14 september 2011

Inläggning nr 2

Jag har ju haft lite, eller ska jag säga ganska jobbigt med min yrsel och det har bara blivit värre o värre. Igår gick jag i korridoren och höll mig i väggarna. Det blev värre under kvällen och jag beslutade mig för att ta mig ner till akuten. En snäll sköterska skjutsade ner mig i rullstol för jag hade inte klarat att gå ner själv.
Jag hann att lägga mig på britsen och dom var snabbt framme hos mig och satt på den där grejen på fingret och beslutade att sätta EKG när hjärtat helt plötsligt börja leva sig eget liv...
Jag kände att det ökade och ökade och jag hade fullt sjå att försöka andas lugnt och INTE stressa upp mig. Blundade och hörde bara massa folk runt omkring mig som frågade mig massa saker.
Fick säga till dom att sluta för jag försökte nämligen KONCENTRERA MIG, minsann.
Dom satte snabbt ett EKG och nu pumpade hjärtat i 170 och då menar jag 170. Jag kände vartenda slag i halsen och bröstet, det var skitläskigt.
Efter ett tag så lugnade det ner sig men då började jag frossa och hackade tänder som en galning.
Det slutade med att jag blev inlagd på medicin med EKG övervakning hela natten.
Slangar och en stor dosa som hängde runt halsen.
Jag fick priviligeriet att dela rum med en dam ca 85. Hon kom in när jag hade krupit ner i sängen och precis dåsat in. Då slängdes dörren upp och BANG. där körde hon in i min säng med sin rullator.
Vill också påpeka att damen var lite döv.....
Natten där jag skulle försöka stressa ner blev istället en natt med hostningar, kräkningar, plingande på sköterskorna som skulle puffa kuddar, höja/sänka sängen, hämta papper etc etc....
Ja, jag kanske har sovit max 3 timmar i natt och nu känner jag mig bakfull utan alkohol.
Klockan kvart över sju stormade det in 4 personal i rummet som skulle ta prover på mig, temp, bädda min säng och tala om att jag skulle äta frukost kvart i 8 i matsalen. PUST!!!!!!
Duktig som man ska vara så smög jag längs väggarna (fortfarande yrslig) och tog mig till matsalen där alla frågade - Var är mitt köttpålägg? Var är min sill?
Jag tog snabbt ett beslut att äta min frukost på rummet.
Efter frukost var det dags för CT röntgen och den visade att mitt huvud var normalt (JIPPIE)...
Slutkontentan av det hela är alltså att jag forfarande lider av STRESS och kroppen reagerar lite hur den vill.
MEN jag ska inte strunta i mina signaler utan får jag samma symptomer igen så ska jag ringa 1177 för det kan vara något annat.
Så nu sitter jag här igen hos min älskade TIlda som inte får åka hem idag heller.
Men imorgon kanske??...

14 kommentarer:

  1. Inte konstogt att kroppen reagerar då man mår som man gör medans man kämpar med sina sjuka barn!! Själv fick jag oxå åka in till akuten nyligen då jag var så yr..kristallsjukan konstaterades då!! Usch är fortfarande inte helt bra.. Krya på dig//er Lea (isabellas mamma) oxå med Wilms

    SvaraRadera
  2. Låter som typiskt sjukhus! Alla sa åt mig att njuta av min tid på BB, men mer stressig och jobbig plats att vara på känner inte jag till. HU!

    Samma med Barninfektion.

    Hoppas att det löser sig så att ni får komma hem snart snart och hinner ta igen er innan nästa behandling.

    SvaraRadera
  3. Starka du...som också vågar vara svag. Styrkekram!

    SvaraRadera
  4. Tänker på dig. Hoppas din kropp snart vill mer det som du vill. Det är bara att se tiden an!! Kramar

    SvaraRadera
  5. Så skönt att det "bara" var stress, även om det kan vara jobbigt nog. Stressymtom kan ju verkligen visa sig på alla möjliga, märkliga vis. När min Tildis började sin strålning, fick jag prickar över hela överkroppen, som sedan försvann lika märkligt som de uppkommit. En tid efter att min kämpe förlorat kriget mot monstret, så fick jag akne i hela ansiktet och på halsen (har aldrig prickar i ansiktet annars). Det tog sin tid men efter ett tag försvann prickarna. Nu i efterhand har jag förstått att det var kroppens sätt att reagera under en fruktansvärt pressad tid. Kram Camilla

    SvaraRadera
  6. Ingen rolig natt.
    Du är värd 1 timmes massage varje dag och en go´fika efter massagen, bästa effekten mot stress.
    Hoppas ni får komma hem till helgen.
    Va rädda om varandra.
    varma kramar Tiina

    SvaraRadera
  7. Krya på dig! Tänker på er. Många kramar /Malin M

    SvaraRadera
  8. Men oj Annelie! Hoppas att ni får komma hem till era egna sängar och tystnad. Kram på er!!

    SvaraRadera
  9. Att lära sig hantera stress är inte det lättaste. Visserligen hade inte jag så "svår" stress som du när Emelie var sjuk men en sak har jag lärt mig;
    Jag behöver inte försöka komma ihåg allt. Det finns nerskrivet någonstans. Detta är bara ett litet sätt att avlasta hjärnan och det funkar för mig. Nu kan jag inte allas födelsedagar, bilnummer, telefonnummer osv.
    Och dessutom vägrar jag stressa upp mig i mitt yrke.
    Sköt om dig och hälsa Tilda att Emelie mår prima snart 6 år efter behandlingarna. Och nu i oktober fyller hon 10 år!
    Kram Eva

    SvaraRadera
  10. Jösses Annelie!!
    Vilken tur att du va på sjukhuset, ja stress kan ställa till med riktig oreda!!
    Jag vet att du gör vad du kan kan för att lyssna på kroppens signaler, det är inte alltid så lätt!! Man (DU) vill så mycket!!
    Ha det så gott som ni kan!!
    Hälsa Tilda att jag väntar på kaffe & muffins! Kom snart hem!! Kram Anette

    SvaraRadera
  11. Men lilla vännen så du har det... önskar jag kunde ta bördan en liten stund så du kunde få slappna av... Tur ändå att ni är på sjukhus så dom kan ha uppsikt även på dig!! Tänker på er & här kommer BAMSESTYRKEKRAMAR i massor till er alla. Försök att vara rädd om dig, min vän.
    Kram /Maria

    SvaraRadera
  12. Näääääe vilket läge! Och vilken hemsk natt, fy sjutton! Men det är inte konstigt alls att din kropp reagerar, för det du upplever psykiskt manifesteras helt säkert i kroppen på något sätt. Det är vad jag tror. Älskade vän, avkoppling och "bortkoppling" är vad du behöver. Lättare sagt än gjort dock...Hoppas innerligen att ni får komma hem lite kvickt nu. Översvämma Tilda med kramar från mig,
    Helen

    SvaraRadera
  13. Hej. Har just hittat din blogg. Det är inte lätt att hamna i en sån situation som du har. Jag känner verkligen för dig. Jag tänkte på det du beskriver om yrseln, ibland kan det också bero på rygg och nackproblem. Jag hade mycket svåra yrselproblematik som upphörde nästan helt efter en ryggoperation.

    Vad trist att komma till sjukhus för att vila och inte kunna vila. Hoppas du mår bättre nu. Kram

    SvaraRadera
  14. Åh, jag känner igen det där. Yrseln ocn hur man mår dåligt och sen hittar dom ändå inget fel. Stressen som får hjärtat att överarbeta och kroppen att vara reaktionskänslig. Usch. Själv hade jag dessutom förbaskat ont i magen. Kändes som om knivar vreds om i kroppen.

    Hoppas att du mår bättre nu så du orkar kämpa vidare tillsammans med Tilda.

    Kram, Lisen

    SvaraRadera