Och där kom dippen

Nu har jag härjat och levt runt för att få skolan att fungera för Tilda. Oändligt med telefonsamtal och mail. Idag när det börjar reda ut sig så kommer såklart dippen.
Jag känner att det börja krypa i kroppen och yrsel gör sig påmind. Vill inte, vill inte.....Tilda har hur mycket energi som helst och jag känner mig som en dö sill!
Men idag hade jag tur, det kom en liten blond ängel till oss. En människa som vet hur det känns, vet hur jäkligt det är när man inte kan sluta gråta. Hon tog sig tid för MIG!
Hon delade med sig av sin historia och vi skrattade gott åt en del gemensamma åkommor.
Jag blir också så himla glad när jag ser att man så småningom reser sig och kan fungera igen.
Man är lite trasig och naggad i kanten men man FUNGERAR!
Ja herregud så det kan bli och hur man kan bete sig när man ligger som lägst i själen. Det skulle kunna bli en riktigt rolig svart komedi eller ett otäckt mörk drama.
Kroppen som inte styr och tankar som handlar om att överleva till varje pris. Funderingar på om man verkligen är nere i själen eller om det möjligtvis kan vara någon otäck sjukdom som ligger och lurar i kroppen.

Ett litet telefonsamtal innan läggdags gjorde också susen, nu tror jag att jag klarar morgondagen utan att bryta ihop fullständigt.

Tilda sa nu ikväll för första gången att hon inte ville veta svaret.
- Tänk om det har kommit fler tumörer mamma, då betyder det ju att cellgiftet inte fungerar??
Jag svarade att det tar vi då i så fall. Sen sprutade tårarna och jag gick ut i köket.

Sen måste jag få säga att dom där "änglarna" som man möter och kommer in i livet lite då och då ska man vara rädd om. Det är nämligen dom som ger en energi, dom ger av sig själva och det känner man.

Tack för att ni finns