I mitt försök att dämpa min oro

Så försöker jag sysselsätta mig med allt möjligt, men den lyckas leta sig fram iallafall. Det river i bröstet och tårarna kommer titt som tätt. Mitt lilla lilla barn!! Varför ska hon behöva utstå allt detta?
Hon har gått igenom sin prövning i livet och nu borde det vara klart.
Hon är ett barn som ska leka och skratta och ha en framtid som är så ljus och oförstörd. Istället har hon gått igenom något som ingen borde gå igenom. Hon har ett ärr som för alltid kommer att påminna henne om sin sjukdom. Hon tvingas umgås med sin sjukdom 24 timmar om dygnet. Vi kan bara stå och se på och lägga vår älskades dotters liv i någon annans händer.
Hon är tapper och jag önskar att jag också är det.
Mina tankar är inte helt positiva jämt. Tyvärr smyger sig onda onda tankar in fast jag gör mitt bästa att mota bort dom. Det är en krafansträngning som gör att man blir helt slut.
Jag önskar att jag kunde ta en del av hennes sjukdom, men då säger hon- Vi barn klarar det här mycket bättre än ni vuxna.
Det är ju så sant, men vilken vuxen skulle inte ge sitt hjärta till sitt barn om det behövdes?
Men istället för ett hjärta ska jag ge henne all styrka hon kommer att behöva för nästa omgång. Jag ska ge henne roliga saker att göra för det är det som man får energi av. Att få vara glad och skratta. Nu ska vi samla på oss energi, lägga det i ett förråd som ska ta oss igenom det här.
Vill vi äta glass en sen kväll så är det ok, vill hon leka i en lerpöl så är det ok, vad spelar det för roll?