29 maj 2012

Livscoachning i alla ära

Nu är det ju väldigt poppis att ta in livscoacher som föreläsare. Jag tycker att det är jätteintressant och nyttigt att få ta del av deras kunskap...hur lär vi oss positivt tänkande?
Många av oss behöver detta som har fastnat på ett eller annat sätt i livet.
Man vänder ut och in på sig själv för att försöka hitta alla knep som går och det i sig är ett stort steg på vägen, att vilja förändra.
Idag var jag just på en sådan föreläsning.
Efter att denna s k coach har sagt att ALLA sjukdomar går att bota...känner jag att mitt tålamod var slut.
Jag reser mig därmed från stolen och störtar gråtande ur lokalen...

Hur är det möjligt att alla sortens människor får kalla sig livscoacher?
Halva föreläsningstiden gick åt att förklara för oss, att hon minsann hade gått igenom både det ena och det andra och det var i hennes ögon mätt så illa så att om hon klarade sig ur detta så kunde vem som helst det.
Men det viktiga är att inte sätta upp gränser.
Ja, i och för sig har hon lite rätt i det MEN i många fall så finns det gränser som man inte kan göra något åt.
Man kan inte bli busschaufför när man är halvblind, man kan inte göra alla saker när man har så ont i ryggen att man inte klarar hela dagen utan diverse tabletter.

En livscoach för mig är en hängiven, medmänniska som försöker hitta lösningar för individen.
Man gör upp ett mål för just han eller henne att klara av utifrån dennes förutsättningar. INTE MINA, DINA eller NÅGON ANNANS.
Ingen är jämförbar med någon annan. Livscoachning som föreläsningsämne är väldigt svårt i och med att man då måste se till hela gruppen.
Då kan jag tycka att man borde "läsa" in sig på den målgruppen man ska möta och inte jämföra fotbollslag med långtidssjukskrivna. Förutsättningarna är ju väldigt svart och vitt.
Vad jag kan tycka...då utan en psykologutbildning är att utgå från vad personerna verkligen klarar av.
Kan man trots sitt "handikapp" kanske ta en annan väg och ändå nå fram till målet. Kanske inte det målet man ville från början men ett liknande och ändå vara nöjd?

Vad kan man göra för att fylla sin vardag med positiva saker? Vem kan pusha mig åt rätt håll?
Ja, det är verkligen en djungel men då ACK så viktigt att kunna ge ett budskap till gruppen som ger energi, inte tar energi.
Har livscoachning blivit ett yrke för att höja upp sitt ego? Nej, det vägrar jag tro. Kanske är det dags att införa en legitimering?
Eller vad tycker ni?

6 kommentarer:

  1. Håller med dig, ibland blir det orealistiskt och för käckt. Stor kram/ Kicki

    SvaraRadera
  2. Vilken jävligt klumpig människa!

    Jag tror att man ska undersöka noga vem man "anlitar" som sin coach. Dom poppar upp överallt och många är bara "pratare" utan bakomliggande substans. Och det säger jag efter att ha jobbat inom ett annat coachyrke där liknande fenomen dyker upp hela tiden.

    Jag tycker det är jätteviktigt med relevant utbildning. Inte bara nån 4-dagars samtalsutbildning där man får ett diplom som "certifierad bla-bla-bla".

    Urk...känner att jag blir så upprörd!
    Men efter att ha läst 3 terminers samtalsmetodik och en massa annat som hör till hur man förstår och bemöter människor/grupper, blir det så himla tydligt när det inte finns en djupare förståelse bakom. Jag säger inte att alla behöver högskoleutbildning. Men...

    SvaraRadera
    Svar
    1. Jag förstår dig verkligen! Tycker också att det är förjä....igt att man kan kalla sig både det ena och det andra utan utbildning.
      Det är både att smutskasta yrket och sko sig på andras olycka. fy fy fy

      Radera
  3. Håller med Tigrinnan "en jävligt klumpig människa"Vad vet hon om verkligheten?Om allt går att bota varför tog cancermonstret våra barn??SKÄRPNING är väl på sin plats.Läs på och lär.Vi om några vet.....eller hur?Styrkekramar till dej från en medsyster.Kia (Simons mamma)

    SvaraRadera
  4. Det var SANNERLIGEN en oproffsigt coach ni anlitade. Tråkigt när sådana människor använder "coach" som definition på sig själva och drar ner oss andra som arbetar professionellt med coaching.

    Sen MÅSTE jag tyvärr gå in och försvara lite saker här Annelie.
    Nr 1. En coach har inte lösningar och svar på andras problem sim du nämner. Det är en vägledare eller konsult eller mentor du pratar om då. Det är alltid det stora missförståndet som kommer upp när man dömer coacher eller när oprofessionella människor kallar sig coacher. En bra livscoach hjälper klienter och grupper att själv hitta svar och utveckling efter den egna potentialen. Vi tror på klientens egna förmåga och kraft. Vi är inte experter på andras liv. Vi är bra på att höja, känna, lyssna, kommunicera, vidga perspektiv mm.
    Nr 2. Varför måste allmänheten alltid döma oss som hel yrkesgrupp när en coach gör ett sämre jobb? Det gör mig less, ledsen och besviken. När en fotbollstränare gör ett sämre jobb så ifrågasätter man inte alla eller dömer man inte ut alla fotbollstränare i landet. Och man ifrågasätter inte hela yrkesrollen för att en tränare jobbar oseriöst. Inte heller med terapeuter, mentorer eller konsulter. Jag tycker absolut och självklart att inte vem som helst ska kunna kalla sig coach och jobbar ständigt aktivt för kvalitetssäkring av vår yrkesroll.

    När jag personligen föreläser är det främst i en roll som inspiratör och motivator även om jag har en yrkesroll som coach och personlig utvecklare också. Men det är ju inte DOM kvalifikationerNa jag främst använder mig av då. Samma gällde denna kvinna som jag ser det från mitt håll. Hon var osmidig, fyrkantig och förmodligen fokuserad på att framhäva sig själv istället för att interagera, inspirera, lyfta upp och verkligen MÖTA publiken och få dem att glittra. Att föreläsa handlar inte för mig om att själv glittra utan att få publiken att glittra och frigöra egen potential och tanke. Det den här kvinnan misslyckades med var förmodligen att FÖRELÄSA och förmedla
    Legitimation? Ja visst absolut men i det här fallet var det i rollen som föreläsare och medmänniska hon misslyckades tycker jag
    Ja min vän, som du förstår blir jag lite ledsen på sånt här eftersom du får en halv c-uppsats som kommentar på ditt inlägg. Sorry för det. Men eftersom du ställde en fråga också så antar jag att det var öppet för en slags dialog :)
    Det här är viktigt för mig som du förstår och det är också viktigt för en del av en yrkesgrupp som ofta blir förtalade kollektivt pga andras beteenden och ageranden

    Jag hoppas innerligt att du känner dig starkare snart. Jag skickar stora varma kramar till dig Annelie och kom ihåg att du gör så gott du kan i alla lägen och det räcker. Vi måste inte alltid vara starka ibland räcker det med att vi finns till.
    Var rädd om dig
    Emma

    SvaraRadera
    Svar
    1. Tack Emma för din kommentar
      Det är helt ok att du skriver en halv A4 som "svar" hahah inte mig emot.
      Det där som jag skrev om lösningar var menat precis som du skriver givetvis att ge råd, men i slutändan så är det alltid individen som om man kan uttrycka det så " sköter jobbet".
      Men denna människa lyfte inget alls.
      Jag förstår att jag kanske drog alla livscoacher över en och samma kam, det var egentligen inte min mening. Jag ber så mycket om ursäkt för detta.
      En människa som hon är en skam för sitt val av yrke.
      Det där med legitimation var egentligen just min tanke för att skydda seriösa livscoacher såsom du själv.
      Hur kan en människa ta all energi för en hel grupp människor, för det är just det hon gjorde. Vi alla i gruppen var helt slut i flera dagar efter denna skräckgenomgång och vi har egentligen 2 ggr kvar med henne. Vi har beslutat med dom som har anlitat henne att INTE fortsätta samarbetet.
      Jag förklarade också för henne mitt sätt att se på hennes sätt att coacha (bara för att ge henne en rimlig chans) men hon ville INTE lyssna och var mest förfärad över min situation.

      Som sagt, jag ser verkligen fram emot nästa gång jag får möjlighet att vara med på en riktigt coachgenomgång

      Allt gott till dig//Annelie

      Radera