7 april 2011

Min första dipp

Nu kom allt i fatt mig. Jag har haft min första riktiga dipp. I förrgår föll jag igenom och fick en riktigt panikångest attack. Jag hade ingen aning om vad det var. Började skaka som ett asplöv, fick svårt att andas och svimningskänsla. Min första tanke var att jag var tvungen att ringa 112 och det gjorde jag också. Där svarade en jättego människa som fick mig lite lugnare, hon misstänkte direkt panikångest MEN skickade en ambulans i allafall. Gud vad jag tyckte det var pinsamt!!
Pulsen var uppe i 135 och det bultade överallt. På akuten var dom också hur goa som helst, jag tjöt som en gris hela tiden. Har egentligen inte slutat än.
Nu har jag avbokat allt i helgen och jag ska bara dra ner persiennerna och tänka på mig själv och absolut inget annat. Har rannsakat mig själv om vad jag egentligen har gjort för fel, men sanningen är den att jag helt enkelt inte haft tid att sörja ordentligt. När jag har haft "tid" att sörja så har inte sorgen kommit till mig. Dom gångerna när det har kommit till mig så har jag dövat det med olika saker.
Veckorna med Tilda gör ju att man försöker vara alert för allt som ska göras och det kommer att vara så fram till behandlingen är över. Men jag kommer att visa mer av mina rätta känslor för henne. Hon är mogen och förstår att jag måste få sörja. Dock kommer jag att ha alla hållpunkter att brottas med men jag får dra in på mina egna aktiviteter helt enkelt jag måste tvinga mig själv att gå in i sorgen.
Nog om mig själv:
Tildas behandling gick ganska bra, Tisdag och Onsdag. Hon hade en liten dipp precis innan dom åkte hem i Onsdags från Västervik men i stort sätt var det ok. Nu är hon hos mig igen och hon är ganska trött och seg.
Tyvärr har vi ett gäng montörer i huset som ska byta termostaterna på elementen så det är ingen lugn och ro här inte. Men det blir ju bra till slut...

9 kommentarer:

  1. åh gumman ! Du måste ju också få ramla igenom. ¨men förstår att du liksom inte har tid till det ! Hoppas du har fina vänner och familj som kan hjälpa dig lite praktiskt nu ! Kram och ta hand om dig ! hoppas du får sova ordentligt för sömn gör mycket gott ! Kram från Annie

    SvaraRadera
  2. Ta väl hand om dig Annelie! Det vore omänskligt att inte falla i din sits - där finns en som tar emot dig..
    En varm omfamnande kram skickas fr. Ängelholm.
    //Emma

    SvaraRadera
  3. Det vore ännu konstigare om du inte bröt ihop ibland. Så mycket som du har gått igenom.

    SvaraRadera
  4. Åh, vad jobbigt!! Jag har förstått av andra vänner som har upplevt det att det är en riktigt obehaglig upplevelse!
    Jag hoppas verkligen att du slipper uppleva det igen! Var rädd om dig!

    Styrkekramar!

    SvaraRadera
  5. Oja det var verkligen en riktigt otäck upplevelse. Jag visste ju inte vad det var och jag förstår att folk tror att det kan vara fel med hjärtat eller något sånt. Nu hoppas jag att det inte kommer tillbaka. Dags att stanna upp lite.

    SvaraRadera
  6. Oj, oj, oj vilken obehaglig upplevelse!
    Jag kan verkligen förstå hur du känner dig. Min sorg och ångest har inte kommit så akut utan jag går med en stor klump i magen och ett tryck över bröstet konstant. Tårarna har jag ingen kontroll över utan de kan komma precis när som helst. Har tom gått så långt att jag inte sminkar mig längre, det är inte snyggt med mascara på kinden.
    (Jag som inte ens kunnat gå till brevlådan för att hämta in morgontidningen utan att vara sminkad.)

    Jag har haft precis samma "problem" som du med att hitta tid att sörja.... och hitta sorgen när tiden funnits.
    Jag tror man lugnt kan säga att vi båda fått erfara en överfylld bägare.

    Hoppas du hittar tid och kan koppla av ordentligt i helgen.

    Ta hand om dig
    Många kramar

    SvaraRadera
  7. Var rädd om dig!
    Kram Cicci

    SvaraRadera
  8. Hoppas att du får tiden att sörja nu, du behöver det.
    Du är en stark kvinna Annelie, att sätta en annans sorg och glädje framför din egen, det är kärlek. Tilda har en underbar mamma.

    Samira

    SvaraRadera