Åhhh blir så trött!! Här satt jag och skrev ett långt inlägg och vad händer då, JO jag lyckades avbryta utan att spara!!! Så typiskt mig och jag som just skrev om mitt tappade tålamod som jag lovade en alldeles ovärderlig belöning för till den som råkar hitta det..grrrrr ja ja det är bara att börja om.Jag har Tilda hos mig ikväll, hon har ont i magen säger hon. När man befinner sig i vår situation så är det en sak som gör mig väldigt stressad och orolig. Man försöker släta över det fint men i bakhuvudet så kommer djävulen fram och sätter griller i huvudet. Förra veckan klagade hon också lite så vi får nog ta och kolla upp det. Nästa vecka har vi ny omgång med cytostatika så då ska jag be att dom klämmer o känner lite. Proverna idag var bra, men vi vet fortfarande inte om dom tänker sänka dosen nästa vecka igen eller om dom trappar upp till 3 dagar. Vill verkligen inte att dosen ska slå ut henne lika mycket som sist. Vi vill fira julafton hemma INTE på en sjukhussal.
Jag har också en sån dålig magdag idag men, läs inlägget igår så finns det nog en förklaring.
Vill också nämna lite om mitt inlägg om "vänner".
Fick ett mail från en annan mamma som gått igenom hela cancerkarusellen med sin lille son. Man kommer att märka avsaknaden av vänner även efter behandlingen är slut. Då tänker nog många att -Åh äntligen är han/hon frisk, men även då behöver man nära och kära runt omkring sig. Har rannsakat mig själv och nu jäklar ska jag föregå med gott exempel!!
Man är inte frisk bara för att man ha slutat med behandlingen. Jag tror, rättar mig om jag har fel att då kanske man är ännu mer orolig för då har man inte samma koll som förut, eller? Man är inte i sjukhuskarusellen lika mycket som förut. Det är min teori iallafall.
Nej oron går inte över. Men alla tror att "nu är det över".
SvaraRaderaMan har inte samma koll längre. Sjukhusbesök var tredje månad. Som känns opersonliga och inte alls lika omtänksamma som under "sjuktiden". Och dom hör inte ens av sej med resultaten. Man får ringa själv. Jag känner mej övergiven av vården...
Även om oron inte är lika påtaglig finns den där hela tiden i alla fall. Det är ytterst få som förstår och fortfarande frågar hur det är.
haha gaaaah, precis samma sak hände mig nu när jag skrev en kommentar!!!!
SvaraRaderadet jag ville säga va i alla fall, att det är viktigt att också se det friska när behandlingen väl är över. det kommer alltid finnas en oro, vilket är naturligt. men den får inte ta över era liv helt och hållet.
sen undrar jag hur det går för dig med allan karlsson (den 100åriga token) :)
Allan Karlsson ja...han är en långsam gubbe precis som jag innan jag väl kommer så långt så att han har bytt innertofflorna mot den stackars ihjälfrusna busens skor.
SvaraRaderahihi va roligt! jag har fastnat i mitten av boken och inte läst på länge. tror det är dags att snart vandra vidare tillsammans med allan.
SvaraRadera