Idag blev jag bjuden på picknick vid mitt underbara Ernemar.
Ett möte med en härlig människa som jag normalt sett egentligen inte umgås med, men jag känner mig otroligt bekväm i hennes sällskap. Vi hittar alltid intressanta samtalsämnen.
Idag pratade vi mycket om livet och vad det är som gör av vi stressar och vad som är vinningen med det?
Vi kom egentligen fram till att det finns ingen som helst vinning med det.
Jag har alltid förut varit en förespråkare att man SKA jobba 100%, varför det vet jag egenligen inte.
Nu efter allt som har hänt har jag börjat frågasätta mitt eget tänk och kommit fram till att jag nog har tänkt lite fel.
Min reflektion är att någon gång på 70-talet så ville alla kvinnor frigöra sig i samhället.
Kvinnan skulle ut och jobba, tjäna sina egna pengar. Skilsmässostatistiken rasade i höjden och kvinnan var fri och lycklig....en stund.
Tills dom upptäckte att dom fortfarande hade allt hemarbete som förut. Mannen blev nog lite akterseglad och stod där med vidöppen mun och undrade -Va fan hände?
Han hängde ju inte med i svängarna så han ville ju fortfarande ha sina skjortor strukna och middagen på bordet.
Kvinnan ville absolut inte tillbaka till det som var, utan dom fortsatte att jobba vidare och stressade mer.
Jag tror att där började kvinnans stresshormner att öka. Vi har liksom bäddad lite för oss själva.
Vi som var barn till dessa frigörande kvinnor på 70-talet har följt med i samma fotspår.
Vi jobbar 100%, vi curlar våra barn (för vem sjutton skjutasade oss någonstans), vi ska ha tiptop hemma (ifall att vi hinner bjuda hem någon på 3 rätters), vi måste motionera (för att kunna statusuppdatera på fb). Vi gör detta för ...vem?
Stress? Japp såklart blir det stress.
Jag måste säga att jag trivs med att kunna göra långkok, baka bullar och vila mig lite då och då.
Nu måste jag det för att överhuvudtaget överleva.
Lika förvånad blir jag av andra kvinnor som ifrågasätter andra som väljer ett mindre stressfritt liv. Nej hörrni ni skulle salutera dessa människor för dom ser värdet i livet.
Ja, det var väl ungefär dagens samtalsämne där ute vid vattenhålet och det gör jag mycket gärna om, även om jag fick tillbringa resten av dagen i sängen med feber..........
Bloggen kom till för att bli ett ventilhål när min älskade Tilda fick diagnosen wilms tumör 2010. När sedan min sambo avled 2011 så blev den ännu viktigare för mig.Tyvärr så blev Tilda ett änglabarn oktober 2011. Men bloggen kvarstår och där samlar jag allt mellan himmel o jord.
Jag håller med dig till stor del.
SvaraRaderaDet är mycket att leva upp till om man försöker hänga med på alla punkter - karriär, lyckat kärleksliv, nyttig hemlagad mat, välartade barn med utvecklande fritidsaktiviteter, snyggt och välstädat hem i rätt område, tränad, friserad och allt det andra. Dessutom ska man ju ha ett acceptabelt socialt liv. De krav vi ställer på oss själva är nog för att knäcka vem som helst.
Men samtidigt är det ju mycket av det som får en att må bra - både det sociala livet, träningen och att vara behövd (lyckad) på jobbet. Att ha engagerat sig i sina ungar ger ju också en tillfredsställelse, både i att det går bra för dem och att man har bra kontakt med dem (och då menar jag inte skjutsandet, förstås).
Kanske är det så att man mår bra för att man känner att man passar in i tidens "mall" när man lever upp till mycket av det man tror förväntas av en, och dåligt då man inte gör det. Men man mår ju också bra av endorfiner, som kommer igång av träning, socialt umgänge, kroppskontakt och känslan av att lyckas och fylla en funktion.
Sen tror jag att den funktionen kan se olika ut för olika människor och att vi (särskilt kvinnor, tror jag) måste vara mer förlåtande mot både varandra och oss själva för hur vi väljer att leva våra liv.
Även om vi kanske har vandrat samma stigar har ingen av oss har gått i någon annans skor eller burit någon annans ryggsäck, och ingen bör döma eller fördöma andras val - som ju dessutom ser olika ut för oss under olika perioder av livet. Kanske hade du inte fel när du tänkte att 100% var det rätta, kanske var det rätt i ditt liv då...?
I vilket fall som helst (dags att avsluta denna långa kommentar;)) tycker jag att vi ska försöka låta bli att döma och låta bli att ångra de val vi gjort så länge det inte skadat någon annan, vara nöjda med oss själva även om vi inte alltid valde "rätt". Och framför allt inse att vi inte alltid måste orka allt eller räcka till för allt. Ibland blir livet helt enkelt för mycket och då måste vi få krypa ihop och försöka härda ut tills styrkan är tillbaka.
Lååååång kommentar blev det - bara för att jag själv har funderat så mycket i de banor du skriver om, och just nu känner mig ganska stark och "rätt" :)
Kram till dig!
Ja du har helt rätt Kickan. Alla saker vi måra bra av ska vi förstås behålla, för det är precis som du säger. Det är det som ger oss energi att gå vidare.
SvaraRaderaMen mina tankar är nog med om vad som påverkar oss negativt och att vi oftas inte märker det förrän det är lite "för sent".
Då när jag jobbade 100% var nog egenligen inte mitt eget val utan det var vad alla andra gjorde och det gav mig en bekräftelse att jag var duktig.
Men mår man bra av sitt liv så ska man såklart fortsätta leva så så länge man vet att man gör det för sin egen skull.
Jag tror du fattar vad jag menar.
Visst är det ett intressant ämne?
Kram på dig o lillkillen
Så klokt och så sant. Det är bara synd att det måste "kosta" så mycket innan man fattar...
SvaraRaderaKram på dig!
//Sofia
Ja, jag håller med igen.
SvaraRaderaVi gör nog ofta saker för att vi tror att det förväntas av oss. Och det är nog många gånger svårt att inse när man är mitt uppe i något hur man borde välja eller göra för att må bäst.
Jag tror vi tänker lika. Och det är definitivt ett intressant ämne med många aspekter :)
Kram!
Du är så klok, så klok!Kramen
SvaraRadera