17 februari 2012

När cancern bestämmer sig för att segra

Nu är det klart, nu har vi haft alla samtal med dom som har följt oss under Tildas sjukdom.
Ok......................vad händer nu då????
Det känns jättelustigt i kroppen, jag vet inte om jag är ledsen eller om det är en lättnad. Jag gråter men jag vet inte varför.
Det var ett bra samtal, doktorerna fyllde i dom frågor som fanns. Dom förklarade att hennes Wilms var den aggressivaste dom hade kommit i kontakt med.
Vid en viss tidpunkt kände dom att dom inte längre hade någon koll på vad som hände och då stod nog sanningen klar även för dom. Cancercellerna började bli resistenta för cellgiften. Det var bara åt ett håll det kunde gå.
Nu när jag sitter och skriver det här så blir allt så verkligt igen. Tiden då hon var som sämst och sista veckan som gick så fort. Allt bara sköljer över mig, alla känslorna som man hade då kommer tillbaka.
Fy fan va lömsk den där jäkla cancerskiten är, den gömmer sig i alla tänkbara ställen i kroppen och kommer fram när man minst anar.
Den leker kurragömma och hånflinar mot en när den hittar det där perfekta gömstället.
Inte följer den några regler heller utan den härjar fritt i människokroppen utan att någon kan hitta den.
Helt plötsligt så bestämmer den sig för att bli chef och dirigerar sina cellkumpaner hit och dit.
-Varsågod och ta för er av denna kropp, den står till ert förfogande och ducka för allt i värden för allt tänkbart gift som kommer.
Jag bara ryser när jag tänker på hur skiten har livnärt sig på kroppen som jag älskar så mycket. Den kropp som skulle leva så länge till.
Den tog dom beslag på och jag hade ingen talan!
Maktlös att skydda mitt barn från det värsta.
Jag har inte dåligt samvete för det tänker jag inte ge "dom", nej just nu och för första gången känner jag en sån enorm ILSKA.
En ILSKA mot CANCER och allt vad den står för.

Så nu BER jag er därute på mina bara knän.....glöm inte Tildas fond!!!
Avstå ett paket cigaretter, en pizza eller vad det nu kan vara och skänk en slant så att forskarna kan fortsätta sitt enorma arbete. TACK!

3 kommentarer:

  1. Ja, usch fy fasen för den förrädiska skiten. Kommer ihåg när min pappa fick diagnosen. När vi trodde att det skulle bli bra. Bara han blev opererad och fick sina cellgifter - sen skulle allt vara som borta. Den enda som var borta var min pappa. Det tog minder än ett år från diagnos till begravning.

    Ni ska vara så stolta för er insats i cancerinsamlingen. Så mycket Tilda har fått in för att hjälpa andra i samma situation. Ett evig gåva hon lämnar kvar som minne efter sig.

    Massa kramar,
    Lisen

    SvaraRadera
  2. Du skriver så otroligt bra kära vän, ärligt, direkt till hjärtat. Jag gillar inte att läsa det du skriver bara för att det är en så sorglig historia..... att mista sitt barn, jag kan bara inte förstå hur tungt det är. Men som jag sagt i mina tidigare kommentarer, du ger oss som följer din blogg hopp i det dystraste och mörkaste och mest ledsamma som finns.

    Kan du klara av detta, att ge en gnista och ljus till oss som läser, så har du mycket att ge....

    många många många många kramisar

    E

    SvaraRadera
  3. Åh j.....a sjukdom, önskar att det fanns
    Något botemedel snart, alldeles för många blir
    Drabbade. Livet är så orättvist ibland. Stor varm kram / Kicki

    SvaraRadera