11 november 2011

Ett brev utan avsändare.......

Ett helt tomt oskriven ruta lyser mot mig. Ruta får man väl kalla det nuförtiden för det är ju inte blad eller papper som det hette då.
Jag brukar ju aldrig ha problem att fylla det och inte idag heller.
Det finns alltid så mycket tankar så virvlar runt i huvuet. Saker man pratar med andra om, ord som man fångar på vägen.
Idag på morgonen låg det ett kuvert i min brevlåda. Ett brev utan avsändare som bad mig bad mig förstå sin sorg.
Klart jag förstår, vi delar ju samma sorg. Men just nu känner jag inte mig inte stark för att orka bära andras sorg utöver min egen. Egentligen ville jag ju ha det tvärtom...bär min sorg ett tag åt mig istället.
Jag är inte på någotvis arg, jag är bara lite besviken. Ilska orkar jag heller inte med just nu.
Jag kände mig bortglömd av dom som jag trodde skulle visa sin medkänsla.
Ibland måste man ge för att få...hur jobbigt det än är.
Om det är den jag tror som har lagt brevet i lådan så ska du veta att jag såklart låter dig vara med.
Men stark är jag inte alls just nu och jag har fullt upp med att klara min vardag.

Många frågar hur jag orkar, men det kan jag inte förklara för jag vet inte.
Jag går upp varje morgon och har inga som helst planer för hur min dag ska se ut. Jag tar det som det kommer. Försöker hitta ljuspunkter och pratar, pratar, pratar.
Vänner kommer och går lite då och då. Får tröstande ord från alla, en kram och det är nog det som just nu håller mig över vattenytan. Det är väldigt lite som får mig att rasa och därför försöker jag inte heller utsätta mig för sånt.
Jag liksom bara glider med som en sömngångare.
Det livet som jag skulle ha haft 10 år framåt har någon suddat bort från mig.
Livet där jag skulle få haft Tilda hos mig, ett liv med skola, tråkiga föräldramöten, skjutsning, lämning. Det finns helt enkelt inte längre.
Nu ska jag bygga upp ett nytt liv, där jag inte längre är småbarnsförälder.
Jag vet att jag kommer att klara det men jag måste bara lära mig hur?

14 kommentarer:

  1. TUFFT!!!Precis så är det och i början fungerar man lite grann som "senildement" och förvirrad,chockad och orkeslös.Så sa vår läkare att det är.Kroppen ordnar ett eget försvar som gör att man glömmer saker och tolkar ord lite fel och man blir osammanhängande i tankar och tal.Vet hur det är...nu gäller det att du har mycket kärlek och värme runt omkring.Tänker på dej!!Kramar Kia(ängeln Simons mamma)

    SvaraRadera
  2. Annelie skit i människor som bara äter energi från dig, ta hand om dig själv och sörj så mycket du behöver. Du har två stora sorger att gå igenom och du ska göra det precis som du själv känner. En del vill bara gräva i sin egen sorg när ngn annan sörjer. Dom kan du vara förutan. Pratar mkt om att vara stark och av erfarenhet så är ingen människa det, det är en överlevnadsmask och inget annat. Längst inne är både du och jag och alla som genomgått en eller flera sorger så sköra. Ta du en dag i taget och gör vad du orkar med den, skrik, gråt och vad du än vill. Tänker på dig varje minut ska du veta. Kram Irene

    SvaraRadera
  3. Jag berörs så av dina ord, trots att du är en okänd människa för mig.

    Klumpen i magen växer och jag lider med dig.

    Varmaste kramen

    SvaraRadera
  4. Jag har också drabbats av en stor sorg för några år sedan och jag upplevde det som om jag stod ensam på en perrong, alldeles stilla, och det susade tåg i full hastighet förbi på båda sidor av mig. Jag levde i sin egen värld och hade svårt att förstå att världen runt mig rullade på som vanligt. Kom ur den bubblan så småningom i alla fall.Viktigt för mig att gå vidare var att prata, prata och prata. För andra kan det vara tvärtom.
    Kram till dig

    SvaraRadera
  5. förstår att du har det fruktansvärt svårt, så mycket som du får gå igenom.
    Så stark du varit och kunnat ge så otroligt mycket kärlek och trygghet till Tilda. Tilda och din sambo ser dej från där de är och vill nog inget annat än att omfamna dej och ge dej styrka.
    Det är inte lätt som utomstående att veta vad man ska göra eller säga då man är rädd att såra dej, hoppas du kan ha tålamod med oss. varma kramar

    SvaraRadera
  6. Kan inte föreställa mig hur otroligt hemskt, känslosamt, förvirrande, otäckt, overkligt det måste vara att vara där du är nu.

    Ser bilden framför mig av Tilda på dagis där hon med en pekande hand och en kommentar visade att hon hade koll på var mina söner höll hus. Goa tjejen. Alltid omtänksam. /Catrin

    SvaraRadera
  7. Tänker och tror att du nu blir drabbad av dubbel sorg - för har du egentligen haft tid att sörja Ante? Tid för sorg har ju inte riktigt funnits...
    Omge dej med dom som bryr sej.
    Du finns i mina tankar varje dag.
    kramar

    SvaraRadera
  8. Färstår hur du har det och ur allt elände kommer du till insikt (vilket du kanske redan gjort) vad och vilka som är viktigast för dig. Det är ju inte så att man inte bryr sig om de "andra" men man orkar bara fokusera på att bära sig själv och sina närmaste. Livet blir sig aldrig likt men på nåt konstigt sätt så "orkar" man hänga sig kvar och leva, men hel blir man nog aldrig igen.... Du gör helt rätt som bara "ÄR" gå din egen väg, dvs den som känns mest rätt för dig just nu, allt annat är oviktigt. Kramar till dig. Jag finns här sen när alla tror att det är över.../Malins änglamamma

    SvaraRadera
  9. Håller med Irene. 2stora sorger har du och du behöver inte bry dig om annat än dig själv. Vi är många som tänker på dig och önskar att man kunde lindra din sorg på nåt sätt. (( Lea Isabellas mamma))

    SvaraRadera
  10. Jag läser allt du skriver och gråter. Ohämmat. Jag vet egentligen inte vad jag ska säga, beklagar sorgen känns så tafatt och otillräckligt. Jag kan för mitt liv inte förstå hur du orkar stå upp, och att benen bär. Det är ett tecken på styrka!
    Jag vill så ogärna tro att döden är slutet, jag vill gärna tro att Tilda bara åkte före dig till ett ställe där det aldrig finns sånt som cancer, smärta, oro, eller elaka saker. Jag vill så gärna tro att hon åkte före för att reka så allt skulle vara färdigt tills du kommer och möter henne. Att det egentligen bara är ett tillfälligt farväl. Jag tror att hon är där och fixar med allt så det bjuds på kalas i sann Tilda stil när du väl kommer dit. Du kommer att mötas av pompa å ståt, och sen kommer ni aldrig mer behöva vara ifrån varandra. Jag tror det.
    Men alla styrkekramar!
    <3

    SvaraRadera
  11. Du bär på så mycket sorg och jag lider med dig. Det du går igenom är det svåraste som finns. Ta den tid du behöver. Skit i dom som du inte orkar med.
    Många kramar till dig

    SvaraRadera
  12. Kram kram kram!!!

    SvaraRadera
  13. Det är så svårt att förstå vad du går igenom just nu, kan inte ens föreställa mig hur det skulle kännas att förlora nåt av mina barn. Jag önskar dig all styrka och hoppas att du får mycket kärlek och hjälp av vänner och bekanta som kan hjälpa dig igenom det obeskrivligt svåra.
    ylva från Norrland

    SvaraRadera
  14. Några underbara rader, som jag vill delge dig:

    "Jag vill inte predika,
    bara sträcka ut en hand.
    Det är ett steg på vägen,
    jag gör vad jag kan.
    Tusen röster kan ljuda som en,
    som den klaraste stjärnan på himmelen.
    Då natten är mörk och vägen känns lång,
    hörs tusen röster, tusen rösters sång.
    Genom vintergatan hörs ett rykte inatt,
    änglar som viskar att det kommer en dag efter varje natt.

    Okänd författare

    Mina varmaste kramar ger jag dig
    Inger M

    SvaraRadera