du är enastående! Och så klok! Önskar att jag kunde ta en liten del av din smärta...
    Jag har följt din blogg ganska länge men är dock okänd för dej.

    SvaraRadera
  4. Många varma styrkekramar till dig!
    Kram
    Anna-Karin

    SvaraRadera
  5. Åh vad jag lider med dig, måste göra så ont. Stor varm kram / Kicki

    SvaraRadera
  6. Stor stor kram!!! Helena

    SvaraRadera
  7. Du ÄR en kämpe Annelie; även när du inte känner dig som det. Många kramar Åsa S

    SvaraRadera
  8. Jag känner precis som du. Humöret svänger väldigt fort. Jag bröt ihop dagen innan Tildas dag och ville strunta i alltihop men den genomfördes och blev ganska bra trots allt. Kram Paula

    SvaraRadera
  9. Hamnade här av ngn anledning och läste..var som att läsa om mig själv....så här mår jag fortfarande trots att det är 3,5 år sedan vår ängla skatt fick lov att lämna oss...Tror att så här sår vi ha det hela livet, lära sig gå hand i hand med sorgen..men fan så svårt det är...Kram från en annan ängla mamma Lena
    www.jozzan.com

    SvaraRadera
    Svar
    1. Lena...jag har läst igenom din fina sida. Den är jättefin!
      Ja såren kommer aldrig att läka, det har jag förstått nu. Nu ska man bara försöka hitta ett sätt att leva med dom och det kommer att ta tid. Ni har verkligen kämpat med er fina dotter, hon var en riktigt kämpe!
      Kram på dig

      Radera