Jag har gått in och kollat kommentarerna hela dagen och läst och blivit jätteglad för era små/stora hälsningar.
Ni är fantastiska allihop!
Många av er lever eller har levt med ovisshet om anhörigas fortsatta liv. En del har det gått bra för och en del lever i samma värld som jag. Jag har inte så mycket energi att ge, men ger ändå en liten uns av min. Tänk så mycket olika livsöden det finns ute i världen och bakom dessa stängda dörrar som vi inte har en aning om.
Många av oss tror att vi är ensamma om att känna och oroa oss om framtiden, men vi är många allt för många. Vi kanske pratar med varandra för lite idag för veta hur våra vänner eller medmänniskor egentligen mår?
Vi kanske borde berätta lite mer av vad som tynger oss ibland? Det är ok att visa att man inte har det så bra i alla lägen. Våga ta emot tröst och någon som lyssnar.
Bara era kommentarer idag gjorde mig jätteglad och egentligen skulle jag vilja svara er alla var och en men det funkar nog inte så bra.
Många av har vad jag har förstått fått en liten tankeställare av vad jag försöker förmedla och det är jag verkligen glad för. Usch det där lät nästan som jag var pastor i någon märklig religös sekt....
Tänk vad det ger att kunna få sitta och lyssna på någons livsöde och kanske kunna ge en liten strimma hopp, en tröstande kram eller vad som helst egentligen. Att kunna dela bekymmer med någon annan som VERKLIGEN bryr sig.
Det är livskvalite det!
Men för det måste vi börja vara lite mer ärliga mot varandra och våga prata. Det är inget farligt, men sen är det helt ok om man inte vill öppna upp dörrarna till hela sitt liv som jag har gjort.
Jag har gjort det av egen vilja och det är precis så det måste vara...av egen fri vilja.
Men jag tycker nog att ni ska testa, skulle ni mot all förmodan ha en "vän" som lägger benen på ryggen och flyr så är det också ok. Hon/han var inte redo just då.... fortsätt till nästa :-)
Lycka till!
Jag beundrar dig Annelie. Du är en mycket stark kvinna som ha gått igenom allt och delar med dig och skriver dessa ord.
SvaraRaderaJag har också valt att dela med mig. Fast jag knner att ibland har jag svårt att släppa alla känslor även för mig själv. Det är just pga räddsla för en okänd framtid. Har en son på 12 år. och en 20 årig dotter som har en liten baby. Vi hade det svårt i början av min resa men vi bestämde oss för att tänka positivt och skratta mycket. Ja det är svårt att alltid tänka positivt när framtiden är hotad. Det är därför jag bloggar och engagerar mig politiskt för att få bättre Bröstcancer vård i min landsting, Uppsala. Jag har hittills lyckats bra och man har redan börjat diskutera att öppna ett bröstcancer centrum så att ingen annan ska behöva lida mer och riskera spridning av cancer.
Annelie, jag önskar dig allt gott i världen! Stor kram!
Jag tycker att du är så stark som orkar kämpa även att du själv är sjuk. Vi är nog lite lika där, man får kraft från något som man inte kan förklara. Jag beundrar dig också för vad du gör, inte bara för dig utan så många andra.
SvaraRaderaKram på dig