Äckliga små svarta prickar

Nu sitter jag o Tilda hemma i soffan och varvar ner efter en lång dag.
Klockan halv sju tog vi den lilla fina röda lånade bilen (min är på verkstad) och åkte mot Linköping.
Massa minnen välde fram när jag tog hissen upp mot BOND.
"Våra" läkare kom in och pratade om vad dom hade hittat och hur dagen skulle se ut.
Dom hade missat att tala om att dom även hade hittat en fuling innanför bröstbenet vid levern.
Det var den som dom hade tänkt ta en biopsi på.
Vi rullade ner mot röntgen och innan hon skulle sövas för biopsin så gjorde dom en snabb check.
Det slutade med att den låg så illa till att dom helt enkelt inte kunde ta biopsi från den.
Ok... Tilda var ju överlycklig för att hon inte behövde sövas, vi hade en annan känsla.
Vi hade ett nytt samtal med läkaren och då hade dom även hittat lymfar som såg lite märkliga ut.
HELVETE!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!
Vi bestämde oss för att ha ett enskilt samtal med läkaren utan Tilda.
Han la fram alla fakta han hade på bordet. Det kommer att bli operation på ena lungan inom kort, kanske till och med inom en vecka. Den kommer att göras i Göteborg på Sahlgrenska.
Då kommer dom ta bort så mycket som dom bara kan. Därefter så måste dom titta på det dom tar ut för att bestämma hur det ser ut framåt.
Alla tumörer (även om dom heter Wilms) beter sig olika för olika människor. Cellerna kan se helt olika ut.
Där ungefär slutade jag att lyssna. Jag vet att han pratade om ytterligare operation, starkare cellgifter och ev. strålning bla bla....som ni förstår är detta väldigt allvarligt. MEN nu lyssnade jag igen. Vi gör inget om vi inte tror att detta kommer att gå vägen. Hopp, det finns hopp och nu vill jag vara med igen. Nu måste vi bara få över det till Tilda och det bara måste gå.
Efter genomgången så fick vi se alla bilderna från senaste ctröntgen, Och där fick vi se dom "in real".
- Här är en och här en, sen ligger det en här, åhhhh jag ville inte se mer och för Tilda blev det för mycket så hon spydde rakt ut!
Så nu är det bara att inse att hon är jäkligt sjuk mitt lilla barn och jag kan inget göra för att hjälpa henne. Det känns så bittert, men jag vet att vi måste försöka hitta styrkan tillsammans.
Nu eller aldrig.